Allt och ingenting

Här går det sakta åt något konstigt håll. Varken bättre eller sämre, bara.. annorlunda? Vet inte riktigt vad det är som stör. Matstrulet som jag inte riktigt har någon kontroll på. Eller rakbladen som också eskalerar. Inte fort, men lite, hela tiden. Eller alla mediciner som verkar börja sätta spår nu. Alla överdoser skulle komma ikapp mig fullt ut till slut, men redan? :/

Är slitsamt detta, att aldrig lyckas, aldrig göra tillräckligt bra. Men det är också jag i ett nötskal; ständigt den misslyckade som alltid är i vägen och kräver för mycket. Den där som alltid gör fel, som får ångra vad jag sagt och har en inneboende rädsla för att alla som inte redan kommit på hur värdelös jag är faktiskt ska komma på det och att jag därmed blir totalt ensam. Det förtjänar jag antagligen. Och det vore lättast. Inte nödvändigtvis bäst, för mig, men lättast. Ingen att ta hänsyn till, ingen att bry mig om och ingen jag behöver vara rädd för ska uttrycka sitt hat och sin ilska mot mig inför mig.

Nu fryser jag, min hund är sur och jag är sjukt febertrött så jag ska försöka sova. Om det går..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0