Privatliv tack?

Det är ju gladjande att jag har många läsare, för jo, det har blivit en massiv ökning den sista tiden. Vet inte om jag hamnat på någon länk någonstans, om jag bara kommenterat på någons inlägg som många andra sett och kommenterat. Eller om jag bara skriver om intressantare saker numera. Det hoppas jag på sätt och vis inte då det blivit mer och mer sjukt sista tiden. Det börjar likna hur det var på den gamla bloggen. Jag tänker inte säga att jag tänker ändra hur jag skriver, jag skriver från hjärtat och ur huvudet utan att censurera. Nästan i alla fall. Det jag tänkte komma till, eller ja, det jag hade planerat att skriva någongång tidigare var att det är ju kul att det är många som läser, även om antalet läsare fortfarande kommer som nummer två. bloggen är först och främst till för mig, sen om det är något som andra finner läsvärt hoppas jag att de får ut något positivt av det. Nu är det uppenbarligen så att en mindre eller större del, vilket av det vet jag ej, av läsarna inte riktigt är de jag önskar. Nu låter jag otacksam, må så vara, men faktiskt, en del av er har ingen av oss nytta av att ni läser. jag värnar om mitt privatliv, jag skriver bloggen utan att gömma den men likväl annonserar jag inte ut den. Den finns inte med på min facebook till exempel. Jag värnar så mycket om mitt privatliv att jag helst inte vill att mamma ska behöva möta någon gemensam bekant på ICA som läst på bloggen att jag tog några hundra tabletter förra veckan. Mamma är inte värd det. Och jag har ingen lust att gå ner på en pubafton (okej, det har inte hänt på fyra år, men teoretiskt menar jag) och möta halva byn, eller låt säga typ hela byn, och veta när jag kramar dom att dom vet om mina minst sagt dystra tankar och mindre trevliga äventyr. Majoriteten av dessa tankar önskar jag att jag inte hade, även om jag lärt mig mycket av dom under de senaste åren, men det finns en anledning till varför jag inte skyltar med bloggen, jag må heta Elin B... och jag må vara känd i vissa kretsar, men mina tankar är mina och jag vet att det finns en hel del som är svårt att förstå och jag vet också att det finns en hel del som en del människor aldrig kommer förstå. Oavsett vad, om ni tvunget måste läsa en störd och hopplös människas tankar, gör det snälla utan att jag ska behöva veta att ni ser snett på mamma i oförsteålse. Jag har världens bästa föräldrar, särskilt de senaste åren har de visat sig vara av den starkaste sort. Modigaste med för den delen. Kanske inte klokaste, men det är nog av kärlek, och kanske inte mest rättvisa heller, men de bästa. De har fått så mycket skit, jag har gett dem som mycket skit. Så snälla grannar, snälla bybor, snälla föräldrar till vi fotbollsspelande DGIFar-barn, snälla gamla klassföreståndare, snälla bilförsäljare, snälla vad ni nu är som känner mina föräldrar, ring inte varandra och tyck synd om mina föräldrar som har mig, även om det är synd om dem i och för sig men strunt samma, döm inte mina föräldrar låt dem slippa det. Så om ni finner något av värde att läsa här i bloggen, gör det med gott uppsåt och gärna utan att mina föräldrar ens behöver veta att ni vet.

I övrigt mår jag kasst, sitter med rakblad intill mig, plus lite blod, plus en hel hög med ångest. De där Propavan hade varit trevligt att ha nu. Bara för att se om något kunde lindra detta bultande monster som bosatt sig i mitt bröst. Det har i och för sig bott där i ett antal år, så jag antar att jag förväntar mig att den huserar där. Men ändå, man kan alltid önska. Hoppas, längta, trängta. Det är kanske det jag lever på. Inte hoppet kanske, det har jag nog inget kvar, men längtan att ha det bättre. Vara bättre.
Nu har jag rabblat en hel uppsats, om inte två, nu kanske de där stackarna som släpat sig igenom inlägget i ren pina ger upp till nästa inlägg. Jag säger god natt, tar två Imovane och slänger undan rakbladen.

Kommentarer
Postat av: Jasmine

Fina Elin. <3

Svar: Tack för orden. Jag hoppas att det snart känns bättre, att vara ledsen - utan egentlig orsak - är jobbigt.

Det känns verkligen som att jag ger dig fina stunder, vilket gör mig glad. Tack för att du finns. Jag uppskattar verkligen kontakten som vi har.

Kramar

2013-01-28 @ 16:16:44
URL: http://rosanatt.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0