Försöker inse

Så var allt över. En lång tid. En tid av kamp, framsteg, tillbakakliv, ensamhet, ångest, panikångestattacker, långa korridorer, sega hissar, otrevliga boende, dagar av stress och misslyckanden. Det har varit sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader och till och med år. Flera år. Jag har haft mina perioder. Episoder, manier, depressioner, neutrala perioder. Jag har överlevt dem alla. Delvis tack vare det som nu är över. Jag visste att det skulle ta slut, bara inte att det skulle visa sig bli så här. Inte den här chocken, paniken, sorgen, ledsamheten, ångesten och allra minst skulle jag inte känna den här smärtan. För de här tårarna som i två dagar (har det bara gått två dagar sen min undergång?) kommit om och om igen, väntat på att få komma fram när de som minst passar gör ont. Jag har skrattat, njutit, glatt mig åt alla roliga stunder, jag har hoppat, studsat, sprungit, haltat mig igenom evighetslånga pass, jag har älskat mig igenom den här praktiken, jag har fått se en sida av världen jag inte innan visste fanns, jag har fått träffa människor ingen kan förstå hur fantastiska de är, jag har lärt mig mer än varenda existerande utbildning tillsammans kan lära ut, jag har vuxit mig större än något annat jobb kunnat göra mig men framför allt har jag blivit jag. Hade jag blivit den jag var, heter det numera. Under de här åren som gått har mycket fått mig på fall, men få saker har lyft mig på det sätt som kanske behövdes som mest. jag har slagits till marken, botten och avgrunden av sjukdomar, bråk, osäkerhet och självhat men (MEN) alltid har något lyft mig. De senaste åren har det varit boendet som tagit tag i mig. Fått mig att ta tag i mig själv och tvingat mig ur sängen, även de dagar då jag för några år sedan skulle legat kvar där, ett jädra bra tag. Alla dessa år har fått mig att inse att något har jag alltid. Jag har mig själv. Det är inte mycket, men det är alltid något. Föräldrar kan lämna (som jag tidigare i veckan trodde att de gjort), pojkvän kan börja hata mig (även om han säger att det aldrig blir så), hunden kan dö (även om hon varken är gammal eller sargad), vänner kan tröttna (en hel drös har gjort det på vägen hit dit jag är nu, även om de bästa är kvar). Men också har mycket gått förlorat på vägen. Men den värsta förlusten kom nu. Min praktik, min älskade praktik vill inte ha mig kvar. Den plats jag kämpat för, stått upp för mig själv för, älskat, fått så mycket ifrån, hela den som identifierat min kamp har nu lämnat platsen i min vardag. I mitt hjärta kommer det alltid finnas kvar, men måndag, tisdag och torsdag kommer framöver ägnas åt att stirra in i väggen, alternativt sova. Jag kommer alltid vara boendet tacksamt för att det lyft mig upp från avgrunden. jag kommer alltid vara cheferna, arbetskamraterna, de boende och alla evigt tacksam, men allra mest kommer jag vara tacksam mot min chef som tagit hand om mig mer än någon, allra minst jag, förtjänar. Tack för de här åren. Ni har räddat mitt liv, hittills.

Ännu en torsdag

Det här med torsdagar är en liten egen grej i mitt liv. Något annat än alla andra dagar. Många torsdagar har det varit en gåva, en räddning, ett hopp som tänds i mörkret, en möjlighet till tro om mig själv som jag en gång var. En gång i tiden var jag naiv, ren, energisk, hoppfull, väldigt oensam och klarade allt. Idag är det inte riktigt så. Idag är jag svag, trasig, trött och inte riktigt lika hoppfull. Det försvann med tiden lite. Varför är en lång historia. Eller många små historier kanske. Torsdagarna innebär nu en ständig utmaning. Upp halv sju (jag är en extremt morgontrött person), ut med hund, mediciner, trött, promenad till praktiken och en lång dag tar sin riktiga början. Det är slitsamt att jobba sju timmar utan att sitta ned för att andas. Ja, jag satt ner länge, men inte en enda gång för att vila eller ta rast. Jobbiga dag. Stressigt för att hinna klart med allt, damer som beter sig som 7-åringar, datorstrul, speltur med 13 pers som hälften av dom gnäller. Särskilt irriterande när de skäller på en praktikant som gått fyra dagar, när hon ÄR DÄR. Inte lätt för praktikanten att ta den smällen. Jag har alltid sluppit att i alla fall höra skitsnacket när jag är i samma rum. Det finns garanterat surtanter som snackar skit bakom ryggen på en, det slutar tydligen man inte med, oavsett hur gammal och "klok" man än är, det vet jag, och de får gärna gnälla och prata skit, jag är van, så har det varit i hela mitt liv, men en praktikant på 17 år som i och för sig är näsvis, men faktiskt bara försöker i de flesta fall ska inte behöva ta sån skit. Det borde 84-åriga tanter ha lärt sig. Kan man tycka. Hur som, efter mer än 1.5 mils rörelse i form av promenad, spring och trappspringande så är mina fötter helt döda, mina ben geléklumpar, ryggen sned (om än att det faktiskt känns som att de sneda kotorna och nerverna börjar röra sig åt rätt håll) och hela kroppen vill till viloläge. Men kanske den här nötta, söndersvultna kroppen har en chans ändå. En liten - till förbättring, men aldrig till något som är något att ha egentligen. Den är sedan länge utsliten. Men bättre kan den bli. Hoppas jag. Nu har jag gnällt klart och säger god natt.

