Vissa dagar blir bara.... konstiga?

Det har varit en dag som egentligen inte kan skiljas från gårdagen. Det beror främst på att jag återigen sitter på en sjukhusavdelning och längtar efter att saker bara skulle kunna ORDNA sig. Den senaste tiden har ryggen, som jag haft problem med i herrans massa år, blivit allt sämre. Söndag och måndag har varit outhärdliga. Har inte kunnat ta mig upp ur sängen eller soffan utan tårar, fått stampa fötterna i skorna, fått tårar i ögonen så fort jag rör mig egentligen så igår kväll bestämde vi att jag skulle åka in. Vid typ elva. Efter lungröntgen, undersökningar och tester fick jag åka hem utan några besked, någon hjälp eller något slags hopp. Jag hade tack och lov en tid bokad (för samma problem) hos Familjeläkarna. Där fick jag träffa typ en hundrade läkare, men som faktiskt hade förmågan att lyssna. Storgrät när hon försökte vända mig. Vilket inte gick så bra då jag skrek rakt ut. Det hela slutade med hög (osäker på om jag verkligen ska äta allt..?) Citodon. Efter att ha följt ordination idag känns värken betydligt bättre. Eller ja, mer gömd i alla fall. Kom upp ur soffan utan att gråta, gick i trappan utan paus och faktiskt kände mig mindre hopplös. Inte för att det höll i sig länge då jag åkte raka vägen hem till mamma och pappa där ett brev från läkaren på psyk. Som satt en ny diagnos, utan att berätta det innan han skickade det till Försäkringskassan. Vad händer nu? Gör det att jag hamnar i DBT fortare) eller att jag inte får en plats alls? Betyder det att jag kommer få annan vård eller ingen alls? Är trött, förvirrad, rädd och i smärta. God natt

Allt i ett: nekros, operation?, käftsmäll osv.

Lång dag. Har ett infekterat sår som det har bildats nekros i. Jag hade inte kollat själv eftersom de tidigare sagt att inget är infekterat. Alltså har det nu infekterade såret under kompress så inte haft koll förrän imorse, då min ssk jag hämtar medicin hos ville se. Hennes alternativ var akuten eller vc, så till det sistnämnda. Det var i princip en sjö av var under kompressen. "En dag från operation" fick jag höra. Hemma nu med antibiotika. Feber, spytt, frossa, värk och yrsel. Bara mig själv att skylla. Jag försöker just nu se dagen som ett uppvaknande. En varningsklocka som kan ge självskadebetendeet en käftsmäll. Frågetecken kring framgången. Men nu sova.

Fortsatt tungt

Är helt slut. Orken försvinner så fort. Den fylls på, men av fel person. Jag orkar inte ens vara smart nog att använda den sista orken till att förnya den. Vilket gör att pojkvännen får ta allt. Förstår inte hur han orksr. Eller jag. Allt går i ett ekorrhjul, där vi båda springer men ingen tar tag i den andra för att ta oss ur det. Jag kör på, eller. Nej, jag kör i samma tempo som snigeln på baksidan hos mamma och pappa. Det är svårt nu. Var till läkaren för att ta bort stygn idag. Gick inte alls bra så verkligen SÅ pepp på att åka dit igen DAGEN FÖRE. Suck på mig själv. Men jag/vi kämpar på.

Ännu en dag förbi

Mitt i allt får jag ändå vara nöjd över att jag är hemma, inte inlagd, vilket hade varit fallet om det allt det här hade hänt för bara något år sen. Jag hade fallit ihop, snubblat runt och krälat på botten. Kan väl inte påstå att jag står upprätt eller med ork, men jag lever och har inte tagit några överdoser, blivit inlagd eller behövs sy sår. Det är allt något även om det slinker ner någon extra Imovane på natten ibland och jag skär varje dag. Men det får vara så, jag kämpar, så satans hårt. Ibland blir det helt enkelt för svårt. Men för varje dag som går så sägs det bli lättare. Inte för att det känns så, men ja, vissa klyschor stämmer, till slut. idag har varit en fruktansvärt jobbig dag. Ssk-möte, tid hos psykologen, vi gjorde EMDR-övning idag. Det är tufft, tär på psyket, men det är så nyttigt. Tar mig så många steg framåt, i längden. Det är bara så tungt allt nu.

