Mixed state

Idag är en ganska bra dag. Jag befinner mig i mixed state. Det är inte alls kul. Okej, man får mycket gjort, men man får också en drös med ångest och depressionssymtom. Själv vill jag höja Venlafaxin-dosen (anti-depp) men orkar inte riktigt ta tag i det. Dagen har mest spenderats i sovrummet eller köket. Det var lääääängesen det var så fint i sovrummet. OCH TOMT PÅ GOLVEN! Resten av dagen har jag möblerat om i alla köksskåp. Satan vad plats man får när man städar och stuvar om i varenda skåp. Härligt i alla fall att se rena, sorterade skåp som är fyllda med det jag vill ha, på just den platsen. Sen kommer det ta hundra år att lära sig innan man hittar men ja, ett senare problem. Annars är det både toppen och botten, som ovan nämnt. Tog nio Xanor, och det var iiiinte smart alls. Kan jag verkligen konstatera. Men så blir det när man hittar cirka 40 Xanor man helt glömt att man hade. Fick ju utskrivet innan jag fick in medicinen i Apodosen, men när den väl kom in i dosrullen så glömde jag de där burkarna. Så det förde något extra gott med sig att städa i hela medicinskåpet. Rätt nice ändå, även om jag inte lär ta nio till i taget. Men ja, ingen superduperdag men faktiskt en godkänd dag, rent måendemässigt.

Så trött

Har slitit ont denna helgen. Underlättas inte av matproblem. Som växer. Fort. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera för att stoppa i tid. Om det går... eller så ger jag upp. Och hamnar i skiten igen. Där hör jag hemma tydligen, för jag kommer alltid tillbaka dit. Till fejkad kontroll, ångest över ett glas saft, viktnedgång och En evig trötthet. Ja. Jag vet inte vad som skrämmer mest. Ge upp-vägen eller kämpa-vägen.

Det här med konsekvenserna av mani

Ibland inser man sina misstag för sent, trots att man gjort dem hundra gånger tidigare. Det har varit böcker, hundkurser, fotbollstränare+domare+spelare, för mycket engagemang i jobb, lära mig franska ordentligt, sortera dikter, sortera böcker, göra register över minsta småsak, städa mammas garderob (cirka tolv meter hyllor) efter färg, storlek och material, åka hit och dit. Ja och så vidare. Det tar aaaaaaaldrig slut. Just nu pågår mycket i mitt liv. Så mycket roligt. Så mycket viktigt. Så mycket skrämmande. Så mycket hoppingivande. Men varje sak jag precis nämnde finns det minst fyra saker som orsakar den känslan. Fyra saker som känns roligt. (Fem beroende på hur man räknar), fyra saker som känns skrämmande. Men å andra sidan fanns det en tid då det bara fanns en sak, som ägde alla saker, alla tankar och alla känslor: döden. Där är jag INTE idag. Döden är inte med i någon av alla punkter som präglar mitt liv. Och snart, mycket snart hoppas jag att få det bevisat, främst för mig själv, att nu, NU lever jag på riktigt. Sådär riktigt att hon som under tre år såg mig hoppa mellan liv och död för att till slut se mig sista gången när hon torkade mina tårar i hennes bil när hon skjutsade mig till psykakuten. Om hon, efter att vi jobbade - bara hon och jag i ett team - ser, säger, menar att jag inte är där. Då har jag nått ett mål jag faktiskt aldrig skulle bli sanning. Att jag lever. Inte bara existerar. Jag har en underbar pojkvän (som redan då var en del av mitt liv, och har räddat det många gånger sedan dess), en räddande liten tax, familj, vänner, utbildning men framför allt har jag viljan. Inte alltid hopp, men vilja. Nu har jag haft övertalningskampanjen med mig själv, som ni stackare fick läsa om. Nu kan jag kanske somna snart. Kanske läsa lite "Personcentrerad omvårdnad i teori och praktik" först. Högskolekursen är en mani-tok-grej. Om än kul sådan. God natt.

