Ibland är det bara så...

Är så otroligt trött på mig själv. Eller kanske mer mitt mående. Det är kört i botten men det verkar finnas något längre ned, för dit är jag på väg. Jag vet inte hur jag ska vända det här. Jag saknar människor, prata gamla minnen, äta gott, gosa. Jag saknar pojkvännen, trots att det bara gått ett dygn. Tänk då: en vecka... Jag saknar mig själv. Mitt skratt, till och med mina tårar - bara för att bevisa att jag inte blivit känslomässigt apatisk och fast på ångeststadiet. Hur i hela friden ska midsommar, 14-16 pers i tre dagar, gå? Jag orkar knappt umgås med mig själv trots att jag borde sluta isolera mig. Sluta säga nej till vänner som frågar om sällskap, fikastund, promenad. Men det går helt enkelt inte. Igår sa psykologen det, att jag försöker men försöker med fel saker. Gråt istället för skratta om du behöver, skrik i kudden istället för att svara "sådär" fastän de närmaste som frågar redan vet svaret. Hopplöst fall? Japp. Ångestdrabbat hopplöst fall? Japp. Hej botten under botten.

Kommentarer
Postat av: Amanda CL

kramar <3

sv: du har så rätt <3

2016-06-19 @ 13:16:01
URL: http://amandacarlberg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0