Jävlahelvetesfuckingskit

Här är det katastrofdåligt. Jag, korkade, ävkliga, värdelösa monster skar upp halva vänsterarmen. På Stentorpet. Hur i helvete tänkte jag? Det var nog så att jag i panikångesten inte kom på något annat sätt att lindra den än att skära. Bara jävligt dåligt att göra det där. Tänkte först, efter att jag skurit, skulle linda en hel toarulle runt och springa ut fort som tusan, men det blödde för mycket, så smartass som jag är ber jag U. komma, som blir lite småarg. Eller väldigt mycket trött på mig. Inte oväntat kanske. Hon tvättade, lindade och ville att jag skulle ringa pappa och sen kolla såren. Paniken när jag tänkte på pappas reaktion gjorde mig lite livrädd och därför tänkte jag åka raka vägen hem. Jag kände själv att det inte skulle gå att inte limma eller sy och fick därmed stöd i att S följde med mig och väntade ett tag. Fick till slut träffa läkare, som INTE tittade snett på mig, suckade inte, eller förelästa för mig. Fick sy tre sår och limma fem tror jag det blev. Mamma kom och hämtade mig, kanske mer nere än jag någonsin sett henne efter någon av mina tokigheter. Nu är jag hur som helst hemma hos mamma och pappa och kämpar mot ångesten och tårarna. En tröst är i alla fall att Ulla inte längre arg, mest ledsen tror jag. Så här sitter jag och kämpar med att skriva med en hand och andas.

Det var min strålande dag. Nu tänker jag sova.
Hoppas er dag är bättre än min.

Inlagd? Nej tack

Är nu i lägenheten för mig själv och det är blandade känslor inför det. Lite rädd, lite lättad, lite lugnare, lite allt möjligt. Men någon gång måste jag prova igen, och det får bli idag. Natten som var var ingen höjdare alls. Den var jobbig och lång och smärtsam och destruktiv. Så egentligen kan man säga att natten som kommer kan sluta lite hur som. Mammas alternativ finns inte riktigt som alternativ. Är inte riktigt sugen på att vara inlagd mer. Har sagt så många gånger att det var sista gången jag var inlagd, men på något sätt har jag alltid tagit mig dit igen. Som om det är något roligt. Som om det är något värt. Som om det är något positivt. Som om jag faktiskt vill det. Men nej. Det är varken roligt, något värt, något positivt och verkligen ingenting jag vill. Hatar sjukhus. Är så trött på dom. Jag har varit på några stycken. Det ena värre än det andra. Nej, fler sjukhus vill jag inte till. Inte få fler sondslangar tvingad i mig, inte fler LPT-lappar bredvid mig, inte fler läkare som tittar snett, inte fler avdelningar, inte fler äckliga sjukhusmiddagar. Inga sjukhus mer.

Nu är det i alla fall ladda upp inför psykologen som gäller. Som alltid lite nervös, har inte riktigt lärt mig lita på honom. Det tar nog ett tag.

Nya tag

Nu är det måndag och jag har bestämt mig för att förra veckan ska vara förra veckan och att jag tagit ett steg bort från det. Det var sista överdosen. Det måste det bli. Kroppen klarar inte fler. Som det är nu är kroppen inte alls med mig. Många problem och skavanker och områden med värk. Får skylla mig själv.

Idag tänkte jag ta mig till Stentorpet. Känns blandat inför det, men jag måste ju dit någongång hur som helst.

Nu - sova.

Lite senare sådär

Idag har det varit en dag utan inlägg här, ledsen för det om någon nu saknat det. Strunt samma. Jag har egentligen inte gjort mycket idag. Bara låtit dagen gå, accepterat att jag är hemma igen och försökt smälta, återigen, att jag överlevde, återigen. På något vis gör jag alltid det. Även om det aldrig varit så osäkert om att jag skulle göra det som det var den här gången. Och jag har hört det, flera gånger, och får höra det emellanåt men mest som ett gömt meddelande ibland i det mamma och pappa säger. Ändå kan jag inte riktigt ta in det. Det är lite lättare att känna att det var farligt denna gången, eller ja, farligare än någonsin förr, nu när kroppen säger ifrån. Att den protesterar mer än någonsin förr. Invärtes, fysiskt, gör det ont och det märks att den tagit stryk. Hjärtat framför allt. Det slår fel, hoppar över slag ibland, slår i otakt men mest av allt gör det ont. Varje slag, varje andetag. Nog om det.

