Mycket på en gång

Det är mycket som händer i mitt liv. Mycket positivt. Vilket leder till en rädsla jag inte vet vad jag ska göra med. Har börjat arbetsträna, gått tre dagar. Är planerat tre halvdagar i veckan. Var helt slut förra, av alla intryck och möten med nya människor. Men det gick bra och dom var nöjda med mig verkar det som. Så på det imorgon igen. Jag ska säga något jag inte trodde jag skulle få säga, men nu så: både kvinnan på arbetsförmedlingen och kvinnan på försäkringskassan är fantastiska. Människorna jag har runt mig är underbara. Lite hur som så ringde terapeuten idag. Hon är en av de stora skälen till varför jag står där jag står idag. Att jag står alls. Jag har aldrig uppskattat människor runt mig så som jag gör nu. Både på det privata, vårdbiten, arbetsfrågan och jag själv som en enhet. Jag är skör, ramlar ofta, stiger upp i manier då och då och har en kropp som sällan fungerar som den ska. Men fan vad jag är vid liv. Tack alla älskade i min närhet för det.

När tröttheten tar över

Ni vet när saker inte går som man tänkt sig, utan går helt överstyr, blir oproportionerligt stort och till slut är allt kaos? Lite så idag. Alldeles för många xanor och ett helt onödigt bråk med min partner. Innan dess var dagen fin. Ikea, lite shopping där och semla med mina förvuxna pojkar. (36 och 60 år då - jag är yngst på pappret men överdrivet mycket äldre i verkligheten). Är helt slut, men mår överlag faktiskt rätt bra. Jag kämpar.

Insats för oss alla

Så var torsdagen även den förbi. Det är skönt, den har varit lite seg. Hundpromenad, lek med hund i parken med sambon och sedan intervju med KI, för att skrivas in i ett projekt om bipolaritet. Det känns bra. Och viktigt. Är så otroligt viktigt med forskningen kring psykiska sjukdomar, för det har gjorts så lite. Så jag känner att jag gör en insats inte bara för mig själv utan förhoppningsvis för många andra också. Många frågor och många svar, men allt som allt blev det bra tror jag. Annars är det lite stökigt i huvudet, har blivit väldigt känslig för intryck, särskilt ljud. Så de senaste dagarnas jädra hamrande och stökande från grannarna, plus en bil som larmar cirka tio-tolv gånger om dagen, dessutom byggarbetsplats mitt emot... Jesus...

Paus önskas

Vardagen springer iväg och jag hänger inte alls med. Som för alla andra egentligen. Bara att jag inte klarar av tempot. Det är en daglig kamp det där. Men jag vill så mycket mer, tänkte att jag skulle vara så mycket mer. Så allt blir bara stress och jag glömmer att njuta av allt.fint som finns i mitt liv. Kort sagt: jag behöver paus.

Intressant men krävande dag

Det är tröttsamt att ha fem diagnoser, och starkt påverkade av dessa men försöka göra som normala människor. = inte fungerar. Så vardagen är lite som den är. Försökte ta det lugnt idag och bara göra den sak som är planerad - intervju för en studie som handlar om suicidförsök. Mycket givande. Och tack vare pojkvännens syster slapp jag buss. Vet inte hur jag skulle orkat annars. Är trött och slut nu, men intervjun gick bra och hon kändes professionell och kunnig. Tryggt bemötande och lugnt sätt. Och riktigt bra och träffande frågor som togs upp. Så kände ändå att jag kunde tillföra något bra till studien. Sedan hem och försöka ta det lite coolt, det gick sådär. Lyckades sova två timmar, sen var det fullt ös igen då. Jag vet inte hur man gör när man gör lagom när man är psykiskt sjuk. Efter femton år borde jag faktiskt lärt mig, men nej, har inte kommit så långt, och lär väl inte göra det heller som det ser ut. Bara kör på, öser på, vräker på mig saker att göra som måste tas itu med just då jag säger att det ska göras. Men en okej dag, även om det blev som det blev till slut.

Ganska kul

Idag är det ganska bra faktiskt, trots en jobbig helg. Gårdagen innehöll ett tag uppe på psyk för att prata med terapeuten - vilket alltid gör saker bättre. Idag började med en långpromenad och det var ett uppvaknande jag behövde, för nu sitter jag med en nära väns plugg och har det underbart med det. Jag saknar att plugga, det är så himla kul. Jag är en sån människa, som älskar att lära mig ny saker. Nu återgår jag till det och hälsar er en trevlig dag.

Ordning och reda

Som vanligt då segt härinne. Är lite off med det mesta. Allt går snabbt men också för långsamt. Dbtn kommer jag framåt med men ändå så känner jag mig dålig som inte kommit längre. Men sån är jag. Alldeles för mycket krav på mig själv. Kanske för att jag i så många år orkade så mycket mer än nu. Men kampen fortsätter och jag tänker inte ge upp. Livet är bättre än så. Maten går okej, självskadandet går bättre än någonsin, hallucinationerna är mindre än på länge. Tvångstankarna är det lite trubbel med. Men medicinerna börjar ordna upp sig. Ångesten kommer och går men det är bara att räkna med. Så allt som allt ordning och reda här.