Avskedsbrev

Det är tungt att lämna platser man har lärt sig att älska. Det är, trots att det ännu inte aktuellt, skrämmande och något jag inte alls vill uppleva. Jag vill ha mina trygga punkter, mina trygga rutiner, mina trygga människor runt mig. Den enda plats jag någonsin kämpat för. Eller på. Jag har kämpat som fan och faktiskt, på vissa punkter är det framsteg för min del, jag har inte skurit en enda gång under de här två åren. (eller hur lång tid det nu är, är lite osäker på det). Jag har svimmat, gråtit, brutit ihop, haft panikångest, skrikit och hatat mig själv, MEN inte skurit. Min enda lilla grej, som bara är min, min lösning, min trygghet, min enda väg ut ur mörkret, det har jag låtit bli. Under alla hundratals pass jag gjort. Alla dagar, kvällar och ibland nätter jag har varit där, slitit och kämpat och njutit av att ha varit där, alla har varit svåra, men roliga och faktiskt, jag har klarat dem, med hjälp. Tack underbara fantastiska chef för allt du gjort för mig. Egentligen är det bara tack jag vill säga till henne. Men det blev tre sidor. Tre sidor med tack. Ett avskedsbrev. Till den människa som räddat mig. Tack och tack igen. Jag har skrivit några avskedsbrev nu. Alla i syfte att jag säger hej då till både människor och liv. Mitt liv. Nu är det det som gav mig mitt liv tillbaka jag tar avsked av och ska fortsätta det liv jag börjat leva på där. Så snart, eller kanske lite längre bort än snart, så börjar något annat. Kanske inte lika bra och inte lika tryggt, men kanske lika framtidsbringande.

Ingen övertid - hallelujah!

Idag var första passet sen tre veckor tillbaka som jag kom iväg från praktiken i tid. Så skönt! Praktikanter ska INTE jobba övertid men jag räknas inte riktigt som det längre. Verkar det som. Det gör mig inget. Förtroendet och tilliten till min arbetsförmåga och kapacitet får mig att växa något enormt och varje dag när saker inte går fel utan som min chef tänker sig och som hon sagt att hon vill ha det. Bekräftelsebehov deluxe ja men efter sex år av konstant arbete för att sedan i sex år inte klara av att gå till ICA själv så känns varje dag av icke-misslyckande på en arbetsplats som en liten seger. Jag trivs, gör ett bra arbete och orkar med det, för det mesta, så att faktiskt få klara av att ens tänka på framtiden känns stort. Imorgon kanske jag känner för att ge upp men idag känns faktiskt inte saker hopplöst. Kroppen känns dock inte lika hoppfullt positiv. Den är i sjukt dålig form, både konditionsmässigt men framför allt muskler, leder och pigghet. Hjärtat bråkar, levern bråkar den också och huvudvärken sitter i. Har inte gått två år än så jag får härda tills dess. Skitläkare. Tack för den. Nu ska jag vila, äta och andas under bolltäcket.

Psykolog, fail, praktik, jogging och matångest

Idag har varit en omvälvande dag. Tungt samtal hos psykologen, men som någon sa: de tyngsta mentalt är de tyngsta vinsterna också. Det ledde till en riktig fail, idiot som jag är, ett alldeles för djupt sår som jag fortfarande är osäker på om det inte behövdes sy. Men går ej dit frivilligt. Aldrig i livet. Har varit på sjukhus tillräckligt. Tröttsamt att alltid faila. Vidare till praktiken där jag fick känna mig nyttig. Rullstolskörarkurs med en ny praktikant. Roligt att känna att jag lärt mig så pass bra att chefen tycker att jag kan göra det. Underbar man som lät oss använda honom till kursen också. Jättecharmig gubbe jag lärt känna bra det sista. Stressig dag för mig som skulle tillbaka från att ha tagit ett gäng boende till kyrkan. Fick det gjort, tillbaka till kyrkan, hämta gäng och sedan stressa vidare till pojkvännen där jag äntligen fick träffa svärmor. Så himla roligt att se att hon var pigg nog att köra oss. Joggingturen ikväll var nödvändig men den var förbannat triggande. Ätstörningsmonstret växte sig enormt ikväll när jag kämpade med middagen som inte gick ner. Kompromiss med pojkvännen som blev lite ledsen. Nu är det kväll, jag har kämpat i mig en macka med ost och det känns lugnare nu. Så god natt från mig.

