Höjt tempo

Den senaste tiden har både jag och andra märkt av mitt höjda tempo på praktiken. Jag är inte manisk, det är inte det tempot, utan ett stressat, högt, tillfredställande tempo. I chefens tempo är inte hälsosamt, särskilt inte för mig, men ett tempo jag inte haft på många år utan att falla ihop i en förmultnande hög på en sluten avdelning. Det är betryggande för mig att ha förmågan kvar att ha det så, samtidigt som det skrämmer; vem är jag egentligen? Den där döende högen på avdelningar - den jag varit i så många år, eller den där halvspringande, leende idioten på arbetsplatser? Jag har varit båda, utan att orka tänka särskilt ofta på den andra personen. Kanske för att det skrämmer. Eller att det känns smärtsamt att tänka på att jag varit eller kommer bli den andra. Det gör ont på insidan, det kommer det alltid göra i någon grad, det kommer alltid skrämma, alltid kännas nära och alltid kännas lite tröstlöst att jag missat år då jag borde njutit som mest av livet. Fester, filmkvällar, resor jag minns med glädje, njutningsfulla träningspass, studentfirande, 18-årsdagar, högtider med familjen, shopping utan stress och glada dagar. De senaste sju åren har allt varit ångestfyllt, ensamt, inlåst och fullt av lögner, svält, självskador och sjukdomar. Det är inget liv, det är något endast närt av överlevande. Så att nu få känna att jag klarar en vettig takt; ett "rätt" tempo i en miljö jag trivs i och där andra verkar trivas med mig känns stimulerande, förhoppningsfullt och rätt och slätt sagt: bra. Jag har fått kämpa och fajtas kamper ingen ska behöva genomlida och har många kvar, rakbladen lockar även nu, spy upp godiset lockar och två mil i spåret känns lockande men det är lättare nu. Mer värt vinsterna. Det är värt att däcka i soffan efter arbetspassen, det är värt att huvudet spinner och fortsätter tänka på saker jag borde hinna med, trots att jag gick av passet fyra timmar tidigare. Det är värt att kroppen mår sämre i perioder. Det är värt att psyket är skörare utanför arbetet, för det mesta, och de perioder det blir för illa stannar jag hemma och det är okej. Det är värt allt - för jag har allt att vinna.

Kommentarer
Postat av: Amanda CL

sv: ja precis, det är så skönt att veta att andra finns där

2014-10-28 @ 19:08:01
URL: http://amandacarlberg.se/
Postat av: Sessie♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Varje dag sitter jag och önskar att man kunde spola tillbaka tiden, börja om och göra andra val. Men tyvärr går det inte. Det gäller att försöka hitta rätt väg i nuet, men inte ens det klarar jag. Jag har liksom gett upp. Jag kämpar inte för att komma dit jag skulle vilja komma utan jag låter det bara vara. Anser att mina chanser redan är över. Åh vad jag vill vara liten igen.

2014-10-28 @ 19:23:25
URL: http://sessie.se
Postat av: Diana Doss

ja, ibland behöver man nog bara få gråta ut allting.

ja, det gäller ju att hitta något som fungerar för en själv. man får prova sig fram! tror du det skulle hjälpa att ringa/träffa nån kompis?

näe, sudoku hinner jag inte med just nu :P

ingen aning. jag hoppas det. skulle få betygen översatta på arbetsförnerdringen, men de översätter tydligen bara TILL svenska.... -.- men min moster ska fixa det, hon är engelsk tolk! bra att ha stor släkt ibland ;) hehe. om jag skulle fråga något företag skulle det kosta 6300kr!!!!!! :O det är helt galet, 700/sida!!!!! det kan dom fetglömma. så ja, bra med kontakter!! ^^

kram!

2014-10-28 @ 22:53:03
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0