När saker inte blev som det var tänkt

I måndags var jag på en anställningsintervju, som gick riktigt bra. Var härligt attt känna att det gick bra och det är en arbetsplats jag väldigt gärna skulle vilja vara på, de har ett bra rykte här i Västerås. Sedan har det gått tungt. Ångesten tär, och har inte alls varit roligt. Igår gick det kanske nte som det var tänkt, om vanligt. Men det mest skrämmande är att tiden för mig och psykologen börjar gå mot slutet. Tre samtal kvar... Vi har haft hundratals samtal under de här fem åren. Han har funnits där, alltid. Jag försöker skriva något slags hej då-brev, men vet faktiskt inte vad jag ska säga. Vad som kan förklara allt han gjort för mig, vilka ord som räcker till för att förklara att han räddat mitt liv, hur stor skillnad han gjort, hur otroligt viktigt hans stöd varit för mig den här tiden. Ja, nu ska jag sluta babbla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0