In genom ena örat och ut genom det andra

Herregud vilken jävla helvetes dag det har varit. Sen natt då vi ägnade oss åt att kika på valvakan tills dess slut sent som f*n och upp och iväg idag. Till ett totalt kaos. För mig personligen framförallt men också för hela passet. Två aktiviteter som ska koordineras på tio minuter. 14 boende ska delad upp i respiktive aktivitet, samtidigt som chefen försvinner och ansvaret för detta arbete, plus arbetet att se till att de två nya praktikanterna gör rätt saker vid rätt tillfälle. Det ordnade sig, även om mitt huvud gick på så högvarv att jag var tvungen att ta extra lugnande. (Idiot). Aktivitt slut och så är det samma visa då vi ska hem igen med alla boende. Roligt men jag är inte riktigt där än att jag klarar det fullt ut. Vilket chefen märkte så hon satte mig på det enklaste jobnet jag kan göra utan att det är så lätt att det är de nya praktikanternas jobb. Det hela slutade med att jag satt på kontoret och sa vartenda fult ord jag kan om en boende. Var till och med otrevlig mot människan. Jag har varit förbannad på henne förut men gjort som man ska: lyssna och sen kasta ut det genom andra örat. Idag gick det inte. LÅT MIG GÖRA MITT JOBB SOM JAG GJORT I TVÅ ÅR! Jävla bitterfitta. Chefen och en av praktikanterna satt med på kontoret och skrattade åt min ilska. Min kvart där var tydligen underhållande. Så nu har jag fått ut min frustration men stressen efter dagen har hängt i hela kvällen men bolltäcket har räddat mig nu. Tack kära underbara sjuksköterska för att du kämpade för att jag skulle få ett eget hemma när jag var inlagd i januari och skulle skrivas ut i mars. Det/du har räddat så många dagar för mig. Det var allt från puckot här. God natt.

Tröttis

Idag har varit en stressig dag. Suttit ner tre minuter sen passet började. Vilket var halv tio. Vid tre fick vi gå hem. En hel timme för tidigt! Så skönt när man sprungit runt som en galning. Haft surströmmingslunch på praktiken. Vidrigt men man vande sig efter en timme. Duka, laga mat, servera, servera om, äta själv (mina tre minuter sittandes), dricka kaffe (dracks i farten), springa (bokstavligt talat) till ICA, springa tillbaka, servera om en andra gång, diska disk efter varmrätt med alla uppläggningsfat, som smörskålar, potatisskålar, grönsaksfat, surströmmingsfat osv, sen diska en andra omgång efter desserten. Efter tjugo pers. Själv. Slitsamt. Nu när man slappnar av igen kommer allt över en. Så föredrar att ligga i soffan och coola ner lite. Mår i övrigt sådär. Upp och ned och nu på slutet en del emellan. Skönt.

Stressig dag

Eller snarare uppstressad. Varit en lång men kort dag. Timmarna på boendet var verkligen uptight idag. Ska ha en kvarts rast per pass, jag tog tre bloss på ciggen, drack två klunkar kaffe och insåg när jag kikade in så var lena redan klar med sitt möte (yes jag var försenad med allt) så min kafferast på femton minuter blev till slut tre. Hann ändå med att sitta med en nyinflyttad. Hon satt själv, alla andra bord var nästan fulla så hon vågade inte gå dit så ja. Där försvann tio minuter av min tid hos datorn. Värt det. Hon var underbar och det får faktiskt sluta med övertid om det innebär att finnas där. Osäker som hon sa själv att hon var så är det kanske skönt att ha någon att picka på om det skulle vara något. Av de nyinflyttade är det flera som kommit och frågat om hjälp och några veckor senare kommit och varit tacksamma för att någon fanns där när de inte visste någonting. En annan rolig sak på boendet: fick träffa A. Idag. Hon verkade bättre än jag trodde hon skulle vara. Tack och lov. Hon berättade att hon bett en bön för mig varje dag sen vi började prata allvar. Gått åtta månader sen dess. Slutsats: det finns fantastiska människor runt om men jag har nog haft tur för jag har människor som är änglar på jorden och har ett hjärta av godhet. Tack någon högre makt för det.

