Tänkta tankar

Det är kväll. Nästan natt. Jag orkar inte resa mig ur soffan. Kanske för att jag vet hur fasansfullt ont det kommer göra. Rent fysiskt för ryggen jag inte vet om jag kommer få ha fungerande någonsin igen. Och rent psykiskt för besvikelsen som kommer när jag inser hur lite orken räcker till. Det smärtar att känna på hur livets baksida smakar. Jag vill ju leva, leva på riktigt, ett liv som inte bara innehåller fasader, lögner, sår och ärr, spyor, Oxascand och falska skratt. Jag vill vara jag och våga visa det, jag vill att såren blir ärr och aldrig mer kommer igen, jag vill glömma vilka alternativa syften en toalett kan ha än smutsa ner kloakerna med bearbetad mat och drucket kaffe, jag vill aldrig mer behöva äta en Oxascand för att ens ta mig utanför dörren och jag vill verkligen, verkligen kunna skratta åt skämt jag förstår men ändå inte förstår hur jag ska kunna skratta åt.

Det var ungefär tankarna om det. Mina tankar snurrar annars kring det förflutna. Jag läser igenom boken och känner igen mig. Vet att jag inte kommit längre än jag hade då jag började med den. Jag har stått still i en naiv tro att "tiden läker alla sår". De som säger så har dock glömt att säga att man måste kämpa, oavsett hur mycket tid som går. Eller så kanske de inte ens vet om kampen en bipolär, ätstörd och trasig människa måste utkämpa för att tiden ens ska gå. Hela tiden, varje minut och sekund, i alla situationer och alla gånger. För att ens få tiden att inte stanna upp. För alltid.

Åter till det jag egentligen tänkte skriva här. Jag läser igenom gamla texter. Hittar ord jag inte visste att jag kunde få att passa så bra in bland andra i samma mening. Så att det lät vettigt. Så att det lät som att jag hade något att säga. Något som kunde förändra och som kunde hjälpa. Kanske mest mig själv, även om det inte lyckades särskilt väl, men också för andra. Var min plan från början. Eller inte från allra första början. På den tiden ville jag bara få ur mig all smärta som egentligen skapades som en lång Big Bang utan stjärnstoften som uppstod. I mitt huvud smällde Big Bang till, högt, inte alls ljudlöst. Smärtsamt. På tjugo minuter förändrades mitt liv. Det har i och för sig ändrats på tjugo minuter fler gånger efter det. Just då visste jag inte hur fantastiskt viktiga den där stunden var för mig. Det vet jag nu. Nu vet jag att det mesta ljuva kan bli bitterljuvt och sedan bara bittert. Numera gör minnet inte lika ont, men det känns fortfarande ända in i själen hur smärtsamt det är att tvingas göra val man inte vill stå inför. Som man, eller i alla fall jag, inte trodde jag skulle behöva stå inför. Varken som 14-åring eller 34-åring. Nu gjorde jag, och vi, ett val, och jag ångrar det inte. Det gör nog inte han i himlen heller. Jag saknar honom. Inte intensivt eller kärleksfullt, det är bara en förnimmelse i hjärtat, den där saknaden. Den borde vara där, det borde den verkligen. Men jag lever, det gör inte han, och det känns så förbannat orättvist att simpla jag var en del av anledningen. Kunde han inte dött för något bättre... Nu gjorde han inte det och jag får bära med mig att han fick uppleva mycket fint, både före och efter min tid. Det är jag tacksam för.

Så jag fortsätter läsa den där boken som handlar om kärlek, hat, smärta, och ofantligt mycket fint. För det har varit mitt liv. Allt det där, alla skratt och tårar, alla klokheter och dumheter, alla möten och alla farväl, hela mitt liv finns i de där raderna. Så jag läser. Kanske gör någon annan det en dag också.

Kommentarer
Postat av: silverglitter

Kramar!

2014-05-31 @ 03:54:38
URL: http://silverglittrande.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0