Här igen

Nu har jag varit inlagd totalt tre veckor och kom hem i fredags. Det känns faktiskt bra. För en gångs skull fick jag ut något av inläggningen. Hemma är det tryggt och lugnt. Äntligen kan man säga. En hund - min hund och framförallt en man - min man. Som jag älskar honom. Det går inte långa stunder utan att en tanke går dit. Det är ett av bevisen för hur mycket jag känner att vi hör ihop. Vi har klarat så mycket. I och för sig har jag i mig själv oc vunnit många kamper. Förra veckan träffade jag min psykolog tre timmar. Mon först vecka inlagd kom hon ner till avdelningen tre gånger på tre dagar. Det var så skönt att få det stödet. Det behövs. Herregud som jag kämpat för att överleva. Just nu känns det överhängande mycket bra att gå runt runt i kampen. Hur

Selektiv nolltolerans

Just nu rusar min kropp. Tusen tankar samma huvud, samma tusen känslor i själen. Klockan är mycket, jag missade mellot, har självskadat med en kork från en flaska drickyoghurt, middagen blev för mycket så den sprang jag ifrån, sjuksköterskor ränner här och det finns egentligen bara två bra saker att jag är här och det är att jag inte kan dö, och att rumskompisen är fantastisk. Det spelar ingen roll vad jag gör här, jag får ändå skit för det mesta av det. Maktgalen ynkrygg till läkare (alternativet är inkompetent klant, alternatuvt uttråkad latmask - take a pick). Så med värre självmordstankar än på flera år kommer jag bli utkastad härifrån på måndag.

Sliten brud

Tankar flyger. Ångest tär. Känslor tar över. Allt är en enda röra. Kanske får jag skylla mig själv. Faktiskt så skiter jag i vilket, bara det här går över. Fort. Min ork tryter...

Ojoj

Här var det tomt. Det har varit tungt sista tiden. Depression och sedan några veckor av lunginflammation. Inte kul. Men just nu är det båttre, förutom en sönderhostad rygg så äter starka mediciner. En sak att berätta också: min tid som rakbladsfri.går på sönder in i vecka fyra. 19 dagar idqg. Det är ett rekord på väldigt länge. Är stolt över oss båda här hemma för vi sliter som djur. Och snart är det jul och dett ska bli roligt i år faktiskt. Grannarna kommer upp hela dagen, som förra året.

Det är rätt tröttsamt

Det är ännu en dag när jag uppskattar livet mitt för att det inte gav upp. Att jag fick sond i tid, att respiratorn höll mig vid liv, att hjärtat inte gav upp. Under alla dessa år har kropp och själ fått utstå så mycket. Men jag lever, överlever. Tack vare många saker: en fantastisk, underbar pojkvän jag för alltid kommer älska, en mamma och pappa som gör allt för mig. Trots allt som dom fått utstå på grund av mig. Jag har vänner som för alltid finns i mitt hjärta. Det betyder så mycket. Idag träffade jag världens finaste Malin. Vars familj jag i princip bodde hos under en längre tid. Det var en tung tid. Men allt stöd därifrån, det var en livlina, en räddning och en varm extrafamilj ingen kan ana hur fina de var/är. Så allt som allt: ingenting är lätt, jag är medveten om att jag kommer vara psykiskt sjuk för alltid, men livet kan vara värt så mycket mer. Mitt liv innehåller kärlek, tacksamhet, skratt, glädjetårar, omtänksamhet, lojalitet, och ett varmt hjärta. Det är ju inte fel? Glöm inte det.

Körkort på gång

Just nu är det rätt mycket på gång, samtidigt som det inte händer ett enda dugg. Jag går i behandling, min DBT, som är jobbigare än någonsin kunnat beskriva innan. Men den hjälper, i små steg går det ändå framåt. Inte för att det går i min takt, men ja. Jag vill alltid mer än jag klarar. Jävla prestationsångest. Men i övrigt är det rätt okej. Jag är trött mestadels, men saker kunde vara värre. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva livet. För det är rätt stillastående. Eller alltså. Händelselöst. Egentligen skulle jag vilja bosätta mig i Sahara eller på Grönland. Bara komma helvetes långt hemifrån. Men jag har den bästa, bästa pojkvännen man kan ha, och en underbar hund. Den del av familjen jag pratar med mår faktiskt rätt bra. Dessutom är jag väldigt långt gången med körkortsteorin. Kämpar och kämpar och hoppas på att jag blir klar, väldigt snart, för det är urtråkigt. Så kämpa, Elin.