Livet bakom diagnosen på pappret

Idag har på sätt och vis varit fin, men också tuff. Jag inser allt mer hur mitt liv ser ut och hur det ser ut att vara. Inte ena de närmaste förstår. Vilket jag kan förstå, för bipolär sjukdom är ingen lätt sjukdom att förstå sig på. Däremot har jag svårt för människor som inte kan acceptera att deras oförståelse faktiskt inte har rätt. Mitt självskadebeteende har accelererat till maximum. Jag skäms och dagen har inte gjort det lättare. Var på vårdcentralen eftersom flera av mina sår blivit infekterade. När jag kom in i väntrummet rynkar ett par på näsan och den ena frågan den andra (högt) om det är jag som luktar ruttet. Vilket mina fina sår gjort att jag faktiskt gör men att andra kände det...? Kände mig så otroligt värdelös. Livet med bipolär sjukdom är ingen förgylld vardag där man alltid känner sig välsignad. Ibland ja - när man är manisk. Första två dagarna är det fantastiskt. Jag känner mig bäst i världen, har fantastiska idéer och projekt som jag påbörjar och jobbar som ett djur med, men jag har energi som räcker till 36 timmar per dag. Dag tre avtar bäst-i-världen-känslan. Dag fyra fortsätter allt likadan. Lättirriterad. Alltifrån glad till vrålförbannad. Jag har ingen kontroll. Pratar konstant. Högljutt. Förvirrat. Alla blir så glada att jag mår bra igen. Varför behöver jag skära, som mår bra nu? Jag har inget bra svar på det så jag fortsätter prata osammanhängande. Sedan blir allt värre. Snart har mitt mående rasat. Orkar ingenting. Vill ingenting. Gör ingenting. Projekten jag påbörjade som manisk är för stora. För hopplösa. För värdelösa. För alldeles tokiga och galna att ens fundera på. Jag bryr mig inte ens. Jag fortsätter sjunka. Om det går. Skär ännu mer. Personerna som innan sa att jag mådde så bra, vad har hänt nu? Varför går det så långsamt fram för dig? Kämpar du verkligen? Om och om igen, samma allt. Många gånger håller jag med. Men bokstäverna som formas till "bipolär sjukdom" är just det det (och en miljoner rader till) handlar om: det finns ingen logik. Inga bra svar. Inga rätta förklaringar. Allt är bara kaos. Och ja, det händer att man inte orkar och ger upp dagen. Men de dagarna väger inte upp mot alla andra dagar man kämpar. Sliter som ett djur. River sitt hår. Men ändå inte lyckas. Det är då man tar fram alla de där jobbiga saker människor sagt tidigare. Man bygger upp sitt usla självförtroende. Självhatet pyr i varenda cell i kroppen. Så är man där igen. Där allt var förut. Samma värdelösa människa. Och samma bipolära sjukdom som härjar. Och förstör, förgör. Fan ta dig, bipolär.

Infektionsdag 2

Det är tufft nu. Är riktigt trött. Feber med allt tillhörande. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig mellandagarna, de skulle vara lugna och rogivande. Nu är de istället ett enda kaos av omänsklig trötthet, många timmars sömn, ens för att orka gå upp ur sängen. I och för sig gjorde jag det idag, enbart för att fortsätta sova tre timmar i soffan. I så usel form att jag till och med låg däckad när en kompis till pojkvännen satt i andra änden av soffan. Skäms för det. Mår något bättre nu. Men sova får det bli nu. God natt.

Självförvållade smärtsamma I-landsproblem.

Just just nu kunde allt varit så bra. Om jag inte var en störd enveten idiot. Sömnen infinner sig inte. Just nu är det inte ångesten utan smärtan som är värst. Ligger jag på höger sida skriker en skadad (vad jag tror är) lunga, ligger jag på vänster går skärsår upp - ett cirka tre cm brett sår som aldrig läker river andan ur en om man kommer åt för hårt. Så ryggen var sista alternativet men självklart började ligga så tog döden ur en. Tillbaka till vänstersida men med en kudde mellan låren så inget kommer åt såret på vaden. Ont som fan - men kanske kan man sova. Snart.

Vad att säga om allt det?

Lite sliten börjar man bli efter en vecka som manisk. Ja visst, en hel massa saker blir gjorda, men också en hel del krävs för att man ska överleva det här helvetet. För till slut blir det en förbannelse att vara i det här. Kroppen vill inte mer, och min logiska sida (som är tämligen långt bort för det mesta just nu) vet att det börjar ta slut på allt det som behövs för att jag ska kunna hantera det här. Garderober är sorterade (kläder), andra är städade (hallen med städgrejer, hundsaker, lådor, osv, kläder och mer hundgrejer i en annan, alla lådor i hallen är sorterade, skänken är i princip klar, vitrinskåpen i ordning, golven dammsugna och torkade, och allt dammat, skivor, filmer och böcker och bilder sorterade, nybäddad säng, allt nytt inhandlat, saker nedburna till källaren, källaren någorlunda städade osv osv. Huvudet snurrar, kommer ständigt på nya idéer, kommer ingenvart på det första innan nästa projekt i huvudet verkar bättre så alla saker jag påbörjat behöver tre omgångar innan jag är klara med dem. Så otroligt trött på mig själv. På allt. Så god natt. Nu ska jag för helvete sova ordentligt.

