Ingen i ingenstans

Ikväll har insikterna gjort ont. De har inte bara varit för många och för smärtsamma utan också för allvarliga. Kroppen vittnar om den värdelöshet jag innebär, mitt liv innebär och också verkligheten innebär. Kanske är jag hård, kanske är jag bara ensam eller så är jag bara cynisk. Hur som så känns allting så jävla värdelöst. Jag fattar inte hur saker ska bli värt något; det känns som att det inte kan det så länge jag är inblandad. Mamma gråter när hon ser mina sår, som blir både fler och djupade och jag har återfått förmågan att skämmas för det. Annars var friheten från den känslan ganska befriande. Numera vill jag krypa in i mitt hörn varje gång chefen får plåstra om, vilket eskalerar i antal. Numera vill jag inte visa min kropp för pojkvännen. Numera tror jag att jag dömt mig själv till straff jag inte ens förstår hur smärtsamma de kommer bli. Numera orkar jag inte ens kämpa emot behovet av rakbladen. Numera vill jag ligga med min hund under täcket och hoppas att pojkvännen ser min dödsdom och hittar någon annan så jag får ruttna bort i min ensamhet. Jag har bra dagar, men jag glömmer att släppa in det. Det finns stunder då jag är nöjd över mina framsteg, mina förmågor och mina egenskaper och kan bortse från min värdelöshet. Det finns ögonblick jag tar ett litet ögonblicksfoto av och bär med mig i hjärtat. Inte för att platsen i hjärtat är så väldans stor, fotona många eller ögonblicken starka utan mer för att bara fylla ut tid och rum. Perfekt. Jag insåg just att jag är både patetisk och uppmärksamhetssökande, ensam och själv, självisk och feg och lite annat otrevligt. Jag är helt enkelt felet i något som borde vara rätt. Jag är ingen. I ingenstanset.

Kommentarer
Postat av: ♀ THE REVOLT ♀

Läste detta och kände igen det och kom sedan på att det är ett dubbelinlägg xD du har ett liknande ovan x')

2014-10-30 @ 16:26:23
URL: http://TheRevolt.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0