Livet på en psykavdelning

Livet på 99an. Livet på en avdelning. Livet på en psykiatrisk vårdavdelning. Det ni. Visst låter det fint. Det är inte fint. Det är fint. Det är alldeles galet fint och jobbigt och hemskt och enkelt och onormalt. För det är alldeles onormalt därinne. Förvridet, instängt, trasigt, konstigt. Det luktar konstigt därinne. Det luktar den där lukten som bara de med ett hål inuti kan känna. Det finns i väggarna, som alla säger, det väntar alltid där på en. Varje gång du kommer. Varje gång du oväntat väntat kommer dit. Det ser normalt ut därinne. Långa korridorer med dörrar till dubbelrum där den ena sängen väntar på dig, den andra på någon annan. Eller så var den bara tom. Som min var. Där skulle det för mesta finnas en förälder. Men jag var inlagd för länge för att de skulle vilja ha någon där. Jag ägnade större delen av min tid som inlagd på 99an. Barnpsyk. Sex långa månader. Där fanns allt. Maskiner som piper, rullstolar som skenar, sängar som knakar, toaletter med stora lås, garderober utan galgar, soffor utan kuddar, böcker utan hela ryggar, bord utan dukar, pussel utan bitar. Alltid något som var fel, som inte passade. Du satt där, väntade, till en början. Hoppades att nästa gång dörren öppnades att det var en sköterska som tog tag i dig, satte sig bredvid och bara kramade om och viskade att allt skulle bli bra. Eller att de bara kunde säga att snart fanns det någon som kunde hjälpa mig. Lyssna på dig. Att de satte sig och frågade om det var okej med mig eller bara lägga en filt om dig. Att de kunde skita i den där 3 cigaretten på mindre än en timme. Och tiden gick, sekunden som var en evighet försvann. Du gick runt runt runt i en cirkel i en korridor där det inte fanns plats för en cirkel. Smygtränade. Gick några steg och hoppades att du inte räknat dem alls, men insåg att du visst gjort det och kände paniken och inte veta om det var tre eller fyra steg du tagit. En dörr öppnades, och det var fortfarande ingen som kom emot dig och sa att ”nu ska någon bry sig om dig”. Nej, du fick fortsätta själv, och glömma bort att du en gång hoppades. Du la dig där, längst bort i hörnet och ville glömma varför du var där. För anledningen till att du var där spelade ingen som helst roll för någon, inte ens för dig själv efter ett tag. För den där första gången du vaknat upp i ditt rum, efter många dagar på akuten och intensiven och MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) OCH PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) och till slut på psyk, var det någon som ropade ”fort, nu vaknar hon. Hur mår du?” vad väntar dom sig för svar där egentligen? Nej jag tog 327 tabletter för en vecka sedan och vill gärna gå till ICA nu? Du sa inget och någon gång senare dök det upp någon med en tablett och ett glas vatten. Det var enda gången du såg någon, sedan var du ensam. Ensam under långa stunder. För det var ingen som frågade om varför du inte sov i sängen utan låg på golvet, de ville glömma bort mig och lyckades med det ganska bra. En morgon kom de in, tre timmar efter frukost och undrade vad jag gjorde där. Jag hade inte varit utanför dörren på två veckor. De trodde jag hade åkt hem. Det kom ingen läkare och frågade om varför jag pratade med mig själv, för de ville glömma. Glömma att jag behövde hjälp. Att jag bara behövde rätt tabletter i rätt mängd för att slippa höra ÄS och rösterna, och slippa ångesten och sömnlösheten och koncentrationsproblemen och förvirringen och saknaden och ensamheten och depressionen. Och det var lätt. Det var underbart. Du hade inte den blekaste aning om vilken avdelning du legat på, hur länge, eller hur du tog dig dit. Det var resan på vägen dit du var och du mindes den inte. Och vad gjorde det? Du visste varför du hamnat där. Det räckte. Sedan kunde du göra vad du ville. Slappna av. Släppa taget. Låta dig falla. Alla de där tankarna kunde du få utlopp för. För det var alldeles normalt att du slog huvudet blodigt mot metallräcket i sängen eller spydde upp maten mitt på golvet eller svimmade i duschen eller skär på toaletten eller fusktränade på golvet eller bara pratade med dig själv. Du behövde inte bry dig om klockan. Du kunde skita i derivata och pi och analytiska samhällsmetoder och integrering och validera och SWOT. Det gjorde inget om du grät för att ÄS skrek. Dom lät dig skrika tills det gjorde ont i halsen. Allt du hållit inne ramlade ut ur dig och gjorde mindre ont och mer ont. Att du inte åt var inte bara ditt problem, någon såg, någon tittade, någon räknade och tänkte. Trodde du. Ända tills du insåg att de inte gjorde det. Mackan var väldigt lätt att slänga i soppåsen under köksbordet. Du behövde inte bry dig. ÄS gjorde vad Han ville och det gjorde inget alls, du kunde dö långsamt utan att någon lät dig dö helt. Du släppte taget. Du räknade, tänkte, hoppades, försökte, och du kunde strunta i räkningarna och disken och hunden och teven och Irak och blommorna och ICA och kalorierna i maten i kylen du i alla fall inte skulle ätit. Det var bara du och ÄS. Det var lätt. Lättare att leva. Leva när man levde utan livet. Du satt därinne och dog lite av och till. Så ja. Livet därinne. Det var livet det. Det var livet utan liv.