Här var det tomt...

Inser då och då att jag saknar bloggen, för att lika fort glömma vad jag tänkt skriva när jag väl sitter vid skärmen. Kanske för att saker går långsamt framåt och jävla fort bakåt. Så framstegen är små, men ibland berättar någon om hur det kunde vara förr och insikten om förändringarna blir helt plötsligt väldigt tydliga. Överdoser? Borta sedan tre år. Stå framför tåg? Fem år sedan. Redo vid bron? Också fem år sedan. Sjukdomar? Det är väl där problemet ligger. De blir inte färre, inte mindre allvarliga, om än inte särskilt mycket värre heller, sett i det stora hela. Men det skrämmer att självbevarelsedriften är tämligen varierande och självhatet konstant närvarande. Men tack gode gud så är pojkvännen den bästa man kan ha, vovven blev 11 år igår och är pigg och sprallig som en valp än, större delen av övriga familjen ställer upp så otroligt mycket och tacksamheten jag försöker visa kommer aldrig räcka till. Och psykiatrin? Jag har, efter mer än tio år äntligen hittat rätt och har till slut funnit både turen och stödet i mitt teamet där. DBTn går framåt, men det är svårtuggat att ta till sig allt. MEN det SKA GÅ, det här är verkligen min chans. Så jag tragglar mig framåt (mestadels som sagt) och letar efter lugnet, tryggheten, känslan av kontroll. Det vore skönt med lite sådant.

Det är lite mycket nu

Herregud vad jag är trött. Hela tiden, det är alltid något. Hela förra veckan ägnades åt möte efter möte och vänner att träffa och saker att göra. Fattar inte hur jag planerar mitt liv riktigt. Om jag ens gör det. Kanske inte. Är så slut, men en hel del är kul och rogivande för själen. Så ändå tacksam.

En dyster dag

Det har regnat och dundrat ett tag nu. Ogillar. I övrigt är det rätt kasst. Måendet är kört i botten, orken obefintlig och depressionen är det ingen som ser. Osäker på om huruvida det är bra eller dåligt. För mig är det kanske inte så bra, egentligen. Men för resten är det nog bra att jag håller masken. Men shit vad jag behöver återhämta mig. Snart. Och mycket. Och förbanna effektiv sömn. Sovguden snälla..?

Hej kom och hjälp mig

Här är det stökigt i livet. Jag mår urkasst och försöker verkligen kämpa för att överleva. Det är så svårt. För emellanåt är allt så tungt. Orken försvinner allt mer och livslusten dör långsamt. Försöker ta mig ur den isolering jag befunnit mig i ett längre tag. Vilket gör saker svårare när jag nu försöker vända.på det hela. Så ja jag kämpar.

Skepp o hoj

Här fortsätter kampen. Gårdagen gav trötthet, som alltid när jag ska ta mig ur isolering. Men så värt det. Jag hade en underbar dag och det var kanske putten i ryggen jag behövde för att våga. En liten pepp om att folk tycker om mig, att jag är värd att träffa, för jag har människor jag så innerligt älskar och som så mycket förtjänar det. Så den 19e oktober tar fötterna (och tåget) mig till Gbg. Låter rätt nice faktiskt. Annars är jag totalt utsliten. Plus lite feber och halsont på det. Älskling i rummet intill fasar för lunginflammation. Med tanke på vår senaste tur med förkylning så förstår jag honom för han var nära döden och klarade sig tack varje fem dagars inläggning på sjukhuset, samtidigt som jag hade lunginflammation i nästan fem månader med tidvis väldigt hög feber och X antal olika mediciner. Det var ungefär exakt ett år sen jag insjuknade, han blev sjuk i december så om man nojar sig över årsdagar och datum så är det farsans tider nu. Nog sjukbabbel. Nu ska jag ägna mig vidare åt valvakan. Usch så fel det kan gå. Finns inga bra lösningar, om jag ska vara ärlig.

Yey

Det är rätt nice ändå att ha en bra dag! Ni vet, när saker är rätt jävla nice och ångesten är så pass hanterbar att man kan göra saker utan att behöva oroa sig för att den syns, utan att hela tiden behöva vara på helspänn, att man slipper ävärsta trycket över bröstet. Halleluja! Av flera anledningar känns allt rätt okej idag. Jag håller fast vid det.

