På något konstigt sätt

På något konstigt sätt är jag nu här igen, i sängen, med ångesten i hjärtat, tankarna i kaos, med döden som sällskap, och uppgivenhet som resultat. Funderar på hur jag lyckades ta mig hit. Det är ingen lätt väg att gå för att nå till sjukdomen. Den var svår, jobbig, tung, tröttsam, hopplös, ensam, trist, och förbannat obegriplig. I början visste jag inte vad som hände, jag visste inte vad jag egentligen höll på med, jag visste inte hur det skulle bli. Men på vägen ner, ner mot botten, ner mot dödlig vikt, ner mot ensamheten märkte jag inte hur jag sakta tog död på mig själv. Jag visste inte vad fan i helvete jag skulle komma att göra mot andra, och mig själv. Isolering, svek, lögner, smärta, farväl, döden. Allt jag trodde var att det skulle bli så bra - bara äta lite mindre, bara gå ner lite till. Gå ner för att det var första gången på flera år, kanske för första gången alls i mitt liv, jag hade kontrollen, enbart jag styrde i den här världen. Gå ner i vikt för att jag var fel, fet, ful. Gå ner för att känna att det var något jag var bra på, ingen skulle kunna ta ifrån mig förmågan att få ner i vikt. Gå ner i vikt för att bevisa för mig själv att jag är värdig någon. Jag gick ner. Helt plötsligt var jag inte på den där vägen där allt var svårt och jobbigt och ensamt. Nu hade jag ju sällskap, någon som pressade mig, hjälpte mig, stärkte mig, läkte mig, skadade mig, någon som gav mig mod, som gav mig lite kunskap, som älskade mig. Han älskade mig så djupt. Och jag älskade tillbaka. Så länge. Men allt som är kvar är spillrorna av den Elin jag var, mer rädd, mer ensam, mer trasig, mer värdelös. Han älskade mig, jag älskade honom, han älskar mig nu, och jag hatar honom av hela mitt trasiga hjärta nu. Jag önskar att jag aldrig gått den där vägen som till slut ledde mig så att jag hamnade bredvid honom. Jag önskar att jag aldrig börjat älska honom. Jag önskar att jag gett livet en chans. Jag önskar att han varit snällare mot mig. Jag önskar att jag aldrig låtit honom älska mig. Jag önskar att jag börjat hata honom tidigare. Jag önskar att jag aldrig träffat på anorexin. Och mest av allt önskar jag att han skulle lämna mig nu. Jag önskar att han kunde gå åt ett annat håll än åt mitt håll. Jag hatar honom. Så mycket.


Kommentarer
Postat av: Louise

Jag kan inte riktigt med att läsa din blogg, om du undrar varför jag aldrig kommenterar inläggen. Det triggar mig bara till svält igen, och jag har "precis" tagit mig ur det och kan äta normalt. Än klarar jag inte att läsa andras kamp om det. But keep going strong!



sv: jag har bara ett byte, åker buss och spårvagn hem, så det är smidigt att ta sig hem till morsan från internatet. :)

2012-01-29 @ 13:29:00
URL: http://wizy.blogg.se/
Postat av: camilla

Tänk om man aldrig hade fått de där tankarna från början. Bara bli lite mer vältrnad osv undrar hur allt hade varit nu då?

Men det går att bryta sig loss, du är en vinnarskalle jag vet det, alla idrottsmän/kvinnor är det :) och du kan klara det, jag är helt säker på det. Vänta inte på att anorexin ska gå åt andra hållet utan ta klivet själv och var den som vänder sig emot den.



Haha precis så känner jag med, passade de inte med snö på jul så kan de kvitta xD skönt att de inte vart så där ruskigt mkt iaf som de vart de senaste åren iaf :)



vad kul :D vad gillar du att läsa? favoritbok?



nja magen började krångla trosdagskväll:/

kraam

2012-01-29 @ 14:27:53
URL: http://resanupp.devote.se
Postat av: Patricia♔

Det är bara du som kan välja att springa ifrån anorexin. Den kommer följa dig, men det är du som måste stöta bort det sjuka. Gång på gång. Snälla kämpa mer Elin<3

2012-01-29 @ 14:47:59
URL: http://patriciac.blogg.se/
Postat av: Diana

det är inte försent att lämna honom <3



sv: jag vet inte.. alltså, jag tycker ju om hon jag har nu men hon pratade nåt om att kanske bara fortsätta med sjukgymnastiken hos henne och sedan ta den psykiska biten med någon annan. tycker det lät som ett bra förslag så länge jag får nån vettig människa. men jobbigt att börja om på nytt liksom..



tack, vad fin du är! <3 det gick bra idag :)

kramar!

2012-01-29 @ 18:37:31
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/
Postat av: Jasmine

Mycket starkt och känslosamt inlägg. Du skriver bra, jag är imponerad och berörd.



Du kan lämna Anorexin bakom dig. Man kan om man vill. Visst kommer han att förfölja dig under livets gång, men han kommer inte in i ditt inre om du inte välkomnar honom. Det går att skiljas; då också från Anorexin. Var stark!



Svar: Det är klart att du har den inre styrkan. Den har vi alla; du står ju emot och håller dig själv vid liv. Det är starkt. Du är modig. <3



Åh, det låter som ett mycket fint tågminne. Jag blir rörd av att läsa om det. Livet kan vara bra fint, eller hur? :)



Mitt bästa tågminne är svårt... Men ett av de bästa är absolut när jag och R åkte tåg tillsammans under julhelgen för två år sedan.



Jag tror att min brist på kreativitet är tillfälligt. Jag har mina perioder av skapande, sen svalnar inspirationen för att återkomma vid ett senare tillfälle.



Klart att du överlever. Jag tror på dig.



Kram

2012-01-30 @ 18:00:40
URL: http://rosanatt.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0