Alldeles betydelselöst

Fiolsträng, fiolsträng spela ljuv musik för mig.

Ungefär så försöker jag tänka. Försöker glömma bort att jag gått upp 0.6, försöker glömma att 24 jeansen inte längre hänger löst. För det är egentligen väldigt friskt att väga närmare den magiska gränsen. En gräns jag inte varit över sedan jag slutade nian (vilket var juni 06). Och det är hemskt. Avskyvärt. Men framförallt är det skrämmade. Rädslan bultar och det svischar förbi bilder av verkligheten som jag inte riktigt upplever längre. För i mitt huvud pågår ett av de största slagen som jag någonsin utkämpat. Och jag vill vinna. Jag vill väga över 50, för med äs är det inget liv jag lever nu. De senaste veckorna vågar jag inte gå ensam ute när det blivit mörkt, av rädsla att någon (just han kanske man kan säga, för det troligaste är att det är just han, den där speciella störda mannen jag en gång älskade) kommer och slår mig till marken och traumatiserar ännu en natt för mig. Jag vågar inte sova förrän de andra vaknat av rädsla att någon kommer mörda hela familjen om jag inte är vaken. Jag ligger i sängen och stirrar på dörrhantaget och var 12e minut måste jag upp och vrida det rätt igen, trots att det inte rört sig en millimeter. Jag vågar inte titta upp i spegeln när jag tvättar ansiktet, av rädsla att se ett monster i bakgrunden, med röda ögon (jag blir fullkomligt lamslagen när jag ser röda ögon).
Och så vidare och så vidare.

Var på ät idag (Humlegården låter finare så funderar på att använda det istället :P ). Tungt. Riktigt tungt är det just nu. Hon har tagit för vana att halvera den ångest jag beskriver eftersom hon (tydligen) tycker att jag överdriver den. Så ja, mina (numera) 12 skärsår 3 ggr om dagen är inte så viktiga, att jag svimmade i duschen spelar inte heller så stor roll och allra minst ska vi oroa oss för att jag inte äter lagad mat ens en gång om dagen. Det viktigaste just nu är att jag klarar av att skriva på en whiteboard-tavla. Känner mig som världens mest betydelselösa bagatell om inte ens min ångest är ångest nog. Och just det, det spelar inte så stor roll att jag äter 25 tabletter (15 fler än maxdosen) och bara ökar det om och om igen. Eftersom dom inte har någon effekt har det ingen betydelse.

Ursäkta för ett negativt inlägg. Känner mig bara så maktlös. Maktlös att ens överleva mitt liv. Numera är skillnaden mellan de 15 tabletter jag ska ta på en dag och de cirka 300 jag har lagrade ungefär 2 minuter i ensamhet då dödslängtan är större än kämparglöden.


Kommentarer
Postat av: Anji

Jag behöver nog ta en sekund i taget för nu känns det som jag verkligen faller hårt.

Jag har inte funderat över det, eller att gå på dagvård då min psykolog inte anser att jag begöver hjälp bara när jag vill dö konstigt nog. Känns som verkligen ingen förstår mig, eller hur jobbigt det är. Men jag vet att ni här ute gör det men ingen annars.

Vi är många som vill veta hur du mår med, ser hur du kämpar verkligen och hur svårt det är, och vi önskar att det fanns något vi kunde göra. Att äs försvinner, att äs tillåter en och äta och att vi blir bättre, friskare, detta året är vårat och INTE äs.

Tack för din uppmuntrande kommentar Elin.

Jag hoppas du kommer förbi denna svåra perioden och att du får sova också, och vi får tänka på varandra.

Hur är det idag?

Kramar tillbaka

2011-01-03 @ 17:02:09
URL: http://isallaboutcontrol.blogspot.com
Postat av: Anji

Du är inte alls hopplös.Du är allt annat än det.

Systemet är helt crazy jag vet och mediciner som man vet hjälper det får man inte eftersom dom är rädda att man skall göra något dumt. Vilket oftast dom har rätt i. Men oftast känner man sig bara jobbig och ens problem sopas under mattan som om dom inte var viktiga men är viktiga för en själv.

Ja även om vi har 55 saker vi borde hantera så är det iallafall bra att vi tar en sak i taget och inte alla 55 för då kanske man bara faller ihop och får börja om igen. Jag brukar med skriva brev när jag inte orkar prata för då slipper jag ljuga att allt är bra haha.



