En sista natt

Det är med blandade känslor som jag en sista natt ligger inför ett nytt pass på praktiken. Självklart har det tärt att jobba 100% (jag vet att det är lite patetiskt men jag är inte riktigt där än), det har krävts mer än jag egentligen har, tårarna har fallit när patienter dött, hittats med stroke, fått amputera ben, jag har tvekat om och om igen om jag verkligen valt rätt. Det finns sanning bakom de där orden, det gör det, men psykologen idag fick mig ändå att inse att allting kan tolkas på olika sätt. Jag hamnar oftast i att jag tänker negativt. Vilket är uppenbart, också för mig emellanåt. Samtidigt ser jag allt fint som hänt, som jag upplevt, känt och lärt mig. Då inser jag också hur stort de här fyra veckorna varit. Jag har haft turen att få en fantastisk handledare, som jag håller så kär, och många dagar, de flesta faktiskt, har känts otroligt roliga, givande, hjärtevärmande och fyllda av skratt tillsammans med vårdtagare och vi i personalen. Vi i personalen har haft fruktansvärt kul mitt i all smärta som bor där. Vi hjälper, vi värmer, vi pratar, även med de som inte pratar så mycket självs, vi ger våra liv för den kärlek vi känner inför att göra just det vi gör nu. Den här tiden har också inneburit en resa som också fått mina fötter att ta steg. Jag har gått framåt, på flera plan. Lika mycket arbetsplanet som privatlivet. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här bra mellan mig och pojkvännen. De här fyra veckorna hade jag aldrig klarat om det inte var för honom. Hans hjärta är varmt som lava, där värmen inte gör ont. Den läker mina sår, reder upp tankarna i någon ordning som följer hans väg, den lugnar min stress, den andas åt mig när jag inte gör det själv, men viktigast av allt, hans värme bor i min själ, tar hand om mig, som om jag vore en vacker förmögenhet. Nej, egentligen, så har de har veckorna bara gjort gott, för nu vet jag vad jag vill, jag vet nu vad jag kan. Hör ni det!?! Jag vet vad jag KAN. Så med vemodet i min hand, inser jag att en ny byggnad med personer som ligger mig varmt om hjärtat inuti det huset alltid kommer finnas i mitt hjärta. Särskilt min handledare. Som följt mig noga på min resa. För att pusha när jag inte vågade, för att få mig att skratta även fast jag mest vill gråta. Hon fanns där och berömde mig för mins framsteg, hon var där och visade mig när jag gjorde fel. Hon gjorde den här tiden så bra det någonsin kunde bli. Jag själv har också kämpat; så in i helvete. Så ja, det mesta har legat på mig, och jag har lyckats!

God natt miss Björk

Just nu känns allt ledsamt och trist. Utom lite aktiviteter med pojkvännen, de lyfte mig lite faktiskt. Han verkade också ha kul så det känns bra. Sen är inte stressen brutal. Igår kväll fick jag mejl från min lärare att jag ska göra provet jag hade tänkt göra om två veckor på onsdag. Jag är inte klar med hemtentorna? Jag har knappt läst allt kursmaterial? jag har inte läst mina anteckningar? Aaaaaaahh. Ångesten tycker att jag är en lagom person att hälsa på hos. Eller okej, han har snarare flyttat in. Perfekt.

Äntligen där

Nu är första delen av utförandet av beslutsfattandet gjort. Har skrivit mig själv som heltidsstudent nu. Det får bära eller brista för jag vill satsa nu. Satsa på mig själv och våga prova. Det kan ju hända att det går. Vad underbart det vore! Få jobba snart! Om knappt 1.5 år är jag klar om jag fixar det här!!! Så sjukt kul att få klara mig själv igen. Var många år sen sist. Men okej - våga satsa, våga testa. För min egen skull.