Yeahh

Idag har varit en ganska bra dag. Stressig delvis, men bra. Fick ledigt på förmiddagen idag efter att ha jobbat och slitit som ett djur igår kväll på boendet. Det var sju oändligt stressiga timmar, men ack så roliga. Det var nämligen kräftskiva och jag hade inte hjärta att säga nej till chefen att jobba trots att onsdagar för mig är heliga normalt. Men vem säger nej till en chef som gett mig två år av glädje, meningsfullhet, empati, lärdomar och dagar av värdefullhet. Ibland har dagarna varit mindre bra, ibland har jag gråtit hejdlöst i vårt förråd, ibland har hon fått hålla hårt i min hand för att jag ska ta mig igenom panikångestattacker, ibland har vi skrattat åt billiga skämt, ibland har vi svurit tillsammans åt teknik vi inte fattat oss på, ibland har vi burit stolar, rullatorer och bord tills våra ryggar knakat när vi gått hem, både de dagar vi varit där sju timmar och de dagar vi varit där i 13. Ibland har vi haft dagar då vi faktiskt inte behövt stressa på stegen så våra fötter gör ont på kvällarna, ibland har vi hunnit sitta ner tillsammans och prata om saker vi normalt sett inte hinner prata om, ibland har vi varit irriterade på varandra och ibland har dagarna varit ett rent helvete rent arbetsmässigt, men än har inte jag tröttnat på henne och än verkar hon inte ha tröttnat på mig. Nog om det. Imorgon väntar nya äventyr. Nämligen minisemester med pojkvännen då vi tar oss till Stockholm. Ska bli ofattbart skönt att komma bort ett tag. Verkligen skönt. Så där gigantiskt hoppfullt att allt annat som tyngt de senaste veckorna hamnar i dunkel. Tack och lov för det.

Hur blev det så här..?

Herrejesus vilket jävla kaos det varit idag. Tack gode gud (välsigne dig fader som jag inte tror på, jag tycker bara att diverse namn på dig passar bra när man ska uttrycka sig starkt men man inte hittar rätt ord för det) för de fina människor jag har i mitt liv. Måhända är de alla inte lika svaga som jag, måhända är de inte lika sargade som jag, måhända är de inte lika självömkande som jag, men det må ändå hända att de svarar när jag ringer halvgråtandes fastän jag sitter bara två rum bort. Må hända kramar de mig och säger att jag inte är en värdelös svikare som vissa andra säger. Inte heller hånskrattar de åt mina andetag jag förlorat där på golvet i förrådet. De vänder definitivt inte ryggen till när jag faller ihop och kämpar mot tårarna. Och må fan i helvete hända att de var två stycken idag. Idag är jag tacksam för allt fint jag fått idag. Tack herren (som jag fortfarande inte tror på) för att du gett mig en praktik där fantastiska människor för alltid kommer värma mitt hjärta.

Regn och rusk

Så var en dag till till ända. Skönt. Jag har varit sanslöst trött. Eller ja, är. Det blev en sen natt och det känns sådär att mardrömmarna ökar i antal och intensitet. Det förstör rytmen att aldrig få sova mer än två timmar i sträck. 
 
Dagen har väl kanske inte varit toppen heller. Regn hela eftermiddagen, väldigt bra tajming eftersom ett gäng från boendet skulle ut på utflykt. Ut kom vi hur som helst och dem var helnöjda allihop trots allt. Det är alltid uppskattat att få komma ut, vem skulle inte tycka det när de sitter inne den mesta tiden. Det är alltid uppskattat från vår sida också att dem är så tacksamma. Jag gillar min praktik, för dem som inte redan kopplat det. 
 
Ikväll är det bara att gå ut med hunden kvar, sen är den här dagen klar. Tack och lov. 

Sport och ja, allt det

Ikväll spelar VIK sin match i kvalserien (hockey) och tro fan att laget jag hejar på dels spelar uselt MEN också förlorar. Det har gått sådär med all sport idag. Vilket gör mig irriterad som älskar i princip all idrott. VIK ligger sist i serien i kvalserien, jag insåg just att antingen Linköping eller Färjestad är i final i Elitseriens slutspel.. Fan. Det betyder också att laget jag skulle velat se möta (och självklart förlora) Skellefteå åker ut. Så ett av mina hatlag är hur som i final. Ja det är själva fan.

Nog om det. Jag har haft en bra men sanslöst krävande dag. Jag och pojkvännen tog oss ned till stan. Här måste det påpekas, med stolta miner, att vi åkte buss!!!!! jag köpte en ny handväska, smycken och ett par funktionella vårskor. Älskling köpte sin klocka (ursnygg därtill) och en ny plånbok - lika funktionell som mina vårskor - så allt kommer användas.