Kommentarer
Postat av: Minna

Hemskt att läsa! Ett barn, en ungdom, deras jobb att hjälpa! Så fel. Ta hand om dig! Kram

2010-11-27 @ 01:17:34
URL: http://stolenmoments.blogg.se/
Postat av: Julia

Fyfaan.... vill inta bli inlagd.

2010-11-27 @ 08:58:28
URL: http://somethingyoung.blogg.se/
Postat av: Em

Låter lite annorlunda... O hemskt...

Har du varit där många gånger?

2010-11-27 @ 11:59:53
URL: http://Minanorexiresa.wordpress.com
Postat av: Malin;

Aj. detta gör väldigt ont att läsa; för sådär ska det verkligen inte vara, absolut inte. Det är så fel att det ska GÅ att fuskträna, att spy trots låst toalettdörr, att kasta brödsmulor på golvet för att ingen riktigt bryr sig. Det är förjävligt.



Jag är glad att du tog dig ut, att du inte är inlåst längre (och aldrig kommer bli det igen?).



Hur går det för dig fina du? Det verkar helt ärligt som om att du bestämmer dig hela tiden men inte riktigt kommer någonvart (har jag rätt eller har jag fel?).

Får du någon hjälp, överhuvudtaget?



Var rädd om dig Elin (och förlåt för att jag är så oacceptabelt seg med att svara på kommentarer).

<3

2010-11-27 @ 13:21:31
URL: http://hallonte.blogg.se/
Postat av: Anonym

aj, oj och ännu ett aj.

att läsa river i mitt hjärta, det gör så ont, att varje ord är så sant, så igenkänbart.

Aj, oj och ännu ett aj.



<3puss

2010-11-28 @ 16:34:12
URL: http://kugghjulspojke.blogspot.com
Postat av: Anonym

Glad att jag kommit ut från 99an för några veckor sedan, stället där dem lovade hjälp, men istället bara sket i en..

2013-05-28 @ 22:12:22
Postat av: m

jag bode på 99an i två månader i vintras. det var den värsta tiden i mitt liv. det var tyst, ingen som pratade, alla andra var viktigare än dig själv. de bara satt i sitt lilla rum och stirrade in i deras datorskärmar.
det gör så ont att läsa din text och höra din historia. även om jag gick igenom ett helvete så är det inget emot vad du gick igenom. ta hand om dig!

2013-08-08 @ 21:11:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0