When God Closes A Door He Opens A Window

"Det kommer fortfarande upp minnen, minnen som jag ibland glömmer lika fort. Ibland försöker jag förtränga de minnen jag redan letat reda på och lyckats definiera i tid och rum. Jag gör mitt bästa för att glömma dem. Det är kanske lättast så. Jag kanske aldrig kommer kunna leva med minnena, kanske bara kan förtränga dem och hoppas på att jag aldrig behöver hitta dem igen." Den 19 november 2012 skrev jag det. Jag skulle kunna skrivit det idag. Just idag, som den varit, så känner jag igen mig i texten. Olika händelser. Samma känslor. Olika tidpunkt. Samma sekund i mitt huvud. Det har gått sju år nu. Ganska precis sju år sedan allt rullades upp. Allt till slut blev något annat än jag tänkt mig, Min karriär som sjuk inleddes av ett beslut. Ett beslut om att stänga en dörr, men jag visste inte vad som väntade på andra sidan om den där dörren. When God Closes A Door He Opens A Window. Säger Sound of music (japp jag är en gammal tant som har sett filmen hundra gånger). Jag vet inte om det öppnades ett fönster för mig. Eller så gjorde det det, bara att det innehöll sjukhus, behandlingar, mediciner, samtal, ångest, nålar, vikthets, ångestnätter, psykologer, ånga korridorer, terapeuter, psykologbråk, överdoser, avdelningar, hjärtstopp, respiratorer, rökpauser. Allt i en salig blandning och än är jag mitt upp i det. Till min stora sorg ska jag erkänna att jag känner mig besegrad. Otroligt nedtryckt under någon slags yta jag i alla fall ser nu, till skillnad från när jag började med hela karusellen på en cirkus jag aldrig ville gå till. (jag har alltid hatat karuseller). Nu är jag i ett upplösningstillstånd som står på paus samtidigt som den står på repeat. Allting börjar alltid om. Jag sitter på den vita hästen i karusellen som jag trodde min kommande drömprins skulle sitta på, men allt jag ser är världen omkring mig som återkommer när jag snurrat ett varv. Jag snurrar många varv. Tills allt verkar bekant, samma människor, samma leende mot sina perfekta barn som sitter på de andra hästarna. Jag var aldrig perfekt. Jag var alltid fel. Alltid, alltid det svarta fåret, det misslyckade barnet alla andra föräldrar fasade för att deras egna barn skulle bli. Jag var failen jag själv aldrig trodde att man kunde bli. Det kunde man bli. Och det blev jag. Mitt sätt ut ur helvetet var att faktiskt bli någon annan. Någon jag valde själv att bli. Det var inte det bästa exemplet heller, men det var bättre än originalet. Så mycket bättre än den alla trodde att jag skulle bli men inte visade sig vara just den personen som klarade av livet. För just nu är allt bara ett enda vakuum där jag väntar på något annat. Något helt annat. Det riktiga livet kanske? Eller har jag inget sådant att vänta? Jag har kanske sumpat alla chanser, för gudarna ska veta att jag fått många, både psykiskt med en trasighet ingen sa kunde finnas men också fysiskt med överdoser som nu gett mitt hjärta en enda chans att överleva nu, för samma gudar ska veta att min kropp har tagit sådan stryk att den haft fler liv än katter sägs ha. Satans katter. Jag gillar inte katter. Katter gillar inte mig heller. Det verkar det vara en annan drös av levande varelser som gör. Än. För det är så svårt att faktiskt inte le när jag egentligen borde men varken vill eller orkar. Jag vill hålla ihop fasaden, men den sprickor som speglarna gör i mina mardrömmar. Allt om samma sak. Om den där saken som det här evighetslånga inlägget började med; samma saker, i en annan tid. Kanske min tredje tid innehåller något mer. För det här håller inte i längden. Och den längden börjar ta slut.

Kommentarer
Postat av: Diana Doss

du tror så lite om dig själv. du ser dig som ett misslyckande offer istället för en som faktiskt överlevde. som överlevt så mycket och bara det tycker jag är ett tecken på styrka!!! du kan mer än du tror. eller vill tro.

sv: ja, jag jobbar ca 110-120%.... så det är ganska mycket. jodå, ryggen är betydligt bättre! känns lite öm bara. men ska försöka fortsätta köra lite rygglyft i förebyggande syfte.

haha, ja du hade haft den ett tag :P

jaha, tillhörde du någon kyrka då? :)

vi kämpar och det tar olika lång tid för alla. jag är övertygad om att du tar dig i mål du med!

kram!!

2014-09-30 @ 23:08:38
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/
Postat av: fult

styrkekramar!

2014-10-01 @ 13:48:44
URL: http://fult.blogg.se
Postat av: Sophia

Jag kände mig aldrig heller perfekt. Jag kände mig som det fula, äckliga, konstiga tjejen som ingen brydde sig om. Det svarta fåret, den fula ankungen etc. Hade/ har dålig självkänsla och självförtroende. Har haft det länge. Jag har alltid varit den blygs. Jag var väldigt blyg när jag var liten. Gömde mig bakom mina föräldrar. Jag hade/har svårt att ta för mig. Vågar inte komma med förslag i exempel grupparbeten för då trodde jag att de bara skulle tycka att det bara var dåligt. Jag höll bara tyst. Ja, har inte direkt mått bra. Eller jo på ett annat sätt. Jag har alltid haft vänner att umgås med. Men jag kände mig värdelös och sånt bland annat folk.

Sv: ja devote strulade nästan hela dagen. Det funkade igen på kvällen, så det blev ett sent inlägg. Bättre än inget :P

Jag känner mig alltid sämre än andra tyvärr :( men jag tackar för ditt fina ord <3 även fast det är svårt att ta emot det.

Då är det inte lågt kvar till bröllopet. Känner du dig nervös? Tränar du mycket på talet?
Du är grym ska du veta! <3

2014-10-01 @ 15:00:29
URL: http://www.soophiiiaa.devote.se
Postat av: Sessie♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Japp, ny månad och nytt internet. Skönt på ett sätt men samtidigt var det ganska skönt att ha en anledning att inte bry mig om bloggar och så;)

2014-10-01 @ 17:00:31
URL: http://sessie.se
Postat av: Jasmine

Svar: I skolan läser jag juridik, tenta i slutet av månaden. Rolig kurs!
Kram

2014-10-01 @ 23:27:52
URL: http://rosanatt.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0