Ser du inte idiot?

Triggers. Varningsklockor. Röster. Rödlampor. Bilder. Revben. Korridorpromenader. Blåmärken. 
 
Mer utvecklat då: bilderna på mitt allt mer sjuka ansikte triggar igång en redan stark ätstörning, jag ser varningsblinkers i utkanten av min bild, men de blinkar inte starkt nog. Rösten från en ätstörning som tar över mitt liv manar på, peppar att låta bli nästa tugga. "Det där kan du ju inte äta! ser du inte på leveransen att middagen innehöll 690 kcal?!?!" "gå några minuter till i korridoren, en vända till". 
 
Hur fan tänker jag? Hur kan jag låta det här hända? Jag var ju på väg härifrån? Jag var inte hopplös?! Saker kändes inte helt kört. 
 
Nu speglar jag mig i spegeln fem gånger i timmen, funderar på om magen blivit lite lite smalare. Jag har tydligen valt den sjuka vägen. Bra kämpat av mig. 
 
Livet här fortsätter som vanligt igen då människan som försökte ta livet av sig i gardinerna har förflyttats. En trasig själ in och en trasig ut, jag blir kvar denna helgen också. Tack och lov är jag väldigt oensam på den punkten. Så fler rökkompisar. 

Kommentarer
Postat av: Hanna

Väljer och väljer.. man hamnar där. Ibland. För att man inte mår bra och det är.. invant.

Ja, det är alltid lika tungt när dom försvinner och än värre när det är så oväntat.

2014-02-01 @ 23:22:38
URL: http://uppfortsomfan.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0