En trött en

Här skriver en utmattad, ledsen och rädd tjej. Hon vet inte vart hon ska ta vägen, hur hon ska ta sig framåt och inte heller vad hon håller på med. Jag tror snart seriöst att jag är ett ufo. För ingenting stämmer, ingenting blir som jag försöker eller drömmer om. Allt blir bara feeeeeeeeel och jag orkar inte.

Att det skulle vara så svårt

Hade ingen aning om hur det skulle bli, den här behandlingen. Nu är vi inne på steg två och det skrämmer mig. Traumabehandlingen första dagen var igår, och jag grät floder när jag kom hem. Att ens börja skrapa lite på ytan gjorde så ont. Det hugger i hjärtat inuti varje gång jag tänker den skrämmande tanken att jag kanske aldrig kommer klara det här. Att styrkan inte finns, att modet försvann med åren, att orken inte räcker till. Men jag måste. En sista chans är det värt, för om jag kan slippa de här mardrömmarna, flashbacks och syner så skulle jag vara en lyckligare människa. En bättre person. Lite mindre trasig, lite starkare. Så nu är det fullt ös här.

När tröttheten tar över

Ni vet när saker inte går som man tänkt sig, utan går helt överstyr, blir oproportionerligt stort och till slut är allt kaos? Lite så idag. Alldeles för många xanor och ett helt onödigt bråk med min partner. Innan dess var dagen fin. Ikea, lite shopping där och semla med mina förvuxna pojkar. (36 och 60 år då - jag är yngst på pappret men överdrivet mycket äldre i verkligheten). Är helt slut, men mår överlag faktiskt rätt bra. Jag kämpar.

RSS 2.0