When the ending is just as bad as the middle of romantic movies

Vilken fruktansvärt dålig dag det här har varit. Så otroligt smärtsam, på alla sätt. Ni vet de vanliga problemen med kroppen, plus en ångest som bultar sönder bröstet på mig, depressionen som gör det mesta dystert, men just idag så gör nog armen mest ont. Dels fysiskt då jag trashade sönder den totalt med ett rakblad. Sydd på alla håll och allt blir bara värre för min del. Vet inte riktigt vad jag pysslar med. Som jag brukar säga så har jag alla förutsättningar för att må bra, förutom de sjukdomar som en del av dom är kroniska, och de andra sitter rätt hårt fast. Ändå räcker det inte till. Igår hade jag det underbart med mamma på kvällen, vi var på opera och såg Figaros bröllop. Kanske den bästa operan jag sett. Underbar musik, fantastiska skådespelare och häftig scensättning. Jaja, jag tänker bära med mig den toppenkvällen med mamma och glömma dagen idag. (och hur jag ska berätta det för mamma och pappa...). Men ja, som sagt. God natt.

Litium

Så var beslutet taget. Nästa vecka börjar jag med Litium, vilket är min sista chans, eftersom jag, som läkaren så fint sa, har provat alla vägar att gå. Det känns sådär. Skönt att något händer, någon engagerar sig, men samtidigt tungt, har provat alla vägar = sista chansen nu alltså. Vad händer om det här inte fungerar? Vad gör jag om jag testat allt och inget faktiskt funkar? Permission to die? Kanske? Okej ska inte gå händelserna i förväg, många har blivit hjälpta av Litium, men jag har varit för feg för att ens överväga att börja med medicinen i fråga. Det måste ju gå. Det bara måste gå. Jag vet inte vad jag gör om det visar sig att det är lönlöst. Jag orkar inte ens spekulera just nu, det blir bara fel. Så god natt.

Tack gode gud som jag inte tror på

Ja, herregud vilken dag. Omvälvande, stressig, tuff, krävande, skrämmande, panikångestfylld men framför allt innehöll den lättnad, trygghet, glädje, god mat, en lunchkyckling-stund på Jensens med älskade mamma och en fantastisk läkare. Ja, det var den jag egentligen ville komma fram till. Stel, kantig, tråkig och väldigt psykläkar-aktig. Men vad gör det, det får han gärna vara så länge han är en bra läkare. OCH DET VAR HAN!!!! Helt sjukt att jag återigen fått en läkare jag kanske kan få förtroende för, men som i alla fall lyssnade på allt jag hade att säga. Tog in det, begrundade, funderade och kom med kloka, kunniga och empatiska svar. Det är en sån läkare jag vill ha. Och har fått. Han sägs vara en sån som stannar på samma ställe ganska länge, så kanske det här kan funka. Hur som. Alla frågor som inte fått några svar förrän idag har nu fått svar och det gör så förbannat ont att vara glad när man är deprimerad. Allt ledde till sänkningar av Haldol, insättning av Citalopram, vidare utredning av bipolär sjukdom, som han idag diagnosticerade var just bipolär sjukdom, som jag ju redan har som diagnos men aldrig fått en riktig utredning kring. Jag ska dessutom få den diagnosen som första diagnos i det läkarutlåtande han sa att han utan tvekan kommer skriva ut åt mig. Tack gode det som avgör hur livet ska se ut för folk för att ni ordnade det intyget. Nu kan jag andas ut ett år till. Hur underbart är inte det? Jag kan fortsätta i rehabiliteringen på äldreboendet, fortsätta min behandling hos nuvarande psykolog, fortsätta bygga upp en grund att stå på och framför allt fortsätta kämpa för livet, för det är till slut det som avgör om resten ens ska ha en chans. Så tack för idag. Jag är glad att den här dagen fanns, även om ångesten fortfarande gräver sig djupare in i mitt bröst, så har denna dag innehållit det jag som mest behövde.

