Insats för oss alla

Så var torsdagen även den förbi. Det är skönt, den har varit lite seg. Hundpromenad, lek med hund i parken med sambon och sedan intervju med KI, för att skrivas in i ett projekt om bipolaritet. Det känns bra. Och viktigt. Är så otroligt viktigt med forskningen kring psykiska sjukdomar, för det har gjorts så lite. Så jag känner att jag gör en insats inte bara för mig själv utan förhoppningsvis för många andra också. Många frågor och många svar, men allt som allt blev det bra tror jag. Annars är det lite stökigt i huvudet, har blivit väldigt känslig för intryck, särskilt ljud. Så de senaste dagarnas jädra hamrande och stökande från grannarna, plus en bil som larmar cirka tio-tolv gånger om dagen, dessutom byggarbetsplats mitt emot... Jesus...

Kära läsare, jag läser

Så var ännu en kväll här. Det går ganska bra att vara ensam vaken på kvällarna numera. Fått mycket träning på området. Just ikväll är det därför tungt. Än dock: jag hittade böcker i källaren som jag inte läst. OCH på slutet har böckerna plöjts igenom i rasande takt. Jag får inte bog utan suger i mig varje ord, försöker lära mig och ta till mig budskap som kanske inte är så uppenbara. Jag kommer ihåg vad jag läst och känner mig så uppfylld av ett syfte med det jag gör, när jag läser Vilket är underbart! Är så tacksam mot vad eller vem som nu bestämt att jag ska få den ynnesten igen!

Paus önskas

Vardagen springer iväg och jag hänger inte alls med. Som för alla andra egentligen. Bara att jag inte klarar av tempot. Det är en daglig kamp det där. Men jag vill så mycket mer, tänkte att jag skulle vara så mycket mer. Så allt blir bara stress och jag glömmer att njuta av allt.fint som finns i mitt liv. Kort sagt: jag behöver paus.

Intressant men krävande dag

Det är tröttsamt att ha fem diagnoser, och starkt påverkade av dessa men försöka göra som normala människor. = inte fungerar. Så vardagen är lite som den är. Försökte ta det lugnt idag och bara göra den sak som är planerad - intervju för en studie som handlar om suicidförsök. Mycket givande. Och tack vare pojkvännens syster slapp jag buss. Vet inte hur jag skulle orkat annars. Är trött och slut nu, men intervjun gick bra och hon kändes professionell och kunnig. Tryggt bemötande och lugnt sätt. Och riktigt bra och träffande frågor som togs upp. Så kände ändå att jag kunde tillföra något bra till studien. Sedan hem och försöka ta det lite coolt, det gick sådär. Lyckades sova två timmar, sen var det fullt ös igen då. Jag vet inte hur man gör när man gör lagom när man är psykiskt sjuk. Efter femton år borde jag faktiskt lärt mig, men nej, har inte kommit så långt, och lär väl inte göra det heller som det ser ut. Bara kör på, öser på, vräker på mig saker att göra som måste tas itu med just då jag säger att det ska göras. Men en okej dag, även om det blev som det blev till slut.

Steg två DBT-behandling

Igår inleddes Steg två i min DBT-behandling: traumabearbetning. Det skrämmer så förbannat men jag känner för första gången på länge ett hopp för en längre framtid. Det kommer ta all ork, all energi och allt mod jag besitter för att klara det här, men jag SKA fixa det. "För det är du värd", sa min terapeut igår. Är så tacksam för hennes stöd och för allt hon gör. Vet inte hur jag ska kunna tacka henne för det när allt det här är slut, så småningom. Men hoppet - det lever.

Ganska kul

Idag är det ganska bra faktiskt, trots en jobbig helg. Gårdagen innehöll ett tag uppe på psyk för att prata med terapeuten - vilket alltid gör saker bättre. Idag började med en långpromenad och det var ett uppvaknande jag behövde, för nu sitter jag med en nära väns plugg och har det underbart med det. Jag saknar att plugga, det är så himla kul. Jag är en sån människa, som älskar att lära mig ny saker. Nu återgår jag till det och hälsar er en trevlig dag.

RSS 2.0