Nöjd dam

Illa illa idag blandat med toppen toppen. Eftermiddagen ägnades mestadels åt bästa vännen och hennes lillpojk, som snart blir ett år, usch vad tiden går. En vän jag pratade med i telefon idag sa att jag haft åldersnoja se. Jag var femton. Hon kan ha en poäng i det... (Japp vi firar nio år som vänner i år). Jag har alltid känt mig gammal, dels för att min kropp tidigt både utvecklades och överansträngdes till det yttersta men också för att jag tidigt fick göra vuxna saker och skulle bete mig vuxet i form av hushållsarbete och socialt umgänge med människor mycket äldre än jag själv. Ingendera av alla dessa faktorer är väl egentligen helt självvalda. Föräldrar, pojkvänner och sjukdomar har påverkat mig mycket. Jag har nog alltid varit skör och är på vissa plan det fortfarande även om jag på många sätt är starkare än jag tror och har upplevt mycket. För mycket för mina 24 år. Tycker en del. Själv reflekterar jag i just det fallet inte så mycket i hur mycket som hänt genom åren. Kort notis: imorgon är min näst sista dag på praktiken! Sen har jag klarat mina fyra veckor!!! Så jävla nöjd med mig själv faktiskt. Kan villigt erkänna det, att jag är nöjd med mig själv. Jag har inte skurit varje dag, jag har inte gråtit varje dag (eller ja sedan förra lördagen har jag gråtit men av anledningen Sofia...), jag har inte hatat varenda dag och jag har tyckt att de flesta dagar varit både bra, givande och lärorika. Jag har klarat det, tack gode gud för det. Jag var tveksam till om jag skulle klara 100% i fyra veckor men nu står jag här. Sargad och sårbar, utmattad och urholkad, men alldeles alldeles nöjd med vad jag åstadkommit.

Dogfight

Det råder krigstider i sovrummet i natt. Min hund tar upp 70% av sängen och två stora täcken. Överlycklig sträcker hon ut sig så fort jag kommer nära så snart kokar jag över och hon kastas till fotänden, sur och arg. Det slutar ändå varje natt med att jag ger upp och lägger mig med böjda knän så att hon kan sova där, fryslorten jag har sover helst hela natten där. Annars då folket? Hur mår mina läsare? Lämna en liten rad, vore skoj att se vilka ni är. Läsarantalet stiger stadigt -KUL! Välkomna nytillkomna läsare. Sen hur läsvärd bloggen är, det upptäcker ni snart om det passar er. Min dag har varit ganska rolig faktiskt. Inga mödrar med barn som begått självmord som vill ha hjälp med begravningen. (Eller ja, hjälper kräver hon fortfarande att få, men idag har hon inte ringt *puh*. Inte heller har dagen innehållit tårar, rakblad, hopplöshet eller dödslängtan. Dagen har däremot innehållit en enorm trötthet. Trött på en hel del. Trött på att vänta på litiumet, gått fyra veckor snart. Om två dagar är det en hel månad jag väntat. Som vanligt strular vården. Detta har hur som helst lett till att jag går runt och stressar upp mig inför alla biverkningar och insättningssymptom osv. det blir kanske inte så illa men det kan inte jag veta, och det stör mig. Jag hatar att inte veta. Hatar att inte ha kontroll. Mitt vanliga problem.... Orkar inte kladda ner något mer. God natt

Ett riktigt inlägg

Här kommer några halvt informativa rader om läget. Vecka tre på praktiken är över och kvar återstår 3.5 dag. Känns fantastiskt att ha orkat hittills samtidigt som de här (egentligen få) dagarna känns just ikväll oöverstigliga. Jag kommer klara dom, jag vet, för jag verkar alltid ha mer ork än vad min kropp egentligen besitter. Det är oftast en tillgång, som nu, men under åren som gått har det ibland både varit negativt och krävande och gillrat en och annan fälla för mig. Men på torsdag kl fyra kommer jag trött men glad, nöjd och tacksam ta mig hemåt för att fira att jag klarat fyra veckor av 100% praktik som tagit allt av mig. Men jag har kämpat. Jag har ätit någon slags näring varje dag. Stort utropstecken för mig och min friska sida då jag inte sen jag blev sjuk har ätit bland främmande människor enkom för att "kroppen behöver näring". I fem år gick kroppen i det tempo som sattes av almenackan utan att det någonsin tagits med i beräkningarna att näringsintaget inte matchat schemat. Jag har därför heller aldrig brytt mig om de där frukostar, luncher och middagar som man egentligen ska äta. Nu har jag ätit i princip varje dag och jag är mestadels nöjd med det för det betyder att jag vunnit mot äs på riktigt åtminstone en gång per dag. I TRE veckor!!! Ni som hängt med ett tag vet att det inte hänt sedan jag blev sjuk. Vilket var 2007. Herregud vad åren gått. Jaja det var allt från mig för idag. God natt.

