Att vara ätstörd. Att vara anorektiker. Att vara sjuk. Jag vet nu Anorexi, vem du är

Skrev och skrev här i drygt en timme, ändrade och kladdade och så lägger blogg.se ner??!?!!? Fucking skitsite detta.

Egentligen skrev jag mest för att jag behövde skriva. Skriva tankar utan att sortera eller hålla ordning på dom. Bara skriva dom.

Jag hade ett rätt fint liv. "Fick" det förstört för mig, ordnade till det och lyckades förstöra sönder det totalt för mig själv efter det. Allt slutade med en fucking ätstörning. En sjukdom. Ja. Det är faktiskt inte livsstil. Ingenting att sträva efter. Ändå längtar jag dit. Faktiskt. Lite grann.

Jag längtar inte efter rädslan. Rädslan för allt. Rädslan för siffrorna på vågen som aldrig visade rätt, rädd för maten som skulle göra mig tjock, rädd för vännerna som tog med mig på filmkvällar med pizza och chips, rädd för familjen som bjöd på finmiddagar, rädd för släkten som bjöd på sprit, rädd för skolan där alla tittade snett och viskade bakom ryggen, rädd för fotbollslaget som ville prata mig frisk, rädd för mig själv för att jag inte gjorde någonting alls egentligen, rädd för livet, rädd för döden. Jag saknar inte rädslan, någon av den. Jag saknar inte oron jag kände då för att inte räcka till, oron för att inte duga, inte göra rätt. För rätt, det har alltid funnits ett rätt, även när alla svar egentligen varit fel, särskilt då. Saknar inte oron för att vara frisk nog, saknar inte oron för att ínte vara tillräckligt ätstörd fastän jag inte fattade då att det var det jag var. Jag saknar inte paniken som vällde över varje gång minsta lilla bedömning kunde göras och också gjordes. Om det så var på ett engeleskaseminarie som inte betydde ett skit, eller om det var när vi skulle springa fortast på fotbollsträningen trots att jag ätit ett äpple på de tre senaste dagarna, eller om det var, som viktigast, när jag ställde mig på vågen. Jag saknar inte ångesten som ständigt gjorde ont. Ångesten för att åka buss, ångest för att mätas med andra, ångest för att äta, ångest för att inte göra dumt, ångest för att göra något dumt, ångest för att träna, ångest för att träffa andra, ångest för att göra saker, ångest för att leva, ångest för att dö. Och jag saknar verkligen inte kampen. Inte den där kampen för att man vill göra något så vansinnigt mycket att man tänker på det ofta, mycket, hårt och länge. Jag var ingen bantare. Som ägnade stora delar av vardagen åt kroppstänk, jag ägnade mitt liv åt det. Gjorde mitt liv till det. Det finns så många saker som var så mycket värre när jag var sjukare. Sjuk. Vilket tempus man nu vill använda. Det finns så många saker jag inte saknar alls. Men en sak jag faktiskt saknat mer och mer vartefter kilona gått upp och vartefter anorexin avtagit i allvarlighet (menar alltså allvarlighet på så sätt att den var dödlig) är tryggheten. Det var en trygghet i alla dessa känslor som jag visste hur de var och varför och vad jag skulle göra, sen om de hjälpte eller inte men jag gjorde många saker pga känslorna utan att tänka på det, jag saknar tryggheten i den där rösten i huvudet som jag vet vad han ska säga men som ändå känns trygg att han finns där och säger det. Jag saknar tryggheten i att jag var någon.

