Tårar hjälps bäst åt genom en kram och ett lyssnande öga

Ibland är det lite tungt att erkänna för sig själv att allt inte är klockrent. Saker händer, förstör, förgör och plågar. Efter de tio dagarna med mamma och väntan på hennes besked då rädslan var det enda i min vardag. Nu är det över, det mesta tunga är faktiskt över för nu. Jag mår sådär att jag kan kryssa i rutan "Normalt mående" istället för deprimerad eller ens "Något deprimerad" på måendedagboken jag fått av psykologen. Imorse kändes saker lugnt, under kontroll, men desto längre på promenaden jag kom, på väg till just psykologen, desto skörare kände jag mig. Så jag, mitt pucko tittade upp åt det håll jag nu i ett år blindat för existerar vid just den platsen. Mitt enda riktiga hem vad gäller arbetsplatser. Där tornade 9m-våningshuset upp sig. Blev enormt och var ett enda långt ögonblick en chock. Tårarna rann hela vägen till psyk. Fick tårar och kramar och stöd (och näsdukar) av ssk, älskade människa. Hos kjell gick chocken ur mig, jag blev mest urlakad på energi. Men vet ni, i samma stund jag insåg vad jag hade framför mig idag så blev varje steg en befrielse. Inte som att jag någonsin kommer glömma det där huset jag kände mig så hemma i, för alla minnen därifrån kommer aldrig glömmas. Men steget, ett steg närmare hem. Mitt hem, mitt och bebis hem, mitt och bebis och pojkvännens hem. Där jag hör hemma. På riktigt. Ja visst, jag visste att en tvätt skulle vänta på mig, att matlagning ingick i planen och att hunder behövde omvårdnad. Ja visst, en del mindre roligt, men allt överlevbart. Men jag tänkte snabbt vidare och kom på att jag ska sminka mig fint för pojkvännen, få gosa med pojkvännen bredvid och hunden spridd över oss två förstnämnda. Jag kom hem till ett urmysigt 30 min samtal med min "svärmor", till en tvätt jag redan ordnat men glömt. Jag kom hem till en bäddad säng, hyperglad hund och en rolig måltid jag snickrade ihop. Pojkvän mådde okej, och såg direkt att jag sminkat mig (som beräknat) och blev glad över det. Är han glad blir jag också gladare. Så som ni märker är jag skör, men jag kan för tillfället hantera riskfaktorerna. Vilket kort sagt egentligen bara betyder att jag mår bra. Mycket bra faktiskt.

Kommentarer
Postat av: Sofia

Blir glad varje gång jag läser att du mår bättre. Hoppas det kan bli stabilt snart och att du ska få bli helt frisk!

sv: ja, jag är så blåögd också att jag inte fattar nånting förrän det är helt uppenbart, haha. Förstod först när jag såg syrran i bröllopsklänning x)

Precis. Rätt hjälp och rätt terapeut är så viktigt! Kram!

2016-05-04 @ 12:23:37
URL: http://sofiavaha.blogspot.se
Postat av: Evahle - en blogg om psykisk hälsa

Jag är också väldigt skör...

2016-05-04 @ 13:11:56
URL: http://evahle.se
Postat av: Hanna

Inte illa pinkat du=)

2016-05-04 @ 21:27:46
URL: http://uppfortsomfan.blogg.se
Postat av: A

Oh, det är så skönt när man får förståelse och får gråta hos någon som lyssnar och förstår och vill en väl! Vad skönt att du kan känna att du mår riktigt bra!
Kram!

2016-05-04 @ 22:41:05
URL: http://annmi.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0