Fy fan

Det har varit en mindre bra dag. Det hela slutade i ett brännande blåmärke på höften, en ännu mer sned rygg, dunkande huvud med en växande bula baktill och förbannat mycket ångest. Japp, ni med ätstörningar vet att näringsbristen jag gett min kropp i tre dagar ledde till fyrtio minuter avsvimmad på golvet i personalsovsalen. De två sängarna där har räddat så många av mina torsdagar men icke idag. Ångesten är brutal och det enda jag vet skulle hjälpa nu vet jag också kommer leda till samma brutala ångest imorgon. Fattar inte vad jag ska göra med den här ångesten. Maten och vikten är som alltid ett problem, men också värdelöshetskänslorna, rädslan för misslyckande, oron för framtiden - som det känns kommer avgöras imorgon, mardrömmarna och den jobbiga behandlingen tär på motivation, hopp, tro och framför allt energi. Den är totalt i botten. Jag behöver verkligen få sova, få ro i rutinerna och börja känna mig trygg i mig själv. Sluta hata mig själv. Det är kanske ett av de största problemen: att jag är så förbannat rädd för att sluta hata mig själv. Hur det blir om jag tror bättre än det sämsta om mig själv. Jag vet inte själv hur det blir. Om det ens är möjligt. Om jag ens har en chans. Men jag kämpar. Var eviga dag och stund. Var eviga ny plats och var eviga nytt möte. Var eviga minut och framför allt var eviga sekund. Det är en kamp att överleva, en kamp att försöka ta sig till ett liv jag verkligen vill leva.

Kommentarer
Postat av: Erica

Jag tror att du är starkare än du tror! Du kämpar och har gjort det så länge nu! Det är inte alla som skulle klara det, men du lever fortfarande och du kämpar fortfarande! Det är styrka, enligt mig!

Kram! <3

2014-09-19 @ 14:00:14
URL: http://faithhopelove.blogg.se
Postat av: Kajsa-Stina

Jag känner såväl igen mig i det du skriver och känner. Denna jävla ångest som sköljer över en när man minst anar det. Kan komma till en bara sådär utan att man är förberedd. Jag är också så jävla rädd för framtiden. Vad det ska bli av mig. Hur jag ska klara mig osv. Jag har ju inte ens en gymnasieutbildning och då så sätter tankarna igång att mala ner mig med att jag aldrig kommer att orka plugga upp ämnena på komvux. För jag har absolut ingen motivation till det just nu. Och då tänker jag, jaha vad ska jag jobba med då för att kunna försörja mig? Alla arbeten kräver ju att man har en gymnasieutbildning. Så det är mycket panikkänslor och misslyckadkänslor inom mig som gör att jag blir väldigt nere. Man kan ju hoppas att motivationen kommer till att börja plugga men som det känns nu känns det väldigt långt borta.

sv: Jo jag tror absolut att det är genetiskt också. Jag tror att det både har påverkan på vilken miljö man lever i, hur man blir behandlad av andra människor osv. Men samtidigt tror jag att det är genetiskt. Min mamma har ju haft anorexi. Dock inte alls i samma grad som för mig. Hon har aldrig blivit inlagd eller sökt hjälp för sina problem utan det räckte med att hennes pappa berättade för henne vad som händer med kroppen när man gör som man gör mot den. Och då blev hon rädd och tog mod till sig att börja leva ett liv igen. Så hon var ju inte lika djupt nere i skiten kan man säga. För hur många gånger jag än fått höra vad anorexi gör med kroppen på negativa plan så har jag inte haft drivkraften att ta mig ur den.

Jag förstår dig så väl. Det är prat hela tiden om mat och vikt och bla bla bla. Men det finns ju nåt annat egentligen utanför detta livet man lever. Men jag ska vara ärlig och säga att jag är rädd för det sk "riktiga" livet. Där man ska ta hand om sig själv och tycka om sig själv framförallt.

Jag trivdes när jag pluggade omvårdnad men efter ett år började jag ju som sagt att må sämre igen och motivationen till att plugga hamnade nere i fotknölarna. Tur att du hittat nånting som du trivs med iallafall, och att du har lusten att plugga vidare också <3

Kramar

2014-09-19 @ 14:51:33
URL: http://www.anorexinojag.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0