Men nu sitter jag här med gamla rakbladsärr blandade med nya, med vänner ett sms bort, med samtal om smärtan jag orsakat min familj, med dammiga journaler, utredningar, informationsblad, LPT-lappar och psykpapper under sängen, med foton från förr där benen sticker ut, ögonen är döda och jag långt långt bort från den plats där kortet togs, och med brev som minnar om lyckligare tider och med en kropp som redan nu helst vill sova tills om tre veckor inser jag att den tryggheten jag så innerligt saknar inte riktigt finns. Den är egentligen bara tom och hård och elak och destruktiv, men den kändes så himla bra då, det som finns kvar av den känns bra. Och ändå så inser jag att allt är en illusion. Den gör mig inte stark, den tryggheten, den gör mig inte glad, den gör mig inte hel. Den gör mig vad? Bara än mer beroende av den. Den gör mig trasig, lite mer trasig för varje gång jag vänder mig till den. Den gör mig lite lite ensammare varje gång jag springer dit i tårar. Den gör mig lite lite sjukare varje gång jag tror att den ska göra mig friskare genom att finnas där. Men nej. Nu sitter jag  ju här, och har försökt med det, trott på det i så många år och är egentligen bara tjockare, trasigare men lika nära döden. Tryggheten. Du var mitt allt, du gav mig anorexian, och stannade där med honom, tack för det, för din lojalitet, men det är nog jag som varit mer lojal mot dig. Mot anorexian, som var jävligt lätt att vara lojal mot. Han gav mig allt, men den fulaste och svartaste varianten av det. Kärlek ja visst, men du är som en misshandlande man - stark, men svag, men framförallt genomjävlig. Ja du gav mig motivation och kamplust - att försöka sträva efter något som inte går att nå. Och jo, det är sant, du gav mig ork - till att låtsas att jag hade ork jag inte hade som till slut nästan tog död på mig. Oj, förlåt, jag glömde, du gav mig ju ett hem också - i ditt hjärta fullt av förakt. Men framför allt gav du mig ju det jag allra mest behövde - någon där som jag kunde lita på skulle stanna där och älska mig och vårda mig och ge mig den där tryggheten. Och se vad den gjorde mig. Vad DEN gav mig. Vad DU mest av allt gav mig. Död. Sjukdomar, sjukhus, intoxer, droger, magpumpningar, bråk, inskrivningar, utskrivningar, vågar, kilon, läkare, psykologer, poliser, kräkningar, rakblad, sjukhusrum, slangar, hjärtmassager, mun-mot-mun-metoden, sprutor, samtal. Du gav mig ett sjukt liv. Och dig saknar jag, när du var som starkast och var min närmaste vän. Jag gör nog inte det lika mycket. För trots att du faktiskt sett till att jag överlevt allt - så var det du som först gav mig det. Jävla äckelsjukdom. Jävla anorexia. Jag hatar dig. jag hatar dig av allt jag kan, orkar och förmår.

Och jo, jag kommer springa tillbaka till dig, alldeles säkert, men glöm inte då, att jag egentligen vet vad du gör. Och glöm då inte att jag fortfarande hatar dig och ännu alltid kommer älska dig lite mindre än jag alltid gjort för och kommer lämna lite lite mindre plats åt dig då, för varje gång.


Kommentarer
Postat av: Diana

det är sån idiotisk sjukdom så det är inte klokt. så ologiskt alltihop. att man kan gå in för det så helhjärtat, något som bara förstör en själv.



sv: tog en pluggfri dag igår och tror det får bli så idag med ;)

matstödet.. vet inte, får se vad de säger...



kram!

2012-04-12 @ 14:28:12
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/
Postat av: jewelry and agony

Sv: Har varit (/är!) vrålförkyld i åtta dagar nu med feber till och från, så börjar bli skapligt trött på skiten..



Måste säga att du skriver riktigt bra! Fastnar i dina texter varje gång jag går in på din blogg. Måste bara läsa igenom hela, även om det ibland är riktigt långt. Du kan minsann uttrycka dig i text.



Kramar

2012-04-12 @ 19:17:07
URL: http://jewelryandagony.blogg.se/
Postat av: Diana

ja, det känns skönt!



ja, men man måste typ äta själv med en behandlare först för att se att man klarar det..



kramar ♥

2012-04-12 @ 20:21:30
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0