Upp och ned

Det är blandade känslor här. Rastlöshet. Ångest. Hoppfullhet. Förhoppningar. Smärta. Fryser. Stress. Trötthet. Irritation. Längtan. Tröst. Trygghet. Oro. Och lite annat. Allt i en salig blandning. Är inte lätt att leva alla gånger. Sällan faktiskt. Ibland kommer den där förlamande ångesten som jag på alla sätt jag kan försöker få bort. Numera inser jag oftast att fem Ipren, fem sobril och tre imovane inte är en stadig frukost inför ett jobbpass som föregås av en timme hos psykologen. Hemska tisdag. Givande - men jobbig. Jag är inte i fas med mitt inre. (Wohha deep shit). Allt är bara en enda röra och jag vet inte vart jag ska börja för att reda ut allt. Så det blir mest att jag inte gör någonting utan hamnar i en dragkamp mellan det som en gång var att ge upp och mellan att kämpa vidare med livet. Så många gånger vill jag ge upp. Kapitulera som alltför många gånger blev till något som liknade döden. Eller till och med var döden. Jag får väl tacka respiratorn för att den fanns där för mig när det så krävdes. Ibland hatar jag att den finns (eller ja, fanns där FÖR MIG, att den finns där för andra tackar jag för). Ibland tackar jag vem det nu var som kämpade för att uppfinna en maskin som kan göra det en kropp inte alltid kan göra. Egentligen fantastiskt att det går. De kan inte simulera till 100% hur vi går, för de kan inte få knäna att böja sig så som människans, MEN att få kroppen att fortsätta överleva har de kämpat för. Tack för att du räddat så många liv. Ibland älskar jag att du fanns där trots att de inte trodde det skulle hjälpa. Okej. Sentimentalt det blev. Hur som: ibland vill jag, ibland vill jag inte. Ibland är det både och.

Kirurgen

Så var ännu en dag förbi. Äntligen får man säga idag för den här dagen har varit bedrövlig. I princip allt har gått åt helvete. Inte helt oväntat: det är ju jag som styr det. Eller gör tappra försök att göra det i alla fall. Det verkar gå sådär. Kontroll är mitt starkaste motiv till det jag gör - ändå har jag inte kontroll över en enda sak i mitt liv. Ätstörningen härjar fritt, manierna och depressionerna sköljer över mig och behoven, i form av rakblad och tabletter, knackar och bankar på min mentala dörr jag på alla de sätt försöker hålla stängd med mitt psyke, som väger lätt mot problemen. Det enda ställe jag väger lätt på. Dagen har innehållit två timmar av ökande ångest innan jag slutligen hamnade på toaletten på psyk och ristade in nya sår i armen, la om med massa kompress, trasiga strumpbyxor för att hålla fast och hålla handen hårt för att klara den dryga timmen innan jag kunde vara på väg hem igen och vårda det som jag vill. Insåg efter halva den förfärliga timmen hos psykologen, som innehöll erkännanden, insikter, önskningar, att det inte var någon ide att åka hem. Hej kirurgen. Allas favoritplats. Hatar den där ruskigt fula orange färgen de har i korridoren. Hatar att rumsnumren börjar på fel siffra. Hatar att de aldrig drar för de portabla väggarna så man slipper insyn helt. Hatar att de tar in hela Kina när de syr. Vilket de gärna får göra - om de frågar först. Eller så är jag bara krävande. Samtalet till praktiken var inte överväldigande roligt heller. Informationen om min kommande frånvaro på eftermiddagen följdes snabbt upp av frågor som bara gör mig än mer insiktsfull om mina tillkortakommanden och min egen värdelöshet. Satt på akuten, länge, och funderade på vad fan jag skulle göra därnäst. Slutsatsen blev att ringa mamma, som är ensam hemma några dagar, be henne hämta mig och åka hem och kasta iväg och sedan gömma undan spåren av min lunch. Mamma må ha sina fel och brister, men ingen får mig att skratta lika fort efter missöden som hon. Det var dagen. Har myst framför teven med hundar, mamma, Baileys och choklad så till slut överlevde jag den här dagen också.

