Helt slut

Idag har jag tagit mig till mamma och pappa för att hjälpa till lite. De där sablans äppelträden har hängt på mitt samvete ett tag nu. De tar tid, man får blåsor i händerna och rivsår över hela kroppen - så är tur för dom att dom bara behöver klippas en gång om året. Är i övrigt helt slut. Men det får vara så. Har jobbat en del på slutet och har jobbat med alla DBT-papper och en del skolarbete. Ska läsa körkortsboken också denna veckan tänkte jag. På onsdag till lördag borde jag hinna igenom dom. Mår i övrigt sådär. Energin från förra veckan jag fick hos C. lever jag på än. Kanske blev saker på sätt och vis sämre än innan, i och med prestationsångesten som inte alls är kul. På jobbet ska man hinna det, man ska klara det och det (delegeringstester och olika prov osv), papper ska hit och dit, lära sig nya dokumentationssystem och bråka med de där förbannade tvättmaskinerna och ja. Man ska dessutom orka med ett privatliv. DBTn skrämmer - upp till 18 månader av slit med min största kärlek (näst efter pojkvännen) men också min största fiende: rakbladen. Jag förstår inte hur man kan, ja, älska, faktiskt vara beroende av en metallbit som förstör min kropp och min själ. Det är visst något visst med att hata sig själv. Visst visste (ja, nu roar jag mig med ord ^^) jag att det skulle bli svårt att sluta, men jag hade visst fel. Jävligt fel. För nu sitter jag här med vetskapen och vissheten om att jag i tio år sagt att jag kan sluta när jag vill, för att sedan vilja sluta, men inte klarat av det. Det låter som ett äkta beroende. Kanske man ska anse sig vara en missbrukare som vissa sagt genom åren. Men det är lättare att låta bli så jag fortsätter säga: "jag har ett självskadebeteende". Man kan säga att jag förnekar det faktum att jag verkligen sitter i skiten. Så snälla ni som läser och självskadar, sluta i tid. Det är inte värt det. Har jag börjat komma på. Ibland. Nu har jag fanimej skrivit en hel roman här så ta mig på orden så hoppas jag att ni får en god natts sömn.

Så in i...

Idag har varit en otroligt tuff dag. På väldigt många vis. Inte mycket som går rätt just nu. Verkar som att jag inte får tillräckligt med timmar på jobbet för att klara mig ekonomiskt. Känns otroligt tungt då jag trivs otroligt bra hittills här. Sedan vet jag inte hur fortsättningen blir. Befinner mig hos mamma och pappa och försöker verkligen finna ro men det går ännu sämre än hemma. Hur nu det kan gå till. En bipolär-depp på gång tror jag. Mycket mardrömmar och hallucinationer. Känns inte alls bra. Människor runt mig mår också kasst och jag måste vara det sämsta stödet någonsin. Beklagar, men ni vet jag finns.

Nu räcker det

Så får jag väl säga nu. Jag är trött på allt. Trött på allt utom pojkvännen. Som i och för sig gör mig tokig ibland (och jag gör honom tokig oftare, med rätta). Men jobbet verkar kanske lite grann gå åt rätt håll: en lovande anställningsintervju på måndag. Men jag vet inte vad jag gör om inget jobb kommer snart. Till och med i mina depressiva tillstånd längtar jag numera efter att gå något att GÖRA. Ja visst, jag läser en hp-kurskurs, läser körkortet och kämpar, verkligen sliter för en behandling, men jag är rastlös. Det gör ont i varje cell som inte lider av psykisk smärta (som i och för sig är en hel del). Jag klarar inte av en sån här vardag. Verkligen inte. Trots mina perioder av depression (tack bipolär sjukdom för det) så är det här absolut inte okej för att allt ska vara. Pojkvännen behöver paus från mig vilket han får typ åtta timmar i veckan, vilket inte är tillräckligt. Det är så där kris att jag blir irriterad när han öppnar i käften och han blir lika irriterad och säger saker. Så vi är lite trötta på varandra. Jag är emellanåt trött på hunden till och med (!!!!!!). Allt är tröttsamt och tråkigt. Måendet är kört i botten. Den här vardagen fungerar inte. Jag skär 5-8 ggr per dag, gråter halva nätterna, avskyr att vara ensam då ångesten når mig (vilket den i och för sig inte låter bli att göra ändå), stressar upp mig över allt dåligt, vilket är fler saker än ovan nämnt - som att Islands-resan inte blir av - nice, pengarna räcker inte ens till en sthlms-resa liksom. Där de flesta har för fullt upp för att ta sig hit (det är ingen kritik eller anklagande för er som läser bloggen), och jag själv är bara helt jävla slut. Desto mindre jag gör, desto mindre orkar jag. Det betyder att ens åka till ICA känns tufft emellanåt. Okej jag ska sluta skriva, alltså sluta skriva. God natt.