Vi fortsatte med ännu en bussresa, varför inte slå på stort liksom, till våra praktiker. Min var ett evigt slit, ensam springa runt i samma cirklar och tappa bort numren på bollarna jag blivit så van vid att alltid sortera. Japp, för er som inte kopplade den där raddan så spelar 12 äldre med blandade sjukdomar (som Anna-Lisa med allvarlig demens, och som det tog tre månader för att lära sig mitt namn, vilket var glädjande för mig för hon hade inte lärt sig ett nytt namn på ett år innan det, eller Hasse med mytomani som man går under av, eller Uffe som kör över de han inte gillar med rullstolen) boule. En väldigt tråkig sport, men det är lagom för de äldre. Det går inte så fort, de får göra sitt en och en och kan använda sin koncentration till det de vill - spela. En timme av att springa med dessa 12-14 bollar och alltid snurra till det med siffrorna på vem som ska ha vilken boll. Sen 45 minuter rask, jag menar RASK, promenad med en rullstol och en boende på runt 90 kg i den. Sen 30 minuter promenad hem.

Efter allt detta.. Min kropp mår botten. Riktigt botten. Men det är ett problem jag inte kan hantera. Jag kan inte hantera att det är ett problem, och jag kan inte hantera de problem som problemet innebär. Alla dessa problem måste hanteras. Någon gång. Bara inte just nu.

Det här med teknik asså´

Blir så jävla trött på att inte kunna något överhuvudtaget. Jag borde kanske vant mig, men det går sådär med just det. Samtidigt försöker jag se till hur det var förr. För tio år sedan visste jag knappt hur man sparade ett Word-dokument (tack Marie för all hjälp). Inte heller visste jag hur man bränner skivor, lägga över bilder från mobilen till datorn, ändrar från stående till liggande A4-format, söker på Google, kopierar text från olika dokument, skapar kategorier i en blogg, ändrar drivrutiner (yes, det lärde jag mig idag. Inte för att jag är övertygad om att jag skulle klara av det igen, eftersom jag satt närmare 40 minuter och bara tryckte på allt som såg ut som att det var fel - för att gå in på detaljer så såg allt fel ut, då det mest såg ut som grekiska, vem fan vet hur man installerar igen, då de bara nämner hur man avinstallerar menar jag). Hur i helvete man infogade block i Excel, sökte i Spotify (okej på den tiden fanns inte det, men ja, ni förstår principen). Nu vet jag fortfarande ingenting mer än det jag just nämnt, mer än om sjukdomar och sjukhus och allt som hör det till, och är frustrerad över att behöva erkänna det. Jag erkänner när jag har fel, men jag erkänner inte alltid mina fel. Just nu vore ett sådant tillfälle då jag helst skulle säga att jag inte har några fel, men min tekniska förmåga är så patetiskt liten att jag inte kan blunda för det faktum att jag inte har en chans att få ner Lasse Berghagen på en skiva jag kan ta med till boendet och en av alla fina damer som finns där. Vi pratade om choklad i måndags och jag sa på skämt att jag skulle ta med Apelsinkrokant för det hade jag ätit i söndags och berättade för henne och hon blev så avundsjuk. Det hela slutade med att jag köpte Apelsinkrokant-choklad och hon blev överlycklig. För 20 kronor i form av 200 gram choklad. Hon sitter i rullstol så hon kan inte handla sådant själv. Fina fina Ebba. Och på tal om boendet, som idag var slitsamt att gå till, men jag härdade (om man bortser från att jag somnade sittande på golvet med huvudet lutat mot kontorsbordets kant, MED chefen i stolen vid samma bord. I tio minuter innan hon kopplade att jag sov - ungefär samtidigt kom min rygg på att den inte klarar av den vinkeln - samtidigt som mitt arsle kom på att det är jävligt hårt att sitta på golv - samtidigt som huvudet någonstans kopplade att det inte var i drömmen någon pratade - samtidigt som någon skrek ute i entrén). Ja, som sagt, om man bortser från det så klarade jag alla timmar utan för många tabletter (ja jag tjatar - men för mig är det en vinst varje gång jag låter bli), och utan tårar, utan bråk, utan att skära eller ens peta upp sår, utan att slå huvudet i väggen på toan och utan att ens överväga att svika Lena. Det är ett av få beslut jag faktiskt tror att jag klarar av. Med kämpande, med stöd och med darriga ben men jag klarar det.

Och på tal om boendet (ja, jag älskar min praktik) så talade jag idag med Gun, min absoluta favvotant, och hon ville gärna följa med mig till kyrkan på söndag och lyssna på musik. Hon har lyssnat på dom som sjunger förut när vi gick till kyrkan tillsammans med hela boendet och blev lyrisk så jag tänkte fråga (säkert lite ofint med särbehandling men jag frågade faktiskt chefen som sa att det var okej). Hon blev jätteglad så det ska bli skoj.