Hektiska dagar

Så var det kanske dags för en ny update, är lite dåligt med såna känner jag. Det har varit två förbannat jobbiga dagar. Sedan i måndags har jag hunnit med att på tre timmar bära 200 rollatorer, 150 stolar och 20 patienter. På vägen hem började min halvt döda rygg dö på riktigt och någon gång på kvällen var det svårt att ta sig upp ur soffan, och natten blev outhärdlig. Tisdag morgon och att ens ta sig upp ur sängen själv var omöjligt. Timmarna som skulle innehållit psykologen och sedan tre timmar på praktiken ägnades åt gråtande i soffan, ensam och självömkande. Kvällen slutade till slut i fem timmar på akuten där de oroade sig mer för mina fötter jag inte hade någon känsel i. Prover, tester och eviga frågor slutade i; ingenting. så hemgång och ordination om att fortsätta äta Ipren, Alvedon och Diklofenak. I dubbel dos mot maxdos. Och en telefontid med en ryggkirurg och en magnetröntgen. Den ringde de om 14.14 idag och 15.45 ligger jag i vad det nu heter. Resultat om några dagar. 
 
Jag ska väl inte klaga. Dagarna har varit skit, nätterna bedrövliga och smärtan är påtaglig, men jag har inte gråtit av smärta på tre timmar, tar mig upp ur både säng och soffa och kan klä på mig själv igen. Känsel i fötter har jag ännu inte men det verkar ju inte vara något att ta så allvarligt på. Så jag härdar. Som jag brukar. Imorgon är jag sjukskriven från boendet och har bara psykologen om jag tar mig dit. Det kräver en tidig morgon och en oändligt lång promenad. Men det behövs, det behövs verkligen att reda ut allt som hänt de sista dagarna. Mina tankar blir alltid förbannat kaosartade så fort det luktar alsoholsprit, vita, stela sjukhusskjortor syns och för starka lampor lyser. Ljud och ljus är inget jag kan hantera så bra, ännu sämre sen senaste inläggningen. Det var alldeles för många, för nära inpå, för tidigt. 
 
Numera har jag samlat på mig en del nya problem, som nya tvångstankar, mina rädslor för helt orimliga saker har ökat och mardrömmarna har också dem börjat störa en redan störd sömn. 
 
Alltså: inga bra dagar i Västerås. 

Dagen idag

Det är söndag idag. Riktig söndag. Det har varit en både bra och dålig. Som jag sa till en vän: det har blivit bättre på en del plan men sämre på andra. Fysiskt är det tungt. Abstinensbesvär blandat med insättningssymptom och en redan sargad kropp. Har varit rastlös, haft ont i leder och huvudvärk som lindrades med hjälp av voltaren och en migränmedicin. Nu är det bättre även om det är kämpigt. Ångesten lurar, men samtidigt finns de stramande stygnen där och påminner om alla problem det medför. Allt för att jag en gång ville komma undan ångesten som började bosätta sig i min kropp när jag lämnade dåvarande pojkvän. Pojkvännen som förstörde allt. Lärde mig hata den jag älskade, lärde mig hata mig själv. Och lärde mig att jag var värdelös. Jävla pissiga små metallbitar. Jag hatar att jag älskar rakblad. Jag hatar stygn, bråken som kommer med, de allt avlägsnare dagarna utan långärmade tröjor, hatar att det behöver stå i almenackan att jag ska till ett sjukhus igen, hatar att bland mina tågbiljetter och pepplappar med fina ord från psykologen behöver ligga papper om alla stygn. Och trots allt detta så ligger rakbladet nära till hands. Lättnaden blodet innebär, hatet det för med sig, alla jobbiga samtal, alla bortglömda fina saker jag en gång kunde och ville. Allting i en enda röra. Så ikväll: inga rakblad. 
 
