Om och om.. Igen..

Sitter (okej ligger) här med samma eviga ångest och samma förbannade tankar om allt oviktigt och ingenting viktigt. Blir trött på mig själv, på alla sjukdomar jag skyller på istället för min egna urbota dumhet och på vardagen jag inte riktigt klarar. Känner hur jag faller, ner i det där mörkret jag alltid försöker springa ifrån. Ibland tror jag till och med att jag lyckats. Jag har alltid fel. 
 
På sätt och vis har jag tur nu, jag har en fysisk hälsa som omöjliggör den aktiva vardag jag i andra fall skulle krävas på att genomföra. Även om just det är mest negativt. All denna trötthet, matthet och utmattning, på alla plan, kräver mer än jag har. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0