Klockan tickar, men jag hänger fan inte med

Allt är så tröttsamt. Verkligen allt. Det värsta som det känns nu är hur fruktansvärt mycket mitt beteende tär på min och pojkvännens relation. Allt för att jag är patetiskt svag och inte orkar kämpa som jag borde. Det är inte helt lätt att bli övergiven av psykiatrin, när jag som bäst och mest behöver den. Men det är inte så oväntat. Psykiatrin är rätt tuff att hamna i, man blir om och om IGEN sårad, krossad och hamnar på botten. Jag vet inte hur jag ska göra för att det här ska bli bättre. Eller för att inte bli värre på de plan som redan är katastrofala. Allt är helt enkelt så svårt nu. Min mentala ork är helt slut. Totalt uttömd. Amen to that...

Nu kör vi - körkort

Idag har jag och pappa varit på handledarkurs. Inte särskilt roligt; men något lärde man sig. (Ni som går olika utbildningar eller möten: lägg ifrån er mobiljäveln!). Nu tänker jag verkligen satsa. Jag försökte för snart tio år sedan men blev inlagd på LPT två veckor innan och fick inte gå ut, hade vak 24/7. Det sög. Men nu: det är min tur! i övrigt är det sådär. Ångest, verklig ångest. Sådär att jag gråtit sedan jag la mig och helst dö under täcket. Stress. Sådär att jag vill kasta almenackan. Det går sådär med just det, det skulle aldrig gå. Det är just nu inte mycket som går. Mina ben ser ut som en "krigszon" och det enda jag egentligen vill mest av allt är att sluta skära. Men paradoxalt nog så är rakbladen det bästa jag har. För tillfället. Eller ja, sedan ett decennium tillbaka. Är helt slut med allt. God natt.

Fråga

Vad fan håller jag på med?

Dag efter dag, men vilken dag är vilken dag?

Dagarna går. Dagens enda bedrift var att ägna några timmar åt att försöka vara något slags stöd åt en vän som hade en jobbig kväll. Det känns bra att kunna vara stöd åt någon som man fått så otroligt mycket stöd, minnen och kärlek av under de här tio åren vi känt varandra. Det är sånt som gör att man känner sig mindre ensam och mer värd. Tur där att pojkvännen behöver stöd emellanåt. (Precis som jag). Om en vecka kommer jag minnas den här kvällen, men komma ihåg att det var på onsdagen? Nej. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde i förrgår. Eller på fredag. Är så trött. Pga sömnbrist, pga brist med stimulans, pga. smärta och pga. alla tabletter. Är helt enkelt slut.

GAD

Det börjar sjunka in. Jag har fått en nya, en fjärde, diagnos. Det gör ont. Hopplösheten blev inte mindre påtaglig. Numera har jag alltså en sjukdom till att hantera. Det lär inte bli någon framgång i det. Det är min grej: att vara värdelös. Det är ju i och för sig en annan sak att vara glad för - det finns bara steg framåt att gå. Jag är tämligen ganska mycket på botten. Ångest, ångest över att jag har ångest, stressad, värdelös och fullkomligt maktlös inför en del problem. Eller ja, snarare ett problem: självskadebeteendet. Idag har jag ägnat ungefär 45-50 min åt att se blod krypa utmed låren, träffa golvet och någonstans låtsas jag att jag hör ett splash när dropparna når golvet. Såren går inte ens att räkna längre. Inte för att det är värt att försöka. Men nu väntar vi på lillebror som kommer kika förbi (är hos mamma och pappa, den sistnämnda är hemma). Det ska bli kul. Känner mig inte alls redo för folk, men vissa människor ingår inte i rädslan. Tragiskt nog så är den rädslan tämligen stor numera. Som om inte allt annat vore nog så är jag rädd också. Men jag återgår till min Dostojevskijs "Idioten" - vilket är en utmaning - ryska från 1800-talet är inte så lätt. Översättningen blir brutal. Men en riktigt rolig utmaning. Har läst 90 sidor idag och jävlar vad trött man är i huvudet.

