Sån överväldigande kurva

Det är lite kämpigt idag. Sista tiden har gått rätt bra faktiskt. Möten hit och dit, krav, press, stress - allt har gått att hantera. Tills idag. Idag föll jag ihop som ett korthus i storm. All text blurrar ihop sig gandka mycket. Jag kämpar för att ångesten inte ska vinna. Det går sådär om jag ska vara ärlig. Sitter med dbtn men allt känns som grekiska och jag förstår ingenting. Vad jag än gör blir det fel. Fel program på tvätten, ej full diskmaskin som jag ändå startade, fel medel bär jag skulle torka bord, vidriga flashbacks och ofällda tårar. Bläsch på denna dag. Struggling med allt.

Ordning och reda

Som vanligt då segt härinne. Är lite off med det mesta. Allt går snabbt men också för långsamt. Dbtn kommer jag framåt med men ändå så känner jag mig dålig som inte kommit längre. Men sån är jag. Alldeles för mycket krav på mig själv. Kanske för att jag i så många år orkade så mycket mer än nu. Men kampen fortsätter och jag tänker inte ge upp. Livet är bättre än så. Maten går okej, självskadandet går bättre än någonsin, hallucinationerna är mindre än på länge. Tvångstankarna är det lite trubbel med. Men medicinerna börjar ordna upp sig. Ångesten kommer och går men det är bara att räkna med. Så allt som allt ordning och reda här.

Här var det tomt...

Inser då och då att jag saknar bloggen, för att lika fort glömma vad jag tänkt skriva när jag väl sitter vid skärmen. Kanske för att saker går långsamt framåt och jävla fort bakåt. Så framstegen är små, men ibland berättar någon om hur det kunde vara förr och insikten om förändringarna blir helt plötsligt väldigt tydliga. Överdoser? Borta sedan tre år. Stå framför tåg? Fem år sedan. Redo vid bron? Också fem år sedan. Sjukdomar? Det är väl där problemet ligger. De blir inte färre, inte mindre allvarliga, om än inte särskilt mycket värre heller, sett i det stora hela. Men det skrämmer att självbevarelsedriften är tämligen varierande och självhatet konstant närvarande. Men tack gode gud så är pojkvännen den bästa man kan ha, vovven blev 11 år igår och är pigg och sprallig som en valp än, större delen av övriga familjen ställer upp så otroligt mycket och tacksamheten jag försöker visa kommer aldrig räcka till. Och psykiatrin? Jag har, efter mer än tio år äntligen hittat rätt och har till slut funnit både turen och stödet i mitt teamet där. DBTn går framåt, men det är svårtuggat att ta till sig allt. MEN det SKA GÅ, det här är verkligen min chans. Så jag tragglar mig framåt (mestadels som sagt) och letar efter lugnet, tryggheten, känslan av kontroll. Det vore skönt med lite sådant.

RSS 2.0