Det paradoxala i att inte veta men ändå veta

Det är lite segt att vara jag idag. Måendet är inte på topp, verkligen inte. Efter att ha vägt mig på två vågar och båa visar att jag nått min målvikt jag fick när jag var 17 (2008) är det hemskt att vara jag. Har nog inte förstått hur lång väg jag har kvar till att bli frisk från ätstörningen. Alla tankar jag lyckats ta mig ifrån kom tillbaka och här sitter jag nu och velar, pendlar, kämpar. Kämpa - ge  upp. Kämpa för att bli frisk, faktiskt inte gå ner de är hektona som behövs för att komma under målvikten, kämpa för att inte falla tillbaka till där jag var. För dit är det ändå väldigt långt, "tack och lov" har jag tänkt ett bra tag nu. Det känns inte lika mycket tack och lov längre. Just nu känns det mest "what the fuck, jag orkar ändå inte". Ner till den lägsta vikt jag hade är det oändligt långt, så dit kommer jag aldrig igen. Men vägen dit går snabbt om jag ger upp. Det vet jag. Jag vill bara gå ner lite. Lite lite så jag slipper ångesten över att vara för tjock. Vilket jag ju i och för sig känt mig som sedan 2007, oavsett vilken vikt jag haft. Det känns bittert att tänka så, jag vet, jag VET verkligen att det var just en tanken som tog mig till en verkliga botten jag var på. Det känns också bittert att jag trots allas glädje när jag berättar det inte känner någon stolthet eller nöjdhet i det. Jag kämpar, men om jag kämpar för rätt sak vet jag inte riktigt. Jag har kämpat i hela mitt liv, men aldrig så mycket som de senaste åren. Jag vet inte om det är värt att riskera att hamna tillbaka där jag var, bara för några kilon jag nu tänker mig. 

I huvuder råder kaos, jag vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Massa sjukdomar som förstör, massa svaghet i min karaktär förstör, massa problem som förstör, massa trötthet som förstör. Jag vet helt enkelt inte om jag orkar. Orkar kämpa för att bli stark,  orkar kämpa för att bli hel, orkar kämpa för att bli frisk. Jag vet inte om jag orkar livet som tjock, jag vet inte om jag orkar livet som smal. Vet inte om jag orkar alls. 
 
Men jag kämpar. Kämpar så förbannat. 

Kommentarer
Postat av: Silverglitter

Du kämpar. Det är modigt och viktigt av dig. Och jag önskar att du orkade äta lite mer.

Kramar.

2014-01-09 @ 04:55:31
URL: http://silverglittrande.blogspot.se
Postat av: Sara

Ätstörningar är fruktansvärda! Och som du själv skriver, man är ju aldrig nöjd hur mycket man än går ner i vikt. Men jag tänker på dig och jag hoppas att du orkar fortsätta kämpa. Kram!

2014-01-09 @ 12:48:33
URL: http://sarabacksbacka.blogg.se
Postat av: Diana Doss

varje gång den där tanken om att "bara gå ner lite grann" dykt upp i mitt huvud kan jag inte låta bli att tänka på vilket helvete jag faktiskt måste gå igenom IGEN isf!!! hur fruktansvärt jobbigt det var att gå upp i vikt, så även om jag skulle gå ner typ 10kg så måste jag förr eller senare gå upp det igen så det är ju ingen vits med det liksom... för man vill ju bli frisk nån gång och då kan man inte hålla på och vela hela livet. man måste bestämma sig. om och om igen. det är värt det. jag lovar!

sv: ja, men verkligen! nja, alltså just att sitta i väntrummet med deprimerade själar var lite jobbigt. och sedan när jag skulle hälsa på min psykolog och hon ba "ja men kom in! sätt dig ner, har du tid en stund?" så det kändes typ som att jag var där på samtal nästan. iaf när hon sa att jag gärna fick fortsätta uppdatera henne om hur det går och kanske att vi skulle ta ett mellis/fika där nån gång och bara höra hur jag har det när jag har vägarna förbi. jag vet inte riktigt om det... absolut att jag kan hålla kontakten, men att åka dit, sitta ner och prata påminner så mycket om behandlingen. så jag får se hur det blir med det.

kram!!

2014-01-09 @ 22:09:32
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/
Postat av: Hanna

Ja det är en kamp. Varenda jäkla dag får man ju kämpa mot ätstörningen och det är slitsamt det.

Min kropp? Tja det verkar fungera alldeles utomordentligt vad jag än gör med den. Enda gångerna den protesterat är om jag är vaken mer än 20 timmar.. När jag åt praktiskt taget ingenting hade jag fortfarande nästan inga kroppsliga problem om man jämför med andra. Mensen var borta och pulsen var låg, ungefär det. Håret växtre och frodades och allt sånt.

2014-01-10 @ 23:23:06
URL: http://uppfortsomfan.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0