Yey - tre timmar

Det var vad natten erbjöd i sömnväg. Väldigt pepp. Tre fucking timmar? En blandning av ångest, smärta och för lite mediciner har totalt kvaddat sömnen. Nej men lite så. Min mycket trevligt trasiga rygg ger mig inte mer än det. Ångesten beror mest på. Eh. Jag vet inte? Medicinbristen beror på att jag missade att ta några av medicinerna jag använder mot sömn. Ja. Skit samma. Nu slurkar jag i mig lite Imovane tror jag.

En ganska tuff dag

Vaknade tidigt, somnade om, och vaknade av att pojkvännen ringde. Turligt nog. När jag väl kom upp gick det värre. En olycka (alltså icke medveten) ínsåg jag att telefonens skärm var i tusen bitar. Inte alls kul. Fortsatte med en tur i trappan, en tur med blod och en tur med andra saker. Allt som allt en värdelös dag. Och ett värdelöst mående.

Vette fan

Just idag har allting inte varit på topp Jag är helt slut, orkar inte med mig själv. Jag tjatar om det, men det skulle inte gå utan de två jag har nära nära mig. Kanske lite därför det fungerar sådär nu, för bebis är för tillfället hos mamma och pappa. Både jag och pojkvännen känner oss lite vilse utan hunden. Det fattas en tredjedel känns det som. Men vi kämpar. Det går sådär för min de. Självskadorna eskalerar, och de olika sätt jag använder är också fler och värre. Men som sagt, en stund i taget.

Trött, skadad tjej

Är helt slut men med lite riktig sömn kanske hjärnan vakna. Det är många tankar som snurrar. För tillfället på alla ställen som blöder, dunkar, varar, bränner, knakar osv. Det mesta självförvållat. Eller ja, allt snarare. Fail.

Rädslor är till för att rädda

Nu ligger jag här. Utan en aning om hur jag ska kunna sova. Är så trött. Bebis sucker åt mig för att jag inte ligger still. Jag suckar åt mig själv. Det är helt enkelt svårt att göra det man tänkt sig. Känner hjärtat slå. Bulta hårt. Och känner samma rädsla jag en gång kände av samma orsak: att bli påkommen. Jag har blivit påkommen med mycket men hittills har inget slagit gångerna då mamma och pappa upptäckte mina sår. Det har varit svårt sedan dess. På torsdag är det nio år sedan jag för första gången jag petade ur ett rakblad ur pappas rakhyvel. Första gången var ett inferno av känslor: besvikelse, självhat, lättnad, tacksamhet men framörallt rädsla. Den dagen skulle som sagt inleda mitt liv som självskadare. Nio fucking år? Varför har jag aldrig slutat? Aldrig insett hur sjukt det, hur farligt det är och framför allt hur det i längden inte hjälper ALLS? All ångest, alla bråk, alla stygn, all skam, alla blodiga handdukar, all ånger, all besvikelse, allt kaos, och kanske störst av allt: all jävla hopplöshet.

Sån där dag

Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig. Idag är en sån dag. Då det är mycket som går frustrerande dåligt. Eller ja, mer så att saker går emot en. Slagit sönder mer glas (inte medvetet, även om det kanske skulle känts bättre i två sekunder att göra det - men med tanke på antalet vi har kvar så låter jag bli det, mestadels. Och nej, alla är inte sönder med mening). Swedbank har bråkat med mig x antal timmar, och det slutade ändå inte bra, så ja - nu får plånboken betala dubbelt upp. Väldigt frustrerande. Har dessutom krigat med min fina ätstörning, som tack och lov är väldigt liten just nu, om en frukost som hade varit 250 kcal - jag åt inte... Vissa dagar är det inga som helst problem. Jag behöver visserligen alltid ha en dialog med den delen av huvudet, men som sagt jag kan äta utan att tänka på det överhuvudtaget. Andra dagar är de som är som idag. Inte alls lika bra, inte lika lätt att vinna, inte lika njutningsfullt att äta. Däremot gick kebabtallriken ner utan att jag funderade på att spy eller kompensera. Jag undrar vari helvete jag skulle varit utan pojkvännen. Jag har aldrig haft en pojkvän som är som han. Till det positiva. Skulle levt i misär antagligen. Men nu är han min, och jag är hans. Så god natt, jag väntar på morgondagen - som ska ta mig till huvudstaden några dagar.

Jag börjar bli som min hund

Dag efter dag märker jag skillnad på måendet. Patetiskt. En vuxen kvinna klarar inte av en sådan enkel sak. Jag kan helt enkelt säga att jag har fått ensamhetskomplex. Utan pojkvännen hemma krävs åtskilliga tabletter för mycket för att inte gå under. Som det är nu räcker det med tårar, rakblad och panikångestattacker. Det är inte svårare än så - jag backar. Första kvarten pojkvännen är borta går bra, sedan är det bara att härda och hoppas att klockan går fort. Samtidigt finns en glädje i att han åker, för han mår så mycket bättre om han kommer iväg. Så det är dubbelt. Men jag kämpar.