Nu har jag bestämt mig för att höja lyrican en sista gång innan jag pratar med läkaren igen. Det känns både bra och dåligt. Allmänt mår jag bättre, generellt, men dipparna, nedgångarna är svårare att hantera nu när jag inte har vid behovstabletter. Det är i sig bra, 25-35 atarax och lergigan om dagen funkar inte riktigt i längden. Insåg jag och får nu sitta med samma skit som när jag slutade med Theralen för snart två år sedan. Abstinensbesvär kallad det visst. På tabletter som inte är beroendeframkallande. Jag är en idiot. En trasig idiot som för tillfället överlever.  

Det här med sjukhus

Så var ännu en dag till ända. Och vilken jävla pissdag. Försov mig när jag skulle till kjell. Sovit fyra timmar totalt i natt. Kom till kjell, mådde uselt, hade ett tufft samtal, skar för djupt på toaletten, tejpade, la papper och band en nylonstrumpa runt. Idiot. Gick vidare till praktiken, gick med några från boendet till kyrkan där jag insåg att såret var alldeles för djupt så tillbaka med boende och vidare till akuten, kirurgen och jobbiga timmar ensam tills Maria kom och fick mig att i alla fall andas. Tack älskade du <3

Hem med en sur mamma, fick en utskällning av pappa som babblade om att så bra funkade nya medicinen, att det här var fem steg bakåt och blabla. Jag för min del stängde av och somnade i soffan.

Ligger här med hunden och funderar på varför ett för djupt sår är steg tillbaka. Det är ju inte så att det är mitt enda sår. Jag skär flera gånger varje dag ändå menar jag? Och det är inte första gången jag har sår som behöver sys. Det finns ett antal sår som skulle behöva sytts med dagens mått mätt. Det struntar jag i.

Nu är jag utmattad mentalt, kroppen protesterar mot minsta rörelse och livet känns rätt hopplöst. Är jag inte bättre än så här? Trasighet, sjukhus, ångest och tabletter i en oändlig röra, som snurrar runt runt som en storm och i stormens öga står jag med tårar i ögonen och funderar på vad det är jag kämpar för.

Dålig bloggare nr#1

Här kommer, återigen, ett väldans kort inlägg. Det är ungefär vad jag orkar. Sov till 12?!?!?! Fantastiskt skönt. Så jag tänkte att jag orkar med 400 meters promenad för att lämna post i postlådan. Är nu hemma och har vilat en halvtimme. Är helt slut. Verkligen helt slut. Så stimulans av hundar får vänta, jag behöver sova känner jag. Bara ligga still och blunda. 
 
Förresten: läkarbesöket igår var helt värdelöst. Fullständigt onödigt. Jag har väl träffat några dussin (många dussin) läkare genom åren men det har var nog ett av de absolut sämsta. Men men, jag fortsätter väl knapra mediciner som inte fungerar. 

Fortfarande ris

Yes. Jag har lyckats pissa på mig själv ytterligare idag. Varit struligt efter en jobbig och lång natt med två timmars sömn. Praktiken där ingenting fungerade och fick istället peptalk från Madde som övertygade mig om att ringa mamma som bestämde att vi skulle åka till sjukhuset där jag faktiskt lyckades med det mesta. Slapp akuttid till psykologen, slapp remiss till psykakuten och slapp alltför mycket jobbiga kommentarer från sköterskan. 
 
Hemma blev det värre. Mamma besviken och pappa till synes ledsen när vi träffades senare. Usch ja. Ingen höjdardag, är inte speciellt nöjd med mig själv. Målet är att sköta mig bättre i natt. Det ska gå. 

Intensiven

Så har jag gjort ett nytt misstag. Jag har inte bestämt mig för om det är ett misslyckande att ta överdosen, eller om det stora misslyckandet var att överleva. Kanske lite både och?

Ja det är i alla fall vad jag gjort. Jag svalde 300 tabletter och däckade därefter i soffan för att vänta på döden. Det blev inte riktigt så. Jag har varit två dagar på intensiven med extravak istället. Jag slapp däremot inläggning, tack och lov för det. Har ingen lust med det, även om det kanske finns en liten poäng med det, men nej, jag tänker då inte göra det frivilligt. Oavsett vad som händer. Okej, oavsett en del av det som händer. Om någon har en bra anledning till det så kanske jag kan överväga det.

jag mår alltså rätt kasst.

