Nu är det så där igen

Jag sitter här med mindre trevliga inslag och funderar seriöst på att helt enkelt lägga mig ner på golvet och ligga där. Stirra upp i taket. Kanske ta någon extra tablett. Lägga mig på golvet igen. Eventuellt dra över mig en filt. Bara för att få variation ur vilken position jag ser taket. Ser kanske en annan illusionerad prick i taket som hånler mot mig. Jag ser det ibland. Konstiga figurer från ingenting. Som kristna kan se Jesus gestalt i moln på himlen, eller i gräddklicken bredvid kladdkakan. Så kan jag se ett litet hårigt monster med röda ögon (ja, jag hatar röda ögon) och knotiga kindben i lite vad som helst, när monstret känner för att jävlas och mest göra livet jobbigt för mig. Han lyckas tämligen bra med det faktiskt. Jag kan se honom i tavlan på väggen där det egentligen sitter en örn på en gren. Jag kan se honom i köttfärssåsen mamma gjort. Jag kan se honom i bloddropparna på mina armar. Eller faktiskt, han dyker upp närhelst han vet att han har mest makt.

Jag låter som ett riktigt freak. Monstret överallt, döda människor i väggarna, röster i huvudet, (det sista väldigt vanligt bland människor med en ätstörning dock, så känner mig lite mindre ensam på just den punkten). Ständiga tvångstankar som jagar, paranoian med övertygelsen om att någon en dag kommer smygandes bakom ryggen på mig på ICA, vid mejerihyllan, just precis där vid mjölken, och sakta, plågsamt långsamt, trycker in kniven i min rygg. Jag känner smärtan, så som jag känner den där ständiga smärtan inuti, som den där taggtråden runt hjärtat som blir mer plågsam varje gång jag försöker ta bort den. Känner hans andedräkt bakom mig, viskar i mitt öra. Viskar det där som jag en gång hörde, en gång jag så väl minns men som jag så tappert försökt glömma under alla dessa år. Jag visste att han skulle komma tillbaka, som han sa. "Jag är det bästa du kan få. En dag kommer jag tillbaka." Det kanske han gör en dag, på riktigt. Det kanske är där förföljelsemanin en gång startade. Vid honom.

Den blev inte lättare. Det blev inte livet heller. Eller överlevarlivet som det kanske borde heta numera. Japp, så döper jag det till. För det jag är i nu, det känns inte särskilt levande. Det tog mig inte lång tid att hamna härnere. Några veckor, eller ja, en hel lång decembermånad. Faller, allt längre ner och vet inte vart jag ska ta vägen, försöker greppa om något. Ett rep, en vägg, en bergskant, en hand, ja lite vad som helst. Kanske kan detta dra mig upp. Eller i alla fall kan hejda fallet från att leda till en dödlig krasch. För lite grann är det där jag är. Någonstans där jag snart pressas mot botten och trycks ihop till en tillplattad blodtänkt kropp. Kanske är det så jag slutar. Därnere.

Kommentarer
Postat av: Rinki

Men usch gumman :( jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig med demonerna på något sätt, men jag vet inte riktigt vad jag kan göra, annat än att säga att jag finns här ifall du vill prata. <3

Sv: Tack, det gick bra med mamma på lunchen, vi hade det rätt så mysigt faktiskt.

Du ska inte känna dig skyldig, du mår inte bra och har en sjukdom, det är inte ditt fel! Hoppas att du vet det, innerst inne även om alla får har mörka perioder.

Kram på dig!

2013-01-16 @ 14:18:19
URL: http://rhulth.wordpress.com
Postat av: fanny

Jag hoppas verligen det blir bättre snart <3

2013-01-16 @ 15:13:41
URL: http://blanchettleaf.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0