Så allting bara blev?

Alltså va? Depressionen går mot slutet av femte veckan. Det var flera år sedan det höll i sig så länge. Visst, jag har varit inlagd efter det, i längre perioder än det, men då har självmordstankarna varit värre än själva depressionen. Sen har de haft en tendens att hålla mig kvar, oavsett vad jag sagt eller inte sagt. Psykläkare måste sakna en gen som skulle göra dom mänskliga. Suck på dom. Vet att jag låter bitter, men man blir lite cynisk efter ett antal år på institutioner. Nu är det snart ett år sedan sist (om någon vecka) och det känns bra, trots att jag under hösten kanske skulle behövt någon vecka inlagd. Men jag är inte den som ber om inläggning. Det har det aldrig varit. Självklart har jag gått med på det, alltså haft några frivilliga. Som jag mest gått med på för att det annats skulle blivit LPT. Som suger så ja. What to do? Det spelar mindre roll nu, även om den sargade delen av mig gör sig extra påmind när jag tänker på det. Tänker på hur trasig jag blivit, hur plågad jag varit under alla dessa år. Och hur plågad jag kommer vara framöver. Det är också ett senare problem. Just nu kämpar jag med annat. Som ångest och tårar. Och rakblad och självhat. Och smärta och stress. Jag kämpar helt enkelt.

Kommentarer
Postat av: A

Min psykläkare är mest bara väldigt torr. Han verkar vilja hjälpa, verkligen, men han är inte typen man öppnar sig för och så tror han inte på något annat än medicin.
Önskar det fanns något mirakelmedel så du kunde få komma tillbaka till det mycket bättre mående du hade för bara några veckor sen! Behöver du inte höja någon medicin eller så?
Stor kram!

2016-07-02 @ 21:56:26
URL: http://annmi.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0