Men allra mest skoj, det blir faktiskt dagarna fram till söndag. FÖR JAG FÅR NÄMLIGEN FINBESÖK!!!! Älskade Siri kommer imorgon om allt går som planerat. Vi ska dricka vin och Baileys, äta glass, god mat och choklad, gå mysiga promenader, skratta och kanske gråta om så krävs och behövs.

Jädrans vad långt det blev. Men nu vet ni alla mina tankar och jag lovar att inläggen inte får samma majestätiska längd hädanefter.

Dag ett - check

Så var den första dagen på praktiken på två månader förbi och det mesta har gått bra. Passet avslutades i katastrof, men själva timmarna gick så bra de kunde gå. Pepp från min underbara chef, tack gode gud för henne, och så många glada kommentarer när de såg mig. De flesta, eller ja, alla utom gubbjäveln (förklaring på det kommer), som skrek "skitunge" åt mig, sa att det är roligt att se mig och att jag är tillbaka och att nu blir det inte bara Lena som är glad osv. Fick massa kramar och roliga och uppiggande updates. De flesta verkar må rätt okej, trots de två månader som gått. Det kan ju gå ganska fort utför för äldre, men nej, inga katastrofinsjuknanden och inga dödsfall bland dem jag fått bättre kontakt med under det 1.5 år som gått sedan jag började. 
 
Som sagt; passet avslutades i total katastrof. Försöker se att det faktiskt inte var mitt fel. En man jag bjöd på cigg förra veckan när jag var där och hälsade på (okej, stod utanför dörren i tjugo minuter så kanske inte räknas som hälsa på)  gick förbi mig medan jag stod och väntade på pappa (skjuts) och jag tänkte fråga om han ville ha en, istället för att plocka upp och röka andras fimpar utanför entren, men fick bara skit tillbaka. Han hörde nämligen inte när jag frågade honom första gången så jag gick närmare och hamnade tydligen innanför hans comfort-zone för han blev vansinnig. Han avslutade hela harangen med utskällning med att jag är en skitunge. Tack så mycket. Gubbjävel, ursäkta att jag bryr mig då. Sista gången jag pratar med gubbfan. Ursäkta, men jag tog faktiskt illa upp. 
 
Okej strunt samma - de tre timmarna gick bra, jag försöker tänka på det! 

Blandad dag

Det har varit en halvrisig dag. Sliten men rastlös. Trött men kaosartat. Är nere men försöker le. Min vanliga taktik att stirra in i väggen hela dagen fungerar inte när man är sambo. Har självklart sina fördelar med tanke på att väggen sällan ger några uppmuntrande kommentarer eller mjuka kramar. Däremot pressar inte väggen en heller att ta sig därifrån före tre eller blir sur när jag är dyster och otrevlig. Ett dilemma för alla parter. Som vi inte riktigt löst än. 
 
Imorgon är jag ledig eftersom jag med ett för mig ovanligt flyt fick ledigt av chefen hela torsdagen och därmed hade min sista dag igår. Det betyder tre, TRE, hela veckor semester. Som jag ska njuta av. Sova, vila, stressa ner, ordna, tänka ut, känna ut, sortera, prata, mysa, festa, resa. Herregud vilken semester jag TÄNKER ha! Paus från griniga besserwissertanter med icke existerande hyfs, perversa gubbar som stirrar ner i en lika icke existerande klyfta på tröjan, sur personal, sega hissar som ingen orkar men alla måste vänta på, trasiga nycklar ingen tar sig tid att ersätta, för långa bord på för liten yta, röriga förråd bara en person bemödat sig att lära sig hitta i och allmänt tröttsamma omständigheter. Det kommer dock bli en konstig paus. Tre veckor utan just allt detta, utan de personer, de rutiner och de små men påtagliga saker som gör hela stället till just det det är. Det har varit ett antal månader där nu där äldreboendet tillsammans med traumabehandlingen varit de enda återkommande, trygga rutinerna jag haft. Dessa 21 dagar kommer vara allt jag behöver och kommer kanske just därför också bli just de 21 dagar jag inte behöver. Det spelar mindre roll förresten. Alla känslor kommer göra ont, förvirra, störa och kanske inte vara helt befogade, men de får vara där. Jag tänker njuta och andas av att sakna, hata och kanske sörja att inse att tiden där snart är slut. Hur som så tänker jag vara ledig i alla dessa dagar och endast sakna de personer och de uppgifter jag gillade på praktiken. 
 
Nog babblat. Jag är trött, min älskade sambo och min missnöjda tax är båda sega här i soffan och vill nog mest till sängen så jag ska väl förflytta trion dit och önskar därmed alla ni få läsare god natt. 

