En kort story

Idag är det en sån där dag då jag glömmer bort att uppskatta allt fint jag har. Jag har massa fint, fantastiskt stöd, i familjer, vänner, chefer, hundar, OCH en pojkvän jag inte vet hur jag skulle klara mig utan. Jag har klarat med mig med bra mycket mindre än det. Ändå fattas något i allt det där. Min kämpaglöd. Den fanns där, en gång i tiden. Jag ville så mycket, gjorde så mycket, klarade så mycket och älskade så att leva. För fan i helvete vad jag levde. I flera år har jag inte vetat hur långt upp det är till vattenytan. Jag har varit på botten, där i Döda havet, flera hundra meter under ytan. Där är det så mörkt att man inte ser något ljus. jag är inte där längre. Jag är så förbannat långt därifrån. Men mörkret där nerifrån drar. Lockar. Längtar. Det var faktiskt ett ganska lätt liv att överleva när man var bra på något. När det var okej att man var den man var. Jag var bara den sjuka, alltför smala, missanpassade lögnaren som inte klarade något mer än att försvinna bort i drogdimman. Men satan vad jag var bra på det. Jag var den jag var, ingen brydde sig mer om det. De lät mig vara, hade inga förväntningar. De slutade med det efter det där året då jag tog sju överdoser i syfte att dö. Ingen trodde jag skulle bli 18. Allra minst jag själv. Nu är jag ganska många år förbi 18, men ännu gör det ont att andas, fortfarande skriker rösten i huvudet, fortfarande både spyr och svälter jag, och ännu älskar jag de rakblad ingen borde använda till mer än att raka benen. Det är deras EGENTLIGA syfte. Jag har bara hittat en annan mening med dom. Idiot. Ännu hatar jag mig själv. Ännu blir det alltid någon värktablett för mycket. (beroende på hur man ser det, på akuten sa de att jag fick äta nio en vecka, sen trappa ner lite i taget. Det har bara tagit lite längre tid än det borde. Enligt familjeläkaren får jag äta fyra). Ännu kämpar jag varenda dag för att välja rätt väg. För det är som att gå i en för liten skog mitt i stan - var tredje meter finns en ny avtagsväg. Alla leder de till sjukdomarna jag hatar så mycket. Varenda avtagsväg är inte rakt åt sidorna, bara lite så att ingen av dom går rakt fram - så att chansen för att jag går fel ökar i samma takt som något som ingen hinner se. Det svischar förbi. Som mitt liv. De senaste åren är ett töcken, gömd i dimma och jag vet inte om jag ens vill se vad som döljer sig bakom den. Nu kämpar jag varje dag för att kämpa för att göra val, de är många. Höra väckarklockan, ta sig upp ur sängen, orka bry sig om vad man tar på sig, frukost, inte skära, pusha sig själv till att ta sig iväg dit man ska, inte skära, äta lagom med tabletter, skratta, inte gå hem, äta lunch, inte skära, inte skära, inte skära, inte skära, skratta, inte gråta på toan, inte panikångestdampa i förrådet, inte ringa chefen och be om hjälp jag inte förtjänar, ta mig hem utan att vilja springa förbi diverse platser ingen med min ångest borde vara nära överhuvudtaget. Inte så att det är farligt, något att oroa sig för. Bara det att det drar ner mig. Så förbannat. Allt är en kamp. Det är en kamp jag måste vinna för att ens fortsätta kämpa. Nu snurrar jag runt här, men det är alla dessa val. Som någon som jag inte klarar av. Jag ramlar alltid tillbaka. Till det där. Till det där jag alltid försöker glömma men aldrig kommer lyckas glömma. Jävla sjukdomar, jävla sjukhus, och jävla jävla mig själv. Nu sitter jag här, kämpar för att inte krypa ihop i fosterställning och låtsas att det bara är jag och soffan. Jag ska inte. Men det vore lättast. Det är bara det att det lättaste sällan är det bästa. Inte mina senaste sju år kan jag i alla fall säga ärligt. Låt aldrig längtan efter kontroll, prestationsångest som ska lindras, eller känslan av att finna ruset, styra dina val. Låt aldrig en röst i huvudet äga dig. Låt aldrig bli att vara den du är.

Kommentarer
Postat av: Diana Doss

du var inte bara bra på att vara smal och svälta dig själv. du är även ruskigt skicklig på att skriva, så fokusera på det istället. ge det mer fokus och utrymme i ditt liv, för det är inte destruktivt. skriv så mycket du vill! skriv när du har ångest osv.

sv: ja, alltså nu ikväll har jag feber och jag känner bara "försvinn!!! jag har inte tid just nu, men välkommen åter till veckan så jag slipper jobba" men tills på måndag är jag väl frisk som en nötkärna...... -.-

kram!

2014-05-23 @ 23:22:50
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0