Didodidamdam

Galet, galet, fantastiskt trött. Förstår inte själv hur nära jag är kollaps. Eller så är det precis det som är problemet, att jag förstår alldeles för mycket. Ältar inte i den frågan. Bara onödigt. Som sagt är jag trött, på allt, på kroppen, i kroppen, i huvudet. Lite sådär att mitt bästa och snabbaste sätt (på kort och dum sikt) är tabletter och svält. Otroligt smart när man kämpat för att få i sig mat i flera dagar och sällan lyckats så bra att jag behållit den sen. Hur korkat är inte det? Stört. Alldeles förbannat stört. Och jag försöker övertyga mig själv om att jag är frisk från ätstörningen. Frågar mig lite sådär (nu i lite friskare tankar) varifrån jag fått den slutsatsen. Den är inte vettig i alla fall, oavsett vad hjärnspöket säger. Så typ så tänker jag nu. Och det är nog lite pepptalk till mig själv för att klara av kvällen. För ikväll är det en riktig utmaning på gång. Middag med familjerna Tens, Rydberg, Ferm och Björk. Fullt manskap. Det som gör mig lite lugnare (utöver alla tabletter) är att varenda en i dessa familjer har jag känt i hur många år som helst. Ferm och Rydberg träffade jag som nyfödd. Tens har bott på vår gård i 1,5 år. Så jo, lite trygg känner jag mig ändå.

Lycka till till mig själv

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0