Vinna slaget om anorexin.

Irritation som inte riktigt drabbar mig värst. Huvudvärk from hell. Kroppen strejkar; ni vet dessa förstörda leder, denna sneda rygg, detta förbannade hjärta. Tankarna snurrar allt mer okontrollerat. Sluddrar (måhända spelar medicinmängden in). Allting blir bara en enda röra och jag vet inte vart i helvete jag ska börja försöka ordna upp saker. Därför ska det bli skönt att träffa mamma och pappa igen. Träffa hunden igen. Och imorgon står något ännu mer roligt på schemat: middag med vänner. I. - mamma till en tjej i byn jag umgicks med, har jag pratat så otroligt mycket med de senaste nio månaderna. Min första dag jag fick ta emot på psyk när jag blev inlagd i januari stod jag ute och rökte, som vanligt blir det ju när man har bestämda tider man får röka, när låset i dörren skramlar och en sköterska öppnade och sa att jag hade besök. Där stod dom. I. med dottern. Fantastiska människor båda två. I. har jag pratat med flera gånger i veckan sen dess. Både när saker stormat och jag inte velat vara med längre - då har hon funnits där, peppat, hotat, hejat, tvingat - allt för att jag inte ska ge upp. Jag fick inte ge upp. Fick inte fick inte fick inte. Hennes man följde med pappa till Sydafrika när de var där i april, de hade det som sagt bra. Hoppas att denna middag får ätas i lugn och ro utan pissig ångest, utan ett skrikande ätstörningsmonster och känslan av att inte förtjäna den. Så imorgon blir en kämpadag. Jag SKA ha roligt, jag SKA klara kvällen, jag SKA visa dom att jag faktiskt kommit långt. Att jag inte behöver alla de tabletter de sett mig ta tidigare. Visa mig själv att jag kommit längre än jag tror. För just i stungen känns det som att jag just startat tredje världskriget. Det drabbar mig. Kriget mot ätstörningen kommer aldrig ta slut. Hur jag än blir efter kriget, om jag överlever det vill säga, så kommer kriget alltid finnas med mig. Det kommer alltid komma en stund då minnena av då är minnena jag måste kämpa mig igenom. Då blir kriget inte längre mot anorexin, utan kriget är mot minnena av anorexin. Det är nog det bästa jag kan få. Vinna slaget om att ha utkämpat ett krig

Kommentarer
Postat av: Diana Doss

jag hejar på dig!!!!

sv: härligt att du trivs med din chef! det finns verkligen idioter..... (mammas chef) och helt fantastiska chefer.

för det första: du är varken svag, patetisk och värdelös. du måste sluta kasta så mkt skit på dig själv, för det är inte en smula sanning i det. för det andra: ja! klart att övning ger resultat, för alla. man måste bara ha tålamod och låta det ta tid. sen handlar det mkt om att acceptera sig själv också. att faktiskt förstå att man är något otroligt värdefull och att det faktiskt är SANT!!! ja, precis. jag har verkligen gjort framsteg, vilket är ett av många bevis på att det faktiskt GÅR :)

kram!!

2014-08-30 @ 00:28:45
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/
Postat av: Sophia

Du är för bra! Visa anorexin att det är du som bestämmer över ditt eget liv och inte ana. Du kan om du vill.
Det kommer vara tufft, man kommer må dåligt, skrika och gråta av rädsla, vilja försvinna etc. Men ge inte upp! Ju mer man går emot ångesten desto snabbare försvinner den. Har varit med om det själv och nu måste jag börja om att kämpa, tufft ja! Men jag vill inte leva såhär. Jag vill ha ett liv.
Vi två tillsammans mot ett friskt liv! <3
Ett tips: ta näringsdrycker så känns det lite lättare. Våga!
Kram <3

2014-08-30 @ 10:11:37
URL: http://www.soophiiiaa.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0