Krig med mig själv

Så var det torsdag. Snart slut på den dagen. Äntligen. Snart bara en arbetsvecka kvar. Eller praktikvecka heter det. Det börjar kännas mentalt att allt bara kräver mer ork än jag har. Är helt slut. Men jag kämpar. Det är ungefär vad jag orkar skriva just nu.

Kort inlägg

Här är det en trött tjej som lämnar några rader, mest för att det ska hända något här varje dag. Jag mår sådär men kämpar. Har påbörjat min andra vecka på praktiken och det känns bra efter idag. Pratade med en kvinna i mitt team (på äldreboendet jag är på nu är det sex pers i tre team) och hon var positiv och nöjd med min insats hittills och intygade att min handledare också är nöjd och att de i annat fall redan skulle kickat ut mig. Vilket alltså inte hänt än så på en vecka har jag lyckats tillräckligt bra för att få vara kvar och fortsätta det jag påbörjat. Det känns i alla fall bra. Även om resten av mig kraschar, men bara knappa tre veckor att härda, sen kan jag faktiskt andas och ta allt i min takt. Alltså i noll centimeter per århundrade. Lagom takt. God natt.

Första veckan avklarad

Så var min första vecka, av fyra, avklarad. Så lättande. Ska verkligen bli skönt att vara hemma ett par dagar och ta det lugnt. Är självklart roligt att jobba, jag är egentligen ingen lat person, så att vara igång är vård av både själ och kropp. Även om det tär på kroppen att arbeta som man gör. Min kropp är redan skadad, misshandlad av år av svält, kräkningar, rakblad och cigg. Det gör lite ont att jag förstörde veckan med rakbladen, men jag kämpar, så gott det går. Är ingen pärla på just det: kämpa. Det gör också ont att erkänna det. Jaja, jag skar inte på armarna så efter lite övertalning (tack fina S.) bestämde jag mig för att de helt enkelt får bero och falla i glömska. Typ. Nu slumrar jag till snart så ja, god natt.

Helvetesdag

Det har varit en tuff dag på många sätt. Dels de man lätt kan förstå: kroppen (läs:lederna) gör ont, jag är trött eftersom jag sover så dåligt, ångest över kroppsstorleken, orolig för hur det går för mig på praktiken osv. Värre saker finns just nu. På onsdagar är det tydligen allsångsstund på nuvarande praktik (för er som inte läst så länge så har jag bytt boende eftersom de inte ville ha mig kvar, eller hur det nu är, jag har ännu inte fått någon förklaring). Det tog emot att gå ned på mötesplatsen för att höra musik jag hört i två år, men på en plats jag för alltid kommer älska. Det gör så ont i hjärtat att känna sorgen och saknaden. Jag kommer för alltid ha svårt att höra "pärleporten", Gärdestads "Eiffeltornet", jill johnssons låtar och alla låtar från mina boendes ungdomsår. Jag har hört dem, så många gånger. Det är ett tomrum i hjärtat, som för alltid kommer bli ekande tomt. Det kanske en dag blir en molande värk, den som min fysiska hälsa upplever i lederna, istället för giftpilar som åker åt alla håll vart jag än vänder mig när jag hamnar i den där akuta bubblan där bara det gamla boendet finns. Ångesten har varit konstant och bastant hela dagen så ja. Nya skärsår pryder mina lår och det krävdes lite övertalning av finaste S. att ändå gå imorgom eftersom ingen vet. De är inte på armarna - vilket är det enda positiva med det. Eller nej, för mig som är vad psykolog, sjuksköterska och läkare kallar självskadeberoende så fanns det mer positiva saker med blod och smärta. Det suger. Jag vill vara beroende av vanliga saker. Kaffe, apelsin eller marshmallows. Men nej. Inte det Nu är jag så jävla trött så ja, god natt.