Manisk

Helt slut. Alldeles utmattad, men huvudet slutar inte springa. För tillfället blir känslor och tankekontroll ifrånsprungna. Totalt. Som om saker är bättre i huvudet än vad de egentligen är och att jag NÅGONSTANS vet det men allt känns så jävla bra. Ler för mig själv. Till och med när jag står själv med en hög med kläder som ska vikas in. Vad är det för tråkigt med det, när man mår så jävla bra? Då är allt toppen, som en frätande hud som får svalkande behandling nu. Frätandet har slutat och jag är hel igen. Hud har ju annars en lång läkningsprocess, men jag känner ingen smärta, bara en healing från allt som varit så tufft. Ja okej, jag både låter som och är manisk. För uppe i varv för att ens hinna läsa vad jag skrivit. Har annat att göra. Mer garderob, då jag gjort allt annat en vända, innan jag kommit på ett till projekt som måste påbörjas innan jag ens hunnit klart med det tidigare projektet. Okej nu räcker det, jag skriver inget vettigt ändå.

Mani

Förlåt för mitt riktigt dåliga uppdaterande här. Har mått lite blandat men just nu är jag så in i helvete manisk så det funkar inte alls med vardagen. Allting känns så för jävla bra så jag inser någonstans längst bak i huvudet att det här är falsk lycka. Men jag ändå inte låta bli att le, ta några danssteg i hallen när jag dammsuger, trycker lite lättsammare på tangenterna, skriver någon rolig rad som bara jag fattar vad som menas, springer ett extra varv med vovven, nynnar för mig själv när jag diskar, gör töntiga miner mot mig själv i spegeln när pojkvännen sover. Å andra sidan känner jag hur lättantändlig jag kommer bli. Minsta felsteg (särskilt av mig själv), en enkel kommentar, en hund som sticker, tevedosa som går sönder, balkongdörr som inte vill stängas. Då kan lite vad som helst hända. Eller njae. Ingen, mer än indirekt då, skadad. Eller ja, utom jag själv då. Jag och ochr rakbladen har inte riktigt sagt farväl än. Böcker kan åka i golvet, ett glas i kylskåpet, en diskborste som slås med pp diskbänken, kudde som kastas om och slås igen i sängen. Ja ni fattar. Vad som helst kan hända. Nu har jag skrivit klart. Inte för att jag vet vad jag skrivit eller om allt är sagt, men nu väntar andra uppgifter. (Dissar frysen ett tag). Däremot har jag några hundra böcker att sortera.

Lite sådär att det gör ont

Det är smärtsamt att älska. Det är ännu mer smärtsamt att sakna. Jag klarar dagarna, eftersom de är fulla av jobb. Kvällarna, när man jobbar dessa, så är det oftast lugnt mellan sju och nio. De timmarna är snudd på outhärdliga. Det bevisar väl hur långt jag kommit i mitt liv. Det fanns en tid när det enda jag ville var att dö. Numera är den känslan avlägsen i stora drag. Och det är ju en vinst, en seger över döden jag aldrig trodde jag skulle klara. En tid, nästan ett decennium av kriser, överdoser, inläggningar, självhat och en ständig jakt på döden. För jag ville inte leva. Jag trodde inte att det här livet jag har nu ens hade en chans att uppstå. Lilla jag. Har besegrat döden. Har besegrat mig själv och många av mina sjukdomar. En del är kroniska, och värdelösa och smärtsamma att ha. Men jag vann. JAG VANN! Fuck you döden! Du är långt borta nu.

"Om allt vore som förr"

Finns en poäng i det. På vissa plan vore det bättre om det var som förr. Ni vet godisklubbor, mammas sockerkaka, lätta skoluppgifter och ångestfria dagar. Jag minns inte ens hur det var. Minns mammas sockerkaka - gudomlig! Minns inte godisklubborna eller ångestfria dagar. För tragiskt nog så finns alltid en mer eller mindre framträdande ångest. Med pojkvänskramar, hundgos, Angela Lansbury och en ovanligt stark kämpaglöd så kan dagarna bli riktigt bra, men ångestfri dag finns inte riktigt. Det var mer än tio år sen sist. Inte för att jag saknar 2006, efter åren med And så var min karriär som trasig inledd. Den karriären är inte över, tydligen. Om någonsin. Jag kämpar, och överlever än så så dålig kan min kämpaglöd inte vara. Kanske.