Nu ligger jag här i min säng och har det egentligen rätt bra, ändå ligger en liten ångest där och gnager och vill ut och få plats och göra illa och förstöra. Det har resulterat i en del missöden och hur det ska stanna vid dom och inte bli fler är jag lite osäker på hur det ska gå till. Men jag ska nog mest ligga här och till en början få upp värmen och för det andra försöka få in lite sovtrötthet i kroppen.

God natt.

Eskilstuna och Västerås sjukhus

Var inte mycket till info, gårdagens inlägg, så jag förklarar väl lite vettigare.

Tisdag eftermiddag, efter mötet hos psykologen, hamnade jag i min soffa i lägenheten och visste egentligen inte vad jag höll på med. Jag visste att jag hade tabletter gömda och jag visste att jag säkerligen hade gömt en massa som jag förträngt att jag ens hade. Där fick jag rätt, jag hittade över 500 tabletter runt om i min 45 kvm-lägenhet. Hur många jag fick i mig vet jag inte, har ingen aning, någonting på 200, sen var jag för drogad för att kunna hålla räkningen, men ambulanspersonalen trodde närmare 500. Vilket inte förvånar mig, vad gäller tabletter har jag inga hämningar alls. Skäms så himla mycket. Verkligen skäms.

Efter jag vet inte hur länge hade i alla fall mamma dykt upp efter telefonsamtal från C. Som så fort hon såg mig ringde 112. Jag var vid medvetande när hon kom men förlorade det innan ambulansen kom.

40 timmar senare vaknar jag ur koman som lika gärna kunde varit avslutet på mitt liv. Jag vaknade i Eskilstuna igår morse och fattade väl inte riktigt vad som hänt. Vad jag hade gjort. Kanske jag inte har gjort helt nu heller. Det beslutades i alla fall att jag under eftermiddagen skulle åka hem till Västerås för att bli inlagd på psyk. Jag och mamma tog oss i alla fall till psykakuten där vi lyckades prata oss ur en inläggning. Mamma är nog inte helt säker på att det är rätt beslut, men jag är i alla fall glad för det. Så igår, sent på eftermiddagen, var jag återigen i Lillhärad hos mamma och pappa där jag just nu är ensam. Skönt att få lite space känner jag. Det gör nog mig gott.

Det var ungefär vad jag hade tänkt skriva, har inte så mycket mer i huvudet än det.

Tur, tur och retur

Här är det varit inläggstorka. På grund av mindre trevliga uppleveleser. Det hela började med en överdos i min lägenhet, i ensamhet. I tisdags kväll. Minns inte alla hundra som det räknats fram att jag tuggat i mig. Uppåt 500.. Rent djävulskapt dumt gjort. Jag tänkte inte ens på vad som kunde hända, jag hade bara framför mig att det var det "bästa" sättet att dö snabbt. Jag var i alla fall medvetslös när mamma kom, som tack och lov kom i tid tack vare C., tack kloka du. Mamma ringde ambulans som försökte få i mig kol, men de insåg att det skulle ta för lång tid att göra det i mitt kök, så de/vi åkte direkt till akuten i stället. Där det konstaterades att inte ens tio tabletter, kanske bara fem till, hade sänt mig till graven på en kvart. Nu hade jag tur (otur beroende på vem och när man frågar) som hade fina människor som jag vet att dom bryr sig. Så nu sitter jag här, efter två sjukhus (Eskilstuna och Västerås), tre avdelningar (akuten, V-ås, IVA, Eskilstuna och psykakuten här i Västerås, och ytterligare en bit till av mig som gått sönder.

Mamma hittade mig i alla fall i tid, och med massa Stesolid fick dom till slut hejd på mina aggressionsanfall och fick i mig lite kol så jag kunde få upp åtminstone en del av tabletterna.

Många, många fler

Det blev en riktig katastrofdag igår. Mycket mitt eget fel, det kraschade i mitt huvud. Är lite trött på allt det, det som händer i mitt huvud. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, det är lite mycket som flyger runt. Är helt slut efter en natt fylld av mardrömmar, åska, kyla och panikångest. 