Livet med att jobba övertid

Saker blev helt plötsligt mycket lättare. Okej, för sju timmar. Men ack så många sköna timmar. Hjärnan kopplade bort, fick paus, njöt av att vara tillbaka på trygg mark ett tag. Fem timmars övertid gav mig en kropp i samma form som pensionärerna jag serverade igår - inte särskilt smärtfri hög med stukade fötter som tycker synd om sig själva, leder som knakar, benen som skriker av varje trappsteg (det är ju bra planerat då att jag behöver gå i trappor vart jag än ska) och en rygg som är sned. Julfesten var dock lyckad, väldigt lyckad - alla 56 anmälda fick det de ville ha, i den tid de ville ha och i en takt som var hälsosam för alla utom mig och chefen. Vi haltade ut genom dörrarna 12 timmar efter att vi gick in genom dem (där ser man, jag klarar mig i 12 timmar utan cigaretter) och tyckte allmänt synda om oss själva men var nöjda med att ha stått ut hela dagen med besserwisser-tanten som inte kan röra sig ur soffan utan att uttrycka en åsikt alla tycker är idiotisk eller är grundad på lögner. Vi stod också ut med lite halvseg övrig personal, kaos vid servering (tröst för mig då - lite besserwisser själv då :P - att min idé faktiskt var den optimala, så om de kört på min taktik från början hade det för det första underlättat för personal, både i tid men framför allt för våra kroppar, och för det andra varit lite smidigare för gästerna). Men som sagt, alla var nöjda, jag kände att jag gjort ett bra jobb och insåg att jag nog behöver såna där dagar (inte 12-timmarspass dock), då jag får göra saker jag kan och inte behöver tänka för att klara av. Pausen för mitt huvud det innebär är så otroligt mycket värd.

Dock kom jag hem med en kropp lika trasig som mitt inre, trots att jag inte behövde gå halvtimmen hem, och fick så sjukt dåligt samvete då min pojkvän faktiskt engagerat sig och gjort sig till för min skull. (Förlåt <3 ) Jag får återgälda det en dag.

Sista notis; tack vare långa dagen igår sov jag HELA natten. Utan att vakna en enda gång förrän klockan ringde halvåtta. Det var månader sen sist. Skönt det med.

Spänd

Så var det en ny vecka. Det har varit en blandad dag. Tung, men med glädjeämnen och förväntan. Började med en busstur till Konserthuset för att hämta ut biljetterna till konserten jag och mamma ska på i januari. Det gick ju utan krångel. Vidare till centralen för att hämta ut tågbiljetter (yey!!!) för resan i veckan. Ska bli så skoj, om Jasmine står ut med mig hela tiden jag är där. Dit åker jag för övrigt imorgon. Stockholm. 
 
I alla fall, vidare, MED BUSS (yey på mig), till boendet där det var en riktigt seg dag. Tuggade i ångest i mig 12 Atarax och kände mig som en idiot. Det fortsate med tjafs, men jag härdade hur som helst ut med alla tradiga tanter, som snackar så mycket skit om varandra. Som tonåringar. De har i och för sig en del poänger många av dem, men det är lite ledsamt att lyssna på. Nu börjar jag dock lära mig hur man smiter undan. 1.5 år tog det.. Passet slutade i alla fall med att en av surtanterna, som sitter i rullstol, bad om att bli uppkörd till sin lägenhet. I väntan på hissen (de segaste hissarna ever, man kan få stå i tio minuter och vänta), frågar hon om jag trivs och "jag svarar ja, verkligen." Det känns bra, att även mot de jag inte jag pratar med är öppen med det. Hon säger att "ja, det syns på dig, man blir så glad av att se dig, du är alltid glad och vill hjälpa till och bryr dig. Mycket bättre än många andra här. Jag skulle vilja se dig varje dag." Varpå hon slår ut med armarna och säger att "alla blir så glada av att se dig här". Underbart att få höra det faktiskt. Inte bara av dem som är partiska, känner mig och får hjäp av mig varje dag jag är där, utan faktiskt av dem som normalt sett knappt svarar på när jag hejar. 
 
Det har varit en jobbig dag, men jag har klarat den och nu känns det faktiskt bra att jag ska på semester och njuta av trevligt sällskap ett tag. 

Bröllopstankar

Kändes väldigt roligt att skriva det då det blir enda gången jag får chansen. Det är INTE jag som ska gifta mig. Jag vill inte gifta mig överhuvudtaget. Men mina bröllopstankar handlar mer om ansvaret det tydligen innebär att vara brudtärna. Om hon ens vill ha mig fortsättningsvis. Hon får väl tröttna på mig då. Efter tio år och tre månader. Det är i alla fall sjukt mycket som ska ordnas inför och under ett bröllop. Hur de ska hinna med allt vet jag inte, men jag och best man får väl stötta så gott det går. 
 
De är hur som helst underbara. Båda två, de förtjänar varandra. Väldigt mycket. 
 