Andra dagen

Så var dag två till ända. Tach och lov går tiden ganska fort. Kan bero på tiden som inte räcker till, man hinner inte med att räkna ned. Helt plötsligt är klockan över lunch och vi stressa som tokar. Just nu är jag så trött så jag orkar inte ens berätta om dagen mer än att den innehöll allt jag väntat mig: många människomöten, många lyft, många trappsteg, många toaletter att besöka. Nämnde jag för korta raster, griniga gummor och kärvänliga gubbar (i alltför hög grad). God natt.

Dag två

Så var dag två till ända. Tach och lov går tiden ganska fort. Kan bero på tiden som inte räcker till, man hinner inte med att räkna ned. Helt plötsligt är klockan över lunch och vi stressa som tokar. Just nu är jag så trött så jag orkar inte ens berätta om dagen mer än att den innehöll allt jag väntat mig: många människomöten, många lyft, många trappsteg, många toaletter att besöka. Nämnde jag för korta raster, griniga gummor och kärvänliga gubbar (i alltför hög grad). God natt.

Första dagen

Då var första dagen på nya praktiken över. Jobbade kväll, första dagen ^^ slitsamt, de passen, tydligen. Vilket märktes, är helt slut. Huvudet är slitet efter alla timmar med nya intryck, kroppen mörbultad efter endast tjugo minuters sittande, sen kl ett. Så trött men relativt nöjd. Varit jobbigt med alla blickar på mina mindre vackra armar. Inga nya sår på tre veckor på armarna, får väl vara "nöjd" med det. Det är bättre än på mer än ett halvår så ja. Inte så många som förstår mitt tänk. "Hur kan man vara nöjd med att inte skära på så kort tid", "borde man inte vara missnöjd med att man kan skär sig alls", "hur kan hon ens skära". Ja, det är inte så logiskt, det är fel, och emot människans natur och ja det är sjukt, men det är mitt sätt att kontrollera ångesten, paniken och som jag sa till psykologen: mitt kontrollbehov. Förut var vikten mitt sätt att ha kontroll, numera är den utom kontroll, ångesten och självhatet likaså, men rakbladen är bara mina. Helt sjukt tänkt man just nu får det vara så. Jag säger för nu god natt för jag är som sagt helt slut.

Lång dag

Så var det återigen kväll. Dagarna bara går och går på något konstigt vis. Idag började dagen med ett rehabpass på Strömsholm med den ena hunden. Det gick relativt bra, det går fortfarande framåt för henne, skönt att se. Shopping med mamma sedan som var aningens uttröttande så jag somnade så fort vi kom hem. Vaknade lagom till skidorna, efter väldigt många alarm på mobilen. Så roligt att se skidor, kollar alltid, även när det inte är VM. Det har egentligen varit en skonsam dag på måendet. Fått dagen att gå utan rakblad, för många tabletter eller uppspydd mat. Det är med mina mått mätt en bra dag. En dålig dag innehåller alla tre destruktiva beteenden, men jag kämpar. Jag kämpar för att klara dagarna, för att härda de sömnlösa nätterna, för att må okej, jag kämpar kort sagt för mig själv. Ingen annan kan göra jobbet åt mig, det vet jag. För att klara kommande praktik så måste jag få in lite hälsosammare rutiner och varför inte börja på en gång. Åtta år av de här problemen (bland annat) så är det inte läge att vänta. 100% ska jag klara. I fyra veckor. Det är en kort tid, egentligen, men det kommer tära på krafterna, det kommer att bli tufft och det kommer bli en utmaning jag inte tagit mig an på alla dessa år. Så: here I go again.

Student igen

Då var livet som student tillbaka. Dock inte 100% då jag inte riktigt vill satsa allt och antagligen inte heller får plugga mer än 50%, vilket är alldeles lagom för mig. Jag kämpar med första uppgiften vilket är lite svårt då en del frågor uppstår. Inlämningsdatum finns inte, det står inte heller vilken lärare jag har i kursen, jag vet heller inte vilka betygskrav man ens ska jobba utefter då en del av kriterierna bara kan uppfyllas genom praktik, vilket vi inte ska göra förrän vecka 6. Som jag förresten får göra på boendet jag redan är på och har varit på i två år typ. Hur skönt som helst. Det var ungefär allt från mig. Nu återgår jag till plugget.

RSS 2.0