I huvudstaden

Än så länge befinner jag mig i Stockholm och har det bra. Det är så skönt att komma till en trygg plats med en trygg människa som jag litar fullständigt på. Hon är fantastisk den här människan så det känns så härligt att hon låter mig vara en liten del i hennes liv. Just nu sover Madame och jag försöker att lite grann klara att inte behöva vika henne. Hittills: sådär. Försöker hitta saker som hjälper. Att hjälpa andra är ett bra sätt. Jag försöker använda den klokhet jag nu har till att hjälpa andra jag bryr mig om. Ett annat sätt: gosa med hundarna. Ett annat sätt: skriva. Ett annat sätt: se på teve. Jag har försökt med alla sätt utan att lyckas med det jag egentligen hade som mål. Men jag har fått lite pluggat i alla fall. Någon tröst. Nu sova. God natt.

Man ska inte klaga

Just nu är det väldigt många tankar som snurrar runt. Är på tok för mycket på gång, men jag måste lära mig att leva ett normalt liv, där jag inte är totalt är beroende av pojkvännen, som jag är nu. Det ska bli skönt att få göra det jag älskar: hjälpa, och framför allt hjälpa och stötta äldre. Därtill lära känna nya människor, kollegor exempelvis, får ny utmaningar och jag får dessutom rutiner, pojkvännen och jag får lite med tid ifrån varandra och ja, massa bra saker kommer hända! Däremot finns det mycket som skrämmer: stress - hur ska jag hinna med DBT, körkort och högskolekursen? Eller okej, det sistnämnda blir inga problem alls. Men körkort? Hinna köra med pappa och dessutom få till tider på körskolan OCH deras lektioner (som är helt valfria och går flera gånger). OCH OCH OCH DBT? En fruktansvärt tuff behandling, men jag tänker