Men hallå

Det är tröttsamt att vara på en psykavdelning. Idag har det varit särskilt då det varit patienter som gråtit, skrikit, smällt i dörrar, dunkat huvudet i väggen och väsnats. Ingendera är speciellt hälsosamt för de andra nio patienterna. Vilket betytt att jag legat i hemsk ångest, fått en panikattack och gråtit under täcket. Optimal dag måste jag säga. 
 
Det är tufft för mig med ljud och ljus, så det är svårt med sånt här. Ångesten minskar inte direkt av biverkningar from hell, i form av förblindande huvudvärk då cipralex placerat en växande bolli mitt huvud, därtill såna myrkrypningar att smärtan får mig att näst intill gråta när jag går. Ledsmärtan som inte verkar avta underlättar inte heller. 
 
Det är helt enkelt tufft. Svårt. Ansträngande. Krävande. Näst intill omöjligt. 
Så känns det nu, trots en halvtimmes peptalk av en underbar vän. Tack fina<3
Och trots nästan en timmes tröst av fantastisk personal så känns allt dystert och svårt.  
 
Nej inte min dag. God natt. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0