Slitsam men inaktiv dag

Mentalt har det varit en okej dag. Det sliter på en att alltid få kämpa för en bra dag redan innan dagen börjat. En ständig kamp. För allt. För att minsta sak ska fungera måste man lägga in mer och mer av del energi som var planerad att användas fyra timmar senare. Då var den dagen förstörd. Överleva den och hoppas på att dagen efter kan bli bättre på något vis. Men så är livet för en psykiskt sjuk.

Mixed state som sagt

Jag börjar känna av det här. Det tär. Så förbannat. Försöker dölja överskottsenergin för kroppen orkar inte med. Irritationen växer, för de minsta saker. Mest på mig själv eller saker men också på annat. Saker börjar kännas lite hopplöst. Som om det inte spelar någon roll vad jag gör. Kanske ska sluta göra saker. Bara låta tiden gå. Låta allt vara som det är.

Konstaterat

Så var det bekräftat att jag just nu befinner mig i det som kallas mixed state. Nu när man läst på (har för vana att inte läsa på om mina symtom och problem, man blir bara ännu mer nojig) så inser jag väl att det är där någonstans jag är just nu. Botten och toppen. Jag mår ju bra, någonstans, samtidigt som ångesten är brutal emellanåt och tröttheten aldrig sinande. Kroppen vill inte riktigt hänga med. Men psykologen konstaterade mest att det inte får gå för lång tid med det här, så en akuttid finns på fredag om saker inte förbättrats. Vill ju må bra, hela jag. Inte något slags halvtillstånd av ingenting. Bara må bra - tack? Men känns skönt att psykologen lyssnar och finns och tar en på allvar. Sjuksköterskan blev lite orolig, eftersom jag trots att jag levt med den här sjukdomen i så många år aldrig drabbats av det här. Men det ingår ju i sjukdomen så bara att härda.

Kind of wrong

Just nu är saker både toppen och botten. Jag har som jag tidigare nämnt allt, och det är jag glad för. Men måendet vill inte hänga med. Bara så trött. Jag har väl lite smått kommit fram till att jag befinner mig i något slags mixed state som det så fint kallas i psykvärlden. Vilket för er som inte kan psykvärlden (hur nu det kan undvikas om man läser min blogg) betyder att man är manisk/energisk för de som har "lindrigare" bipolär sjukdom och i depression samtidigt. Det suger. Är förvirrande och krävande och alltigenom hopplöst jobbigt. Så för tillfället är saker bara usch och nej och fy och blä. Sen kommer födelsedag, jul och nyår - åt helvete med alltihop.

Här går det bittert

Jag är trött, och dagen innehåller inte mycket vettigt. Desto mer ovettigt. Sitter här och tänker mörka tankar utan att veta vad jag ska göra med dom. Jag har liksom inte så många verktyg att hantera allt med. Allt är bara svårt. Är ensam och det är tufft, fattar inte varför det sa vara så svårt. Jag har kämpat i åtta år nu. Fy helvete att jag uthärdat alla dessa år. I och för sig inte utan tiotals överdoser eller andra försök att dö på. Men jag har överlevt, efter mer än ett tiotals inläggningar, förbrukat ett antal psykologer och psykiatriker, tablettmissbrukat och fått sy ett antal tiotals gånger. Det suger att vara sjuk. Det suger att vara trasig. Det suger att aldrig duga eller räcka till. Det suger att ha förstört mig själv som jag gjort. Allt känns bara svårt. Men morgondagen ska bli nice. Loa Falkman på Dalhalla! Hur bra blir inte det liksom! Ja, jag vet att jag är tant, men må så vara, jag trivs med den sortens musik. Så ny energi på gång!

Dödens lärdomar

Just nu känner jag mig ensam och trasig. Åren på sjukhus, med misstag och sorger, med självhat och blod, år av sjukdomar och skolkaos har inte enbart lärt mig hur man kämpar i sig en måltid, gråter en hel natt utan att det syns dagen efter eller hur man håller käften om sina hemligheter för läkare utan också hur man lär sig älska något så fel som rakblad (inget jag rekommenderar), hur man ser svart på vardagen och hur man bara ser en 120-kiloskropp i spegeln. Men samtidigt har jag lärt mig älska min familj och mina vänner ännu mer än tidigare, jag har hittat värde i mina relationer och finna trygghet i min hund. Jag har lärt mig massor. Kanske framför allt att överleva, även när jag inte ens vill det. Döden kan vara både ljus och mörk.

