GAD

Det börjar sjunka in. Jag har fått en nya, en fjärde, diagnos. Det gör ont. Hopplösheten blev inte mindre påtaglig. Numera har jag alltså en sjukdom till att hantera. Det lär inte bli någon framgång i det. Det är min grej: att vara värdelös. Det är ju i och för sig en annan sak att vara glad för - det finns bara steg framåt att gå. Jag är tämligen ganska mycket på botten. Ångest, ångest över att jag har ångest, stressad, värdelös och fullkomligt maktlös inför en del problem. Eller ja, snarare ett problem: självskadebeteendet. Idag har jag ägnat ungefär 45-50 min åt att se blod krypa utmed låren, träffa golvet och någonstans låtsas jag att jag hör ett splash när dropparna når golvet. Såren går inte ens att räkna längre. Inte för att det är värt att försöka. Men nu väntar vi på lillebror som kommer kika förbi (är hos mamma och pappa, den sistnämnda är hemma). Det ska bli kul. Känner mig inte alls redo för folk, men vissa människor ingår inte i rädslan. Tragiskt nog så är den rädslan tämligen stor numera. Som om inte allt annat vore nog så är jag rädd också. Men jag återgår till min Dostojevskijs "Idioten" - vilket är en utmaning - ryska från 1800-talet är inte så lätt. Översättningen blir brutal. Men en riktigt rolig utmaning. Har läst 90 sidor idag och jävlar vad trött man är i huvudet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0