Man får vara trött, man får erkänna att man är trött, man får vila bort tröttheten

DBTn har börjat vända två, och det känns skrämmande att jag har samma saker att göra, igen, men nu ska jag klara dem bättre än sist. Prestationsångest...? Ja. Men inuti, där är det slutkört. Vi dricker alldeles, alldeles för mycket. Jag har ångest. Men framför allt så är jag SÅ IN I HELVETE TRÖTT! Men nu är DBTn inne på självvalidering, att man ska uppmuntra sig själv, tillåta sig själv. Och just nu vill jag erkänna att det är OKEJ ATT VILA. Så imorgon tänker jag vila. Punkt. Det behövs. Men samtidigt mår jag rätt okej idag. Allting känns inte som att jag inte duger. För idag har jag gjort mindre än på länge, mina dagar är alltid fulla av vänner, DBT, tvätt, köksstäd, rensa överallt, försöka plugga körkort, men det går sådär. Men så idag vaknade jag, i lagom tid, och kom fram till att idag ska jag göra roliga saker, som kräver att jag kommer i ro för att överleva. Visst det var kul, men det bästa med dagen är när man kommer hem igen. Där finns han, och den lilla tokfian (hunden). Min älskade, han jag vill tillbringa resten av mitt liv tillsammans med. Kärleken är starkare än allt annat!

"Sträck på ryggen!"

Det är lite småkämpigt just nu. Alla tankar. Alla känslor. Det är så mycket att göra men det mesta är Bra, om än tufft ibland. Som idag. Nästan 1.5 h med min oroliga individualterapeut. Värdesätter henne högt. Hon och min gamla psykolog är HEEELT olika. Både bra och dåligt. Den jag har nu är väldigt öppen och frispråkig. Den förre var mycket mer detaljstyrd och ville alltid låta mig ta plats. De gör och gjorde helt olika uppgifter och hade helt olika sorters behandling. Det tog sju år inom psykiatrin innan jag fick den förre och ytterligare fem tills den jag har nu. Jag kommer alltid sakna den gamla, för den han var och för det han gjorde för mig. Men nu är det en annan tid. En tid som innebär kamp, analyser, hemuppgifter, långa samtal och en nära relation med tillförsikt och ingen rädsla för att säga ifrån och låta varandra ha sina känslor. Så det fick vi våra prövningar i idag. Vi kände båda panik vid ett tillfälle. Jag grät tre gånger och visste inte hur jag skulle hantera det. Hon sa att hon är stolt över mig och att.det är framsteg att vi förstår varandra så väl att vi vågar. När jag gick fick jag en lång kram och en viskning: "Sträck på ryggen!". Fick tårar i ögonen en fjärde gång. Idag tänker jag gå med sträckt rygg hela dagen FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA! Eller inte, men jag ska bortse från det idag.

Förlåt att det ekar tomt

Här är det lite rörigt med allt. Sjukskriven, deprimerad, stressad och värdelös. Ingen bra kombo. Just idag överlever jag. Men det är väldigt överväldigande att allt bara blir värre i huvudet. Idag fick äs-hjärnan vatten på sin kvarn. Provade en vinterjacka jag varit för smällfet för på länge. Nu sitter den tajt men snyggt. Så fem kilo säger jackan, tio säger äs-hjärnan och ja. Vad fan säger jag? Ingenting. Jag kämpar tillräckligt med dbtn och en strulande pojkvän. Som jag älskar fantastiskt mycket. Ingen kan ge stöd som han. Dock är han kall om fötterna så jag kan inte värma mina på dom just nu. Annars ja..? Nada.

Jag har inte ord längre

Just nu är saker tuffa. Man kanske skulle ge upp? Eller nej. Jag har för mycket att kämpa för. Vilket är ungefär det jag gör nu. Endast. Mina ben är täckta av infekterade sår. Ångesten är sådär brutal att man helst vill gömma sig. Men har har mina nära och kära och vet att jag överlevt värre. Hur nu det gått till. Men var dag innehåller både gamla och nya utmaningar. Är inte helt pepp på att ha några alls. Bara att ta en i taget och sedan börja om. God natt.