Insikt

Insåg just att det är fem år och tre dagar sen jag blev utskriven från psyk för första gången. Har jag varit i den här skiten så länge? Har jag inte kommit längre på fem år? Det är förresten fem år och fyra månader sen idag som jag skar för första gången. Det har jag inte heller tagit mig ur. Jag har nog inte kommit någonstans överhuvudtaget på all denna tid. Eller jo, jag har tagit mig till och från massa avdelningar, till och från varierande vikt, till och från sjukdomar men framför allt till, från och tillbaka till detta pissiga mående som varit de sista månaderna. Yes jag känner mig hopplös och ja, jag känner mig värdelös och nej, jag ser inget värde i livet. Och framför allt; nix, jag orkar inte ha det så här.

Ännu en dag hos farmor

Idag var vi återigen i Falun hos farmor. Idag var det pappa istället för mamma, så jag har väl ingen att jämföra mina jämförelser med. Skillnad mellan idag och igår menar jag, är ju bara jag som sett båda dagarna. Men jag får väl lita på mina egna åsikter och funderingar. För en gångs skull kan det ju ligga något bakom dem. Hur som helst, till farmor då. Hon hade samma rum som igår och jag insåg när vi gick hem att jag tidigare under dagen gått den där vägen utan att behöva tänka på vart jag skulle gå. Min kropp visste redan. Jag hatar denna självklarhet i att jag lär mig vägarna jag ska gå när jag är på ett sjukhus. Tack psyk för den förmågan ni gav mig. Jag gillar den inte. jag hade hellre gjort som mamma; vimsat runt bland alla hisshallar trots att hon gått genom de där korridorerna hela dagen. Jag hatar sjukhus, och som sist jag hälsade på farmor på ett sjukhus var det inget roligt besök. Det var både framsteg och steg tillbaka sedan gårdagen. Hon hörde mycket bättre idag, jag behövde inte säga det som andra sa, hon hörde ändå. Dessutom hade hon inte alls lika ont som idag, idag kunde hon röra sig utan att börja gråta. Det jobbigare var att hon hade sämre minne, betydligt sämre. Hon var helt säker på att hon varit med mig och pappa hemma i Korsån i natt. Hon mindes inte heller att det var mamma som var med igår, inte pappa. En hel del konstigt. Synen var också sämre, och koordinationen var urusel, men det kan den ju varit igår, vi hade ju ingen möjlighet att se det. Det som känns lite bättre mitt i allt detta är, förutom väldigt bra personal, att avdelningen hon antagligen hamnar på när hon är frisk nog medicinskt sätt att lämna sjukhusavdelningen men inte frisk nog att klara sig hemma, avdelning 58, är en avdelning hon varit tidigare på, och hon sa senast idag att den är väldigt bra och att om hon inte kommer hem utan blir kvar på sjukhuset är det den bästa platsen. Så ja, hon kommer inte vantrivas, vi kommer veta det och kunna känna oss trygga med att hon kommer må så bra som hon kan där.
 
i övrigt mår jag inte särskilt bra. Ätit två pannkakor. Jag som älskar pannkakor ju. Varför så jobbigt att äta det? Kan det bero på vågen..? Ställde mig på den igår, inget bra beslut. Ingen bra utgång heller. Hur kan man hata sig själv så mycket?

Blä

Fortsatt tungt. Varit hos sjukgymnasten nu som var trevlig och verkade kunna sin sak. Gjorde undersökning, kollade lederna, som varit det stora problemet hittills och kom i alla fall fram till det mest lättande besked jag fått på länge, inga reumatiska fel. Ah vad skönt, verkligen. En större mängd andra fel, men inte alls lika farliga. Puh.

Än dock kan jag inte riktigt glädjas åt mitt liv. Imorgon ska jag ta bort alla stygn, inget jag ser fram emot, men än dock inget att välja på där. Ska bli skönt att få bort all lindning runt som alla tittar på men som är för snett sytt för att ha massa tunga grejer ovanpå. Är tungt alltihop så ja, låt mig andas väldiga monster, du gör mig illa. Jag orkar inte med dig.

RSS 2.0