Förvirrat inlägg

Det är inte lätt just nu. Jag är glad att jag lever, för tillfället, att jag överlevt alla motgångar. Idag var jag lite tveksam till om just den känslan var så adekvat för dagen den 7e maj. Det har gått många år, men nu satt jag där igen. För er som var med på dikta.se-tiden så var det samma minuters-resa som till slut blev en hel resa till Köpenhamn. Några minuter, plus lite tid, några minuters väntan och ja - nu slipper jag en Köpenhamns-resa. Tack i hela helvete vilken tur. Jag har helt enkelt haft mer tur än jag trodde att jag någonsin skulle få. Men med ångest, väntan, självanklagan och en massa stress så gick det ändå bra idag. Är nöjd med att ha överlevt alls. Hej Patricia! Du skulle bara veta hur många gånger jag tänkt på dig. Letat tillbaka hundra år i tiden för att hitta alla dina bloggar, men inget fungerade.

Nattens tankar

Åtminstone om man tänker sig att hetsätning, sömnlöshet och tre timmar efter sänggående magsjukesymtom. Eller på något annat men det får visa sig det också. Precis som övriga saker i livet. Bara att försöka vara aktivt väntande inför kommande dagar. Tack och lov ser de lite lugnare ut än den sista veckan. Samtidigt blir jag så rastlös, utan något särskilt bra anledning. Och utan förvarning, för jag kan lika gärna ligga i soffan och gråta, också utan vettig anledning. Tankarna snurrar lite så här på den kvist jag inte vill sitta vaken på. Morgonkvistar ska man sova sina sista krafters återkomst. Inte för att min kropp och mitt huvud fattat det men det säger ju inget om hur det som lyckligast skulle se ut - om man ser till förutsättningarna. Å den ljuvligare sidan är det rätt lugnt när man har tid för saker som är skönare att göra själv. Kladda lite på dikter, strategiskt planera dagen, kolla uppbokade dagar framöver. Skriver listor på inköp, att-göra-lista -> dela upp både under dagen och under veckan. Jag är helt enkelt redan trött.

När vindarna viskar mitt natt

Så. Efter en katastrofal valborg som tyngt enormt har nu min kappa vänt efter vinden som vänder mot rätt håll. Saker känns lite bättre trots allt den senaste veckan. Jag är glad idag. Stabil? Herrejävlar nej! Uppåt? Ja! Manisk? Tror ej. Bryr mig? Inte just nu. Slutsats? Tack vinden.

Götet bokat

Det har varit lite tungt idag. Det känns som att alla krav hopar sig. Även de minsta verkar enorma i mina ögon just nu. Känslan av att behöva komma bort har hängt i. Så en räddande ängel dök upp. Hon brukar anta den rollen. Och göra det med bravur. Så ock nu. Jag är välkommen till Götet en helg i mitten på msj. Mindre än en månad!!!! Ska bli sp kul!!!!

Man får ändå vara nöjd

Lång dag för mig men helt klart värd att gå upp ur sängen för. Kanske kräver jag för mycket av mig själv för just nu går jag i tusen bitar. Snurr hit och snurr dit. Huvudet spinner men hjärnan vill inte mer nu. Den vill VILA. Sådär att man kopplar av. Ser en hel film utan att det knattrari golvet för att mina ben vill röra på sig. Men jag vet att det är huvudet som lurar kroppen. Tio i tolv stod moppen och fick massa svordomar mot sig för att den inte gör som jag vill. Normalt? Eeeehhh... nej? Nu vet jag inte vad som ska göras härnäst. Vänta.tills pojkvännen sover för det första så min vilja får styra. Sömn hade varit tacksamt. Men ja. Jag måste ändå säga att dagen blev mycket bättre än väntat så lite nöjd är jag åndå. Lite lite tid med pojkvännen bara.

Vilken dag

Är heeelt slut. Orkar inte riktigt såna här dagar men jag har överlevt så man får ändå vara nöjd. Idag skulle farmor fyllt 88. Saknaden gör fortfarande så jävla ont. Smärtan försvinner aldrig. Kanske är jag för svag. Eller för patetisk. Eller bafa trött. Älskade farmor. Jag saknar dig. Alltid.

Ber om ursäkt

Inte kul alls att få mail från blogg.se att man inte loggat in på för länge. Skäms på mig. Här har det varit väldigt mycket på en gång. Mer än en vecka manisk tog musten ur mig. Det blev inte lättare med efterföljande depression. Den sitter i än och nådde klimax de sista dagarna nu. Helgen har sugit totalt på många sätt. Saker man missat, saker man inte var välkommen att göra, saker jag försökt göra men failat med att göra. Inte så kul. Ni vet när en dag förväntas bli dålig och ändå blir värre än det.. min lördag. MEN jag stod emot metallen. Och har gjort i 19 dagar nu. Men jag är stolt över dem dagarna för varje sekund under de där dagarna har varit kaos och en kamp jag för några år sedan skulle förlorat mer än ett dussin gånger per dag. Jag får verkligen tacka behandlingen. Dbtn har räddat mitt liv. Kanske mest terapeuten. Hon är ett guldkorn jag inte visste fanns inom psykiatrin. Så tack för det. Och för lite annat.

Tidigare inlägg
RSS 2.0