Hemma

Det är många saker på gång samtidigt här så jag försöker få ihop vardagen under någon slags förhoppning om att det ser lätt ut. Jag antar att jag failar på det sistnämnda. Idag har jag flängt och farit hit och dit. Men det slutade okej ändå. Även om ångesten just nu tycker det är dags att plåga mig rejält. Blandade orsaker. Stress. Utmattning. Depression. Självhat. Minnen. Frågor. Men tankarna går att hålla i styr än så länge. Ligger så nära J. det bara går. Vilket hjälper. Mycket. Det är egentligen ganska optimalt att sova nu: två snarkande varelser bredvid, en väldigt mycket bättre medicinering (lagt till circadin och tagit bort en Nozinan) och en aktiv dag. Men ja. För er.som såg Idol idag kanske ni minns mannen som vuxit upp i misshandel, bott på gatan Osv? Han var tacksam för sin uppväxt för nu påminns han om det bra med livet. Jag undrade genast vad fan som är fel med mig..? Jag är inte ett enda jävla skit tacksam för att jag upplevt vissa saker. En vän påminde mig om att han kanske inte har ptsd pga sin uppväxt som jag har av en del saker jag upplevt (dock inte pga uppväxten). Det fick mig att tänka till lite. Så jag känner mig inte lika värdelös som vid min spontana reaktion. Det sägs att de nära plåstrar om såren man själv inte orkar bry sig om (inom de självdestruktivas värld). Det stämmer!

Ja, jag lever

Hej fina ni! Är så glad för att ni hör av er, även på fb. Jag lever och försöker även LEVA. Det går sådär. Det är mycket som händer. Som många av er (och andra) sa så var det för tidigt för mig att börja jobba igen. Jag har saknat så fruktansvärt att arbeta, ta vara på mig själv, njuta av att kunna något. Men det hela visade sig vara en falsk förhoppning. Så nu är jag här igen. Totalt utmattad, en tur till ICA kräver halva dagen. Det är de där sakerna man ska göra ensam som inte riktigt fungerar. Det är så förbannat tungt att bara skriva det här inlägget, för min hjärna kokar över. Att titta på teve fungerar endast om det är reklam så jag hinner andas. Jag gläds åt att ha en fantastisk familj och underbara vänner. Jag bär på mycket ånger, jag skäms för saker jag INTE BORDE skämmas för, vilket jag vet men kan INTE undvikas. Den författande har också utvecklat ett ännu allvarligare självskadebeteende och har väl egentligen bara tagit steg bakåt. Förutom sömnmässigt. Fick Melatonin (Circadin) och får nu sova så jag inte vaknar hela tiden, utan bara nästan hela tiden. Men jag är glad över framstegen på det planet. Att gå in i väggen var, ska erkännas, inte så lindrigt som människor med psykisk ohälsa beskrivit (och då ser jag tämligen mörkt och negativt inom sådana ämnen). Nej, det var visst en depression likt vilket annan orsak depressionen än har. Det vill säga så är måendet inte riktigt som man kunde önska. Men jag kämpar och kommande vecka tar jag och pojkvännen oss två timmar bort, rakt ut i svenska öknen: skogen. Stugan, sjön, en nybyggd brygga, två gamla tanter till vovvar och ja, lugn. Det får räcka med det här megalånga inlägget.

Just idag känns saker lite ovanligt

Just nu befinner mig hos en kär vän. Är så härligt att vara här. Paus i vardagen. I och för sig kan jag snart hela deras hushåll. Men Ja, lika härligt oavsett. I övrigt kämpar jag. Mat, behandling, sjukskrivning, gå in i väggen och därmed utveckla en allvarlig depression. Utan pojkvännen har jag ingen aning om jag skulle orka. Men varje dag är ju en ny sådan.

Djup depression

Så var depressionen här igen. Så här kraftig har den inte varit på flera år. Jag är helt slutkörd. Orkar inte det jag borde än mindre göra något annat. Igår skar jag för första gången på nästan ett år på handleden. Idiiìiot.... Det var ungefär vad jag orka4 skriva. Återkommer snart.

