Hej då farmor

Nu är begravningen över. Den första i alla fall. Det var en fin begravning, allt gick som jag tänkt mig, och gudarna ska veta hur mycket jag tänkt. Allt jag visste att farmor ville ha ordnade jag och pappa och det blev bra. Jag grät floder, jag grät så det gjorde ont, jag grät så att jag inte hörde vad prästen sa, men vad gör det egentligen. Det jag hörde av prästen var bra, även om han inte var min favorit av präster. Farmor är på ett bättre ställe nu och det känns som ett bra avslut vi fick. Jag gick in i kyrkan igen medan resten (vi var sju) stor utanför och sa hej då, eftersom vi åt innan gudstjänsten. Fick säga hej då för mig själv och det kändes rätt att det till slut blev jag och pappa som sa lämnade henne sist. Han och jag stod och grät tillsammans det sista innan vi gick ut till resten. Nu har det farmor bättre, jag kan andas ut och gå vidare och bära med mig att jag gjorde mitt bästa, både före och efter hennes död. 
 
Det är självklart blandat, hon är borta, vilket jag säger med både sorg och lättnad, men hon väntar på mig oavsett hur lång tid jag tar på mig. Jag vet var hon finns och vet att vi ses igen, i himlen och på jorden. Det har jag velat länge men i kyrkan kändes det ändå som att det avgjordes det jag funderat på i hela mitt liv. Jag tänker trots att jag bott i samma hus i hela mitt liv inte begrava mig där i den byn utan faktiskt lägga mig i minneslunden med farmor och farfar. 
 
Nu är allt över och det känns som en lättnad. 
 
I övrigt är det kanske inte toppen, men jag fick träffa Cili igår vilket var en lättnad. Medicinerna fungerar och jag sköter dem. Min hund mår bra om än att hon just nu är sur för att vi inte tagit oss till sängen. Min pojkvän är toppen. Mamma mår tusen gånger bättre. Pappa är lugn och hans kropp fungerar. Så varför i helvete kan jag inte bara må bra?!?! Förstår inte varför det ska vara så svårt. Svårt är det och jag verkar inte lära mig heller. Men jag har uppenbarligen inte gett upp. Det har jag i och för sig, sisådär 10 000 gånger, men jag överlever varenda jävla gång ändå, så nu får jag faktiskt försöka lite. 
God natt. 

Kommentarer
Postat av: Silverglitter

Ibland tänker jag att det är just det som avgör, förmågan att ge upp tiotusen gånger men försöka igen tiotusenen gånger. Det går inte att orka hela vägen utan att ge upp ibland, men det går inte heller att komma någonstans utan att göra nya försök. Det är både tröstande och tröstlöst på samma gång, tycker jag.

Kram, och vad skönt att begravningen ändå blev ett bra avslut.

2014-05-19 @ 05:10:28
URL: http://silverglittrande.blogspot.se
Postat av: siri

Finaste det är okej att må dåligt även om allt annat är bra, att man borde vara lycklig. Det är okej, jätteokej, väldigt okej. Du är inte otacksam eller något, du har varit med om mycket och behöver läka, oavsett om du har världens finaste människo runt dig. Låt det ta tid. <3

2014-05-19 @ 08:49:32
URL: http://sirilind.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0