Fredagen förbi

Så var fredagen över. En ganska trist dag. Tung dag. Varit och tagit blodprov, för att kolla Litiumnivån. Brukar gå fort att få svar och jag hoppas verkligen att den ligger rätt nu, för det är så otroligt mycket mediciner jag får i mig en dag. En vanlig dag 26, en dag med migrän och extra värk i lederna 28-29. Sen alla vitaminer. Så pillren bara öser ner i min medicinpåse. Tur att jag bara har för en vecka i taget. Inte så att jag funderar på att stoppa i mig några hundra som jag kunde göra varannan vecka för att hamna på den ena efter den andra avdelningen jag aldrig ville vistas på. Inte för att särskilt många brydde sig om min åsikt just då men än dock så hade jag den där innerliga längtan efter att få dö. Det hjälpte inte vad jag än gjorde, dö fick jag inte. Broar, tågrälsar, tabletter, rakblad - inget tog död på mig. Än. Hur som: jag längtar emellanåt efter att få slippa smärtan och tomheten, men dö, nej, den längtan är, för att vara ironisk, död. Tur det för jag har under mina 24 år fortfarandr inte lärt mig hantera den längtan. Jag hatar att inte ha kontroll på saker, och den värsta avsaknaden av kontroll är den när jag inte har kontroll över mina tankar. Vilket i och för sig händer, men då slutar det oftast i blod och tårar. Livet blev inte som jag föreställde mig, men många saker i mitt liv är så otroligt fina. Jag har så mycket att vara glad och tacksam för och det försöker jag vara. Det är inte så lätt att ha fyra psykiska diagnoser, två fysiska och två andra fysiska odiagnosisterade problem. Jag försöker leva med dessa, få en överlevbar vardag, som känns värd att leva. Det är problematiskt men jag kämpar. Var dag, varje timme och minut. Det går sådär. Idag har det verkligen gått sådär. Det får helt enkelt vara en sån dag då saker inte känns okej.

Sjukhusförföljelse

Saker har inte varit bra på ett tag nu. Nu är det (förutom jag själv och pojkvännen som ju också tillhör den världen) den fjärde personen som drabbas av någon slags allvarlig vård. Mamma ringde idag och berättade att mormor ligger på sjukhus i Lysekil, av alla ställen. Hon åkte akut med ambulans dit för kontroller och ja, det verkar ha gått bra nu även om dom hittade ett antal fel som läkarna hemma helt missat trots att hon var på undersökningar för hjärtfel och leverstatus och allt. Men allmänläkare har det inte så lätt heller, även om man önskar att alla idioter (för inom vården finns det riktiga jävla avskum). Okej nog om det. Mår i övrigt sådär som sagt. Det är som om alla sjukdomar knackar på varsin dörr i mitt hus. Samtidigt. Och högt. Och hela tiden. Jag springer mellan alla, öppnar snabbt och skriker att den inte är välkommen för förra gången jag ens släppte in den bara till dörrmattan tog den en del av mig med och slog hårt på det som blev kvar. Snabbt vidare till nästa dörr: samma sak. Skrik och slagsmål. Är utmattad av allt springande, trasig av alla slagsmål och itu av allt stjälande. Jag har kort sagt drabbats av den ursinniga depressionen. Hej på dig. Jag skrek just på dig för jag vill inte ha dig i mitt liv mer. Eller snarare: jag vill inte att du tar mer av mig. Du förgör mig.

Trött tjej

Klockan tickar, på alla de sätt, och det är väl tur det. Undra hur länge jag skulle överleva om jag visste att klockan aldrig mer skulle ticka... jaja. Jag mår sådär, kämpar och sliter, som alltid, men det är tufft. Är återigen i pojkvännens lägenhet och jag trivs rätt bra här med faktiskt. Skoluppgiften blir lättare och roligare för varje mening. Och tur det, den förra kursen hade sina ljusa stunden men en del uppgifter blev man trött på innan man ens börjat med den. Den här är i alla fall snart klar och det känns bra, som att jag kommit igång nu. Plugga är betydligt roligare än sist jag gjorde det. Och betydligt roligare än de sista åren på gymnasiet för de SÖG. Jag var inlagd mesta tiden och fick gå hem på permissioner för att plugga på dagen och i psykvårdens naiva tro också sova hemma vilket alltid slutade med en polisbil antingen hem igen, eller till psyk, eller till kirurgen för att sy, eller hitta mig ute på grusvägen efter ytterligare några mil ute på vift i mörkret. Usch vilket grepp anorexin hade om mig då. Det är¨lättare nu, men jag är desto sjukare på andra plan. Men som sagt, varje dag är en kamp och hittills överlever jag ju varje dag så något blir ju rätt, även om det mesta blir fel, men i mindre skala. Vilket dravvel det här blev. Nattliga tankar som vanligt. Nog med allt det - god natt

Tidigare inlägg
RSS 2.0