Återigen jobb: en dag av elva

Nu är man, som oftast, på väg till jobbet. Trött redan, lite less och väldigt stressad. Lite som vanligt. Ångesten har bosatt sig inuti och oron växer. Men samtidigt känns det rätt okej just nu. Jag trivs mestadels på jobbet, övningskör för fullt, går ner i vikt och har en numera frisk hund. Oron rör andra är påtaglig dock. Just idag är jag inne på dag fyra av tio få jag jobbar. Imorgon är min enda lediga dag av elva. Delad tur fyra av dagarna.. Så fullt arbetande. Vem trodde det för några år sen? Precis.

Fyra dagars semester!

Härliga dagar! Jag och mamma har varit i stugan och gjort allt man kan tänka sig att göra mitt ute i svenska öknen. Dock har vi en sjö. (en svinkall sådan). Vi har suttit i solen för länge, druckit för mycket vin, varit vakna för länge, haft problem med att undvika världskrig mellan min vovve och en ankmamma. Visste inte att fåglar kan ändra ansiktsuttryck och göra miner. En lärdom den här helgen - för jag lovar - den där jädra skränande saken blev mer och mer hatisk ju mer tiden led. Bebis har visat sitt humör tidigare, efter nio år tillsammans, MEN EN SATANS FÅGEL?!?!?! Vi skrattade mest, men det var lite frustrerande att hela tiden höra något fjäderfä skräna när vi var på bryggan. Som för övrigt var jättefin, mamma fick den ju i 60-årspresent. Så glad!

Det här med att jobba som undersköterska

Ibland, eller ja, just nu mest hela tiden, ifrågasätter jag mitt val. Jag trodde att min tid på första arbetsplatsen där jag började som hjälpreda via en filial från ett psykiskt funktionsnedsättningscenter. De gav mig himmel och helvete, månader på psyk men också en indirekt påtvingad resa mot där jag är idag: utbildad undersköterska, med fem års erfarenhet inom äldrevård, två år sedan senaste inläggningen och två jobb. Jag har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat, en frisk hund som är underbar och vänner som ställer upp. Men ångesten förgör, tröttheten tär, behandlingen är så otroligt svår. Inte underlättar det att hitta ungefär 15 Xanor som var från förra året, när jag mådde bättre och inte tog alla som jag var ordinerad. Och det blir inte bättre av att pojkvännen inte är på topp, ekonomin svajar och det bipolära är verkligen inte lätt. Men jag kämpar, som jag gjort i hela mitt liv, redan när mobbingen började på lågstadiet, vilket är 20 år sedan nu. (ja, jag börjar bli gammal). Så allt som allt är det en oändlig saga av upp och ned.

Ber om ursäkt

Är helt slut nu för tiden, så inläggen blir så få. Inte meningen. Just nu är det så otroligt mycket jag måste hantera och ta itu med. Jobb, jobb och massa annat. Har i alla fall betat av en sak: kursen är avslutad! Och godkänd. Så nice. Måendet kunde varit bättre, men jag får ändå vara relativt nöjd med att inte vara på botten, där det är så otroligt mycket värre än här där jag är nu. Så ja, ostabilt men jag klarar av det.

Spännande dagar framför oss

Med oblandade känslor ligger jag nu och känner mig trött och seg. Jag har ångest, men som går att stävja med allt fint jag har i mitt liv. Snart, snart befinner sig jag och mamma nere i Göteborg! Just nu försöker jag somna i Sandra och Simons soffa och laddar inför morgondagen. Den kommer bli lång men härlig!

Så sliten

Känslan av seger har tagit ut sin rätt. Men fan vad det var värt det! Att ha klarat en högskolekurs är stort förr mig, som många trodde att jag ens skulle vara vid liv. Här är jag nu. Trasig och skör, men älskad och älskande. Jag har allt. Fantastiska föräldrar, underbar pojkvän, perfekt hund, en godkänd utbildning, en förhoppnings-bringande behandling, två jobb, högskolekurs klarad, och "sorterade" vänner, så energitjuvarna är i stort sett borta. Sen är det tusen saker som är tuffa men det tar vi sen.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0