När saker inte är som man hoppats

Just nu är det tungt. Hur jag ska förklara vet jag inte. Vad det är som händer. Eller ja, det är egentligen ingenting som händer. Ångesten är skyhög och pojkvännen lider nästan lika mycket som jag av att se mig så här. Orken känns totalt obefintlig. Skulle igår till psykologen. Grät på bussrn. Hoppade i panik av bussen halvvägs för att jag inte klarade av allt folk, väggarna krympte ihop, folk tittade. Tog mig i alla fall dit i tid och fick väldigt mycket stöd. Som alltid. Hur ska jag klara mig utan honom? Nästan lika skrämmande är hur hög påfrestningen blir för pojkvännen när psykologen försvinner. Det blir en prövning. Som allting annat. Nej nu räcker det med skrivande, det hjälper ingen just nu.

Värdelösa, helvetes jävla skitdag

Idag har varit en av de mest värdelösa dagar på länge. Skulle ut och hämta betyg på stadsarkivet som dom inte hade, utan som fanns på VUC. Så jag gick dit, där de sa att jag skulle hämta dom på skolan. Som sa att VUC har dom så jag gick tillbaka dit och samma gubbjävel sa nu att man bara kan hämta ut dom via internet. Fick en lapp med instruktioner. Hem, logga in MEN då kan man BARA skriva ut enstaka kurser, inte ut hela examensbetygen. Han får ingen varm påhälsning imorgon kan jag säga. Inkompetenta, idiotiska gubbjävel. Och nej, jag tänker inte säga det till honom, dåligt bemötande gör inte att han hjälper mig mer än han behöver (han verkar i och för sig inte ha någon hjälp att erbjuda men ja) men fortsätter hjälpen vara på den nivån avslutar jag kanske samtalet i annan nivå. När saker inte går precis som jag tänkt, bara att jag la i den vita tvätten maskin före den färgade, kan få mig att gråta. Små saker, jag vet, men så är det. Tar upp fel mat ur frysen. Köper mat, fel sådan. Att missa bussen, missar vissa klockslag, tappar räkningen på antalet tagna steg i trapphuset. Så dessa petitesser. Ger ångest, som följs av tårar. Särskilt då jag är ensam. Med Honom går allt. Utom idag då. Ångesten har varit brutal många gånger, men jag lär mig aldrig hur den fungerar. Hur jag ska få den att försvinna? Karva fler kroppsdelar? Skära ut mitt bröst? Skratta falskt en gång till? Nej jag vet inte Trööööött!

En dålig krydda..

En helt vanlig kväll, med lite extra krydda. Ingen bra krydda dock (typ som chilipeppar). Jag är trött. Och en del ångest av flera anledningar. En är hur jag ska klara mig utan psykologen framöver. Jag vet att det ligger ett antal månader bort, men det minskar inte varken ångesten eller stressen. Oron finns där. Utan honom? Vad ska reda upp mitt kaos sen? Ska jag fortsätta utan psykolog? Klarar jag det? Ska jag be om en ny och börja om allt från början? Jag känner mig tämligen vilse i mina tankar... En skrämmande värld är på gång och jag vet inte hur bra den verkligen kommer bli.

Utan detta stöd? Nej.

Idag har irritationen släppt (inte tack vare något telefonsamtal dock), mest tack vare ångest, som mest löst sig genom en fantastisk pojkvän och två underbara hundar. Jag vet inte varifrån ångesten kommer, varför den är där och allra mest verkar jag inte veta hur jag ska få bort den. Pojkvännen - hjälper sjukt mycket. Mediciner - det hjälper. Rakblad - det hjälper. Men inget får bort den HELT! Så trött på eländet. Trött på mig själv kan man säga. Det vore skönt med paus. Jag kommer just från en men vill genast tillbaka. Nog för att skola ger rutiner och något vettigt att använda hjärnan till men just nu fungerar den inte (fråga pojkvännen om dagens största mistake). Den är ur funktion på de flesta plan. Jag BEHÖVER komma bort! Någon rädda mig? Jag själv kanske? Strunt samma. Nu ska jag återgå till min tantserie och kasta pojkvännen i sängen.

Slutkörd

Helt slut. På alla plan. Hoppas att saker vänder nu.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0