Sent inlägg

Dagen har gått, fort. Jag har hunnit med mer än jag orkar, vilket visat sig på humöret ikväll. Hur blev jag så stresskänslig förstår inte jag, som en gång gjorde hundra saker på en kvart, utan att känna mig sönderstressad och förstörd, utan att däcka på kvällen i soffan, som händer typ varje kväll nu, och utan att behöva vila hela helgen för att veckan varit för jobbig så jag egentligen inte kommer igång igen förrän på söndagen. Söndagen är lugnt min bästa dag på veckan. Minst deppig, oftast, och mest energi. Det säger mer om hur lite energi jag normalt har än om hur pigg jag egentligen är på söndagen.

Jag minns när jag var bra, gjorde folk nöjda, var relativt med mig själv, bortsett från utseendet, och gillade det jag gjorde. Minns alla möten med elevrådet, styrelsearbetet var otroligt roligt, särskilt med så bra andra ledamöter som man kunde jobba med som jag hade då, vi åkte på utbildningar som vi faktiskt hade väldig nytta av i styrelsen. Minns utbildningarna jag gjorde med fotbollen, både som domare, styrelseutbildningar och tränare. Minns alla matcher jag spelade med mitt fotbollslag, alla träningar vi hade. Det fanns till och med lite glädje i markträningen på vintern när vi sprang eviga 70-20 på grusplanen, bara för att verkligen få njuta av kickboxningen vi hade i en källare på Pettersberg och inomhusträningen på konstgräs på Rocklunda. Det var underbara vintrar, så länge det varade. Det är tråkigt att alla dessa minnen börjar försvinna. Tappar bort både nära och mer avlägsna minnen, både de plågsamma och de fina. Glömmer många utav de där fina guldkornen jag fått kämpa så för att få.

Som alla nätter hos familjen Burkman där vi åt mackor och drack te efter krogrundor och fester. Minns fortfarande morgnar då jag vaknat på deras soffa, bakfull, men så tacksam för att jag i princip bodde där till och från. Undra hur många trosor jag lånat av Malin.

Jag minns så många kvällar hos Maria där Ewa sovit i soffan medan Maria och jag mumsar på choklad från ICA, minns så många gånger jag dammsugit med deras dammsugare inför middagar jag på den tiden klarade så bra, om än med behovet av deras underbara stöd. Minns alla bussresor jag gjort på den där gula 804-bussen till Uppsala, alla gånger jag fått springa mellan den och stadslinjen ut till dem. Det är sjukt många gånger, jag har nog kvar de flesta biljetterna.

Jag minns överdosen i Spanien, inte mitt klokaste val, det är ett av tre minnen jag har från fyra dagars träningsläger. Minns hur arg en lagkamrat var. Pucko som jag var. (är).

Små ögonblick från fantastiska möten med unika personer på olika psykavdelningar sitter också i. Den där tjejen, som var femton när jag var arton och som ville flytta ihop med mig. Jag gick med på det för att det skulle se bra ut inför läkare och personal på avdelningar att jag hade framtidsplaner. Så de skulle sluta tjata om hur självmordsbenägen och hopplös jag var. De hade i och för sig rätt på båda punkter, men det är ju en annan sak. Jag varken kom ut tidigare från avdelningen eller flyttade ihop med den tjejen. Minns Nemo, fantastiska, kloka, skadade, starka Nemo som på många sätt räddade mig under de där veckorna vi delade. Alla cyniska kommentarer, alla himlande ögon pga personalens dumhet, alla lappar med små kloka ord.

Jag minns killar som svikit, som skadat, som sårat och förstört genom än det enda än det andra. Han som var så fantastisk men var ett svin, han som låg med en annan (en fruktansvärt dryg människa skulle det visa sig), han som var perfekt och som jag kanske, eventuellt skulle kunnat dela mitt liv med men som allting gick så fel för, han som egentligen var så rörande stark men som inte vågade och hoppade från ett höghus.

Jag minns så mycket. Men mycket av det fina har jag också glömt. Kanske vaknar de till liv efter några år, som många minnen gjort nu, eller så har de helt enkelt givit upp hoppet om att förändra mig som de kanske skulle kunnat göra. Det finns mycket jag ångrar, och kanske glömmer jag också det en dag. Men inte än. Nu minns jag det. Och det gör ont. Förbannat ont faktiskt.

Kommentarer
Postat av: Hanna

Jo, det är ju så. Man blir glad över att någon läser och ser och tar sig tid att skriva en hälsning.

Utredningen är färdig för min del. Psykologen går på semester imorgon och när han kommer tillbaka i slutet av augusti så är det en anhörigintervju och sedan ska allt sammanställas så just nu väntar jag. Det man tillbringar mest tid med inom vården. Börjar dock närma mig skräckslagen, har tid på capio den 14:e...

2013-08-01 @ 23:34:21
URL: http://uppfortsomfan.blogg.se
Postat av: Diana Doss

haha, tack ^^ det är nog för att jag börjar må bättre med allt. inte längre så deprimerad som förut, lägger energin på vettiga saker istället för att räkna kalorier, ljuga, smygträna och smida ätstörda planer. jag lägger energi på sånt som ger mig energi :)

tänker på dig ♥

2013-08-01 @ 23:35:48
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/
Postat av: Silverglitter

Jag började nästan gråta av att läsa det här inlägget. Dels av igenkänning i början, jag hade också de ideella engagemangen, den aktiva fritiden, utbildningarna, kompisarna... minnena. Dels av att jag tycker att du är värd så mycket mer än att må som nu. Du förtjänar inte att ha det så jävligt, inte på minsta sätt. Du är inte värdelös, inte hopplös. Verkligen inte. Du är klok och empatisk, det märks inte minst i alla fina kommentarer du tagit dig tid att skriva till mig. Speciellt den gången du skrev ungefär "ge upp dagen, dagarna om det behövs, men ge inte upp allt". Det har jag verkligen försökt ta med mig, och gav också som tips till en självmordsbenägen vän jag har (+ att min psykolog tyckte att "det var väl ett gott råd!", om det tillför något för dig att veta det. Haha.)

Massor med kramar!

2013-08-02 @ 07:47:01
URL: http://silverglittrande.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0