Kram

2011-01-03 @ 17:18:59
URL: http://isallaboutcontrol.blogspot.com
Postat av: camilla

asså jag har alltid tränat väldigt mkt och min tränare har väl sagt en del dumma kommentarer typ som att "en höjdhoppare ska väga si och så" eller "ska du äta allt det där" osv osv.. sen har jag alltid tagit åt mig väldigt lätt, aldrig vart riktigt nöjd med mig själv osv.. sen när jag åkte till england förra året blev maten väldigt svår då de åt så annourlunda mot vad jag var van vid. Jag började då träna en massor och vips så tappade jag en massor i vikt och så fortsatte det så. Kaloriräknandet blev större och större .. :/



Angående tvångsbeteenden så försöker jag bli av med dem haha. Bytar tallrik och sådant ibland, men jag har npg inget tvångsbeteende egentligen för de e inte så att jag måste äta på en viss grej osv men de blir liksom alltid samma ändå:P vad har du för tvång och måsten? vad händer om du inte följer de?



Kramar hoppas du har en bra kväll

2011-01-03 @ 19:11:10
URL: http://resanupp.devote.se
Postat av: Linda

Det var ett antal piller du tar.

Jag har slutat med min minserin helt tvärt. Sa det till läkaren idag och hon sa bara jaja. Sist jag tog upp det sa hon NEJ du får inte sluta att ta den. Men jag har inte märkt nån skillnad.

Jag har risperdal och paroxetin som hjälper. Men jag ska sluta att ta dem nu också. har kommit på det nu. Vill inte äta tabletter.

2011-01-03 @ 19:36:06
URL: http://peaklinda.blogg.se/
Postat av: Alice

Jag vill bli frisk nu. På allvar. Vill fortfarande vara så smal som möjligt, men jag vill åtminstone inte vara sjuk längre. För som du skriver, livet som anorektiker är inget liv. Inget liv jag vill leva i varje fall. Och jag hoppas att du får hjälp. Bättre hjälp. Lika bra hjälp som jag får nu. Massor med kramar.

2011-01-03 @ 21:46:05
URL: http://cupidrimeswithstupid.blogg.se/
Postat av: Matilda

Man behöver inte alltid vara stark. Motgångar får komma för de går sedan. Du kommer klara det här. Ingenting är omöjligt och du kommer fixa det här!

2011-01-03 @ 22:15:40
URL: http://matildamodigh.com
Postat av: Minna

Nja, jag ska inte flytta särskilt långt. Ca: 1mil ifrån där jag bor nu men detta kommer bli mycket mer centralt (cykel&gå avstånd till allt). Ja det är lite pga mamma, men sen är det lite dags också. Vi går i stort sett på varandra här hemma nu och det är inte bra för någon av oss just nu. INTE BRA. Och det känns ok att flytta. Lite rädd att jag ska kunna göra fler ”dumma” saker när jag är ensam bara :S Ja, när man tänker efter är det så sjukt mycket man behöver. Ska inte glömma tvålen och gardinerna ;)



Efter det jag gjorde litar inte mamma på mig längre, det är jobbigt. Hon lackade rejält idag när det hade ramlat ner tabletter från vårt skåp, hon trodde jag skulle ta dom eller nått. Men jag sa att det inte va jag (som det inte va) men hon litade inte på mig. Litar din mamma på dig?

Sjukt egentligen att du inte kunde fått prata med någon under vistelsen på 91. Många som är där borde väl må ganska dåligt och behöva de stödet, speciellt där. Eller har jag fel? Men för mig känns det bara logiskt. Alla behöver prata i någon form.



Mamma&pappa separerade när jag va sju och efter de bodde jag bara varannan helg hos pappa (ibland mer när mamma va borta). Men de va de värsta helgerna i mitt liv. Det va då och där allting började. Hoten, psykisk, fysisk misshandel, övergreppen m.m.



Känns bra att höra att något i dig vill över den magiska gränsen. Bra där. Men det låter hemskt att behöva vara rädd och orolig 24/7. Bara de måste ge ångest till tusen. Och hon den där på ät , det låter inte som om hon tar dig på allvar. Usch! Hur är det annars där?

Många kramar <3

2011-01-03 @ 23:32:36
URL: http://stolenmoments.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0