En sista natt

Det är med blandade känslor som jag en sista natt ligger inför ett nytt pass på praktiken. Självklart har det tärt att jobba 100% (jag vet att det är lite patetiskt men jag är inte riktigt där än), det har krävts mer än jag egentligen har, tårarna har fallit när patienter dött, hittats med stroke, fått amputera ben, jag har tvekat om och om igen om jag verkligen valt rätt. Det finns sanning bakom de där orden, det gör det, men psykologen idag fick mig ändå att inse att allting kan tolkas på olika sätt. Jag hamnar oftast i att jag tänker negativt. Vilket är uppenbart, också för mig emellanåt. Samtidigt ser jag allt fint som hänt, som jag upplevt, känt och lärt mig. Då inser jag också hur stort de här fyra veckorna varit. Jag har haft turen att få en fantastisk handledare, som jag håller så kär, och många dagar, de flesta faktiskt, har känts otroligt roliga, givande, hjärtevärmande och fyllda av skratt tillsammans med vårdtagare och vi i personalen. Vi i personalen har haft fruktansvärt kul mitt i all smärta som bor där. Vi hjälper, vi värmer, vi pratar, även med de som inte pratar så mycket självs, vi ger våra liv för den kärlek vi känner inför att göra just det vi gör nu. Den här tiden har också inneburit en resa som också fått mina fötter att ta steg. Jag har gått framåt, på flera plan. Lika mycket arbetsplanet som privatlivet. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här bra mellan mig och pojkvännen. De här fyra veckorna hade jag aldrig klarat om det inte var för honom. Hans hjärta är varmt som lava, där värmen inte gör ont. Den läker mina sår, reder upp tankarna i någon ordning som följer hans väg, den lugnar min stress, den andas åt mig när jag inte gör det själv, men viktigast av allt, hans värme bor i min själ, tar hand om mig, som om jag vore en vacker förmögenhet. Nej, egentligen, så har de har veckorna bara gjort gott, för nu vet jag vad jag vill, jag vet nu vad jag kan. Hör ni det!?! Jag vet vad jag KAN. Så med vemodet i min hand, inser jag att en ny byggnad med personer som ligger mig varmt om hjärtat inuti det huset alltid kommer finnas i mitt hjärta. Särskilt min handledare. Som följt mig noga på min resa. För att pusha när jag inte vågade, för att få mig att skratta även fast jag mest vill gråta. Hon fanns där och berömde mig för mins framsteg, hon var där och visade mig när jag gjorde fel. Hon gjorde den här tiden så bra det någonsin kunde bli. Jag själv har också kämpat; så in i helvete. Så ja, det mesta har legat på mig, och jag har lyckats!

Kommentarer
Postat av: Jessica Högberg

Wow!
Bästa duktiga du!
😍

2016-09-23 @ 09:16:39
URL: http://lchftrollet.blogg.se/
Postat av: Diana Doss

blir så glad och stolt! grymt bra jobbat! <3

sv: kan bara säga detsamma! bloggen har fått komma lite i andra hand senaste tiden.

det går bra, skolan är så himla kul! vi gör film nu och jag vill på ett sätt inte bli klar eftersom det är så kul att redigera, haha :P

kramar!

2016-09-23 @ 21:25:31
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0