Okej, jag kom på en sak jag är rikigt jävla fittförbannad på. En kvinna, i sina sista år i livet får bo på ett äldreboende där hon går i samma korridoren som sin våldtäktsman? Jag skulle kunna slå ihjäl karljäveln, jag skulle kunna slå ihjäl kvinnan som sitter som chef på äldreboendet och säger: vi har inte som rutin att anmäla händelser på avdelningen, eftersom de är kunder. Så bara för att man är kund inom vården slipper man följa svensk lag?
Det är pinsamt att vara svensk ibland.

Jaja, åter till att blöda näsblod, vika tvätt och svära över vilket jävla äckelsystem Sverige har.

Väldigt seriöst här alltså

Jag har skattedeklarerat idag - vuxenpoäng!! Tråkigt men Skatteverket är den första myndigheten som FÖRBÄTTRATS det här året. Det gick därmed fort och hemsidan var lätt att förstå, rätt blanketter hade namn utan siffror med en titel som en vanlig dödlig fattar. Händer sällan numera.

Jag var på AMS idag - tungt, tungt. De börjar prata om att arbetsträna. Ursäkta? Jag klarade inte sex dagar utav dom tio jag hade chansen att göra. Nu ska jag arbetsträna? Dum i huvudet den människan, men jag har inte för avsikt att ens försöka i nuläget. Dessutom är hela mitt liv just nu beroende av att Försäkringskassan tar rätt beslut. Utan det har jag inte en chans på pengar förrän i juli. Blir så besviken när allt går fel. När jag gör fel är nog ett mer passande uttryck.

Orkar inte riktigt mer, återkommer.

Med vår utbildning

Idag är jag arg. Idag vill jag skrika att jag inte alls är död än. Jag vill för det mesta fortfarande leva. Men vad hjälper min komvuxutbildning när jag när jag blir frisk hamnar jag i Fas 3 där allt handlar om att de blåa ska ha så fina siffror som möjligt att visa, sen vad dem fina siffrorna beror på, det är inte särskilt viktigt och gärna ett ämne de undviker att prata om. För varje stort beslut riksdagen tvingar människor att följa måste 10 % av riksdagen själv prova på en månad. Visa svenska folket att dom jävlarna själva förstår hur det är att inte bo på Södermalm. Snart är Vitryssland ikapp oss vad gäller frihet. Arbetsförmedlingen kan tvinga vem som helst som är arbetslös att flytta 20, 30, 40 mil för att de fått ett jobb där. Helt plötsligt försvann rätten att bestämma själv vart man ska bo. Ska hela resten av familjen flytta med då, ska mamman i huset behöva säga upp sig ifrån sin ekonomchespost i Borås för att mannen fått jobb i Uppsala? Eller ska dom skiljas? Pendla för pengar dom knappt har? Nej nu har rätten till att bo med vem man vill försvunnit. Moderatjävlar kallas det. Ursäkta om ni är moderater, men anledningen till att ni är moderater är oftast inte på grund av att ni har ett bra jobb, det handlar om att ni är uppvuxna med pengar som viftas framför er.
Det var det viktiga i detta inlägg.

Det mindre viktiga men alltför mer jobbigt är hur jag mår. Har ätit lunch och har redan insett att det inte blir någon middag. Men vid mellanmål vid halvfyra (allt har blivit lite förskjutet idag) tänker jag tjata på mig själv att jag ska äta middag. För jag vill. Men är för feg.

Vad är det med detta land?

Alla människor är världen har potential att vara rasister. Kalla mig så, till min protest, men säg det i så fall, för jag är uppriktigt sagt trött på invandrare SOM INTE VILL VARA EN DEL AV SAMHÄLLET. Alla vill tillhöra samhället så pass mycket att de FÅR rätt till skattebetalarnas pengar. De kan bo här i år, vissa äldre kvinnor (mestadels säger jag nu) har bott här i tjugo år och kan fortfarande inte säga hej på svenska ens. Det finns tusentals, tiotusentals människor i Sverige som inte vill tillhöra landet. De vill bara vara muslimer från Iran, inte muslimer från Iran som bor i Sverige. Nu helt plötsligt: en av dom som försökt ta sig in i samhället, kämpat, slagits, offrat för att få tillhöra - han skickas ut? Alla tusen människor som går till SOC och sedan hem och sen till konsum och så samma vända igen, dom får vara kvar? Men en människa som lyckats lära sig svenska, lära sig systemet, lärt sig ett yrke OCH FÅTT ETT YRKE: dom skickar man hem?

Jag är trött, så trött.


RSS 2.0