I övrigt mår jag sådär. Insättningsproblemen har blivit bättre, mycket bättre, men abstinensproblemen pga Ataraxen är mer än närvarande. Kan inte hålla i en kaffekopp utan två händer, svårt att andas, kallsvettas. Usch är hemskt. Men jag har överlevt typ hundra andra saker vid det här laget. Säger jag samtidigt som jag funderar på att peta upp stygnen bara för att få slippa känns hur besvikelsen och nederlaget sipprar ut därifrån, hela tiden. Dum idé så jag låter nog bli det. 
 
Oj oj så mycket tokigt det varit idag men samtidigt känns det bra att ha pratat med chefen och äntligen varit helt ärlig. Hon har ju, tydligen, märkt det mindre hälsosamma tablettintaget. Inte för att jag under de senaste månaderna faktiskt brytt mig om att dölja för henne att jag tar tio Atarax i taget ett par gånger om dagen. Hon sa lite blandat, både bra och dåligt, men hon var stöttande i att jag slutat med Atarax och att det är okej att jag tycker det är jobbigt med medicinerna men att hon är glad att jag tog tag i det för hon funderade på att göra det själv. Det är ju värmande att hon bryr sig, även om det självklart känns jobbigt att hon märkt det. Jag har i hela mitt liv kört på det att om andra inte säger att de märker, så märker de inte, märker dem inte så kan problemet inte vara så stort. Det har inte riktigt funkat med mitt tablettjafsande. Så nu är det skärpning. INGA Atarax, LAGOM med Lergigan och FÖRSKRIVNA dosen Lyrica. 
 
Jaha, det var dagens långa inlägg som inte sa så mycket men än dock en uppdatering. 

Fanshelvetesjävlaskit

Mitt liv går utför. Jag faller. Idag försvann all den lilla trygghet jag byggt upp det senaste året. Blir utkastad från praktiken. Man ska tydligen inte må bra på arbetsplatser, då är man redo för nästa steg. Vad är problemet med att bara få återhämta sig och må bra på ett ställe utan att behöva stressa vidare med nästa steg? Mina steg tar tid.

Jag känner mig så vansinnigt ensam då ingen förstår vad jag menar. Ja, för helvete, jag vet att jag är rädd. Men faktiskt, jag är inte redo för att böra arbetsträna. Jag äter tio mål per vecka, och behåller kanske hälften, jag skär två till fyra gånger per dag, jag äter tabletter som godis, jag klarar inte av ensamhet, jag klarar inte av att ta eget ansvar. Nu helt plötsligt är jag redo för att börja arbetsträna..?

Det är helt enkelt inte meningen att jag ska leva livet. Det känns bara så hopplöst. Så fullständigt värdelöst när jag alltid kastas tillbaka till mörkret.

Frustrerande samtal

En sån här dag verkar det bli; en jobbig, slitsam, plågsam och fullständigt värdelös dag. Såna behövs väl. Bara inte så här många tack. Är så trött på allt, inte alls pepp på att försöka stå ut i detta kaos. Om och om igen utan att komma någon annanstans än hit, till det här. Jag känner mig mest värdelös och hopplös och mest till besvär för alla. Det gnager i huvudet att faktiskt, det är mest av allt själviskt av mig att lämna det här, men samtidigt finns det där; det blir en lättnad för resten av världen om jag inte fanns. Ingen som förstörde, rymde, ljög, hatade, svek. Ingen Elin och ett antal mindre problem.

Det sa Gun igår, min favvotant på äldreboendet, att jag sviker så många om jag lämnar. Skulle nog inte bli så poppis om personalen fick veta om alla mina och Guns samtal. Hon vet alldeles för mycket egetligen men jag tänker inte ljuga för henne så när hon frågade om mina senaste synder, som så tydligt syntes på mig (what?) var det inte så svårt att ta det beslutet att berätta som det var och är. Hon blev faktiskt inte så ledsen. Mest besviken och lite arg. Det var dock dålig tajmning att nämna att jag faktiskt jobbar på hennes servicehem, så jag gav en liten kort kommentar om att hon inte ens borde veta det här. Hon gav till en liten fnysning och jag gav upp att slippa prata med om det. Hon fortsatte med att berätta om att det är en förälders värsta mardröm, att det är det yttersta sveket av ett barn, att det gör så ont i så många människor om jag lämnar detta liv. Det var inte riktigt det jag ville höra men det var ju inte så oväntat att hon inte sa det. Hon är för klok för mig. Jag har faktiskt ganska många kloka människor runt mig. Fler än jag förtjänar.

Nu har jag ägnat en timme åt att skriva ett helt värdelöst inlägg, men det är ungefär det här som spökar runt i mitt huvud och då får det helt enkelt hamna här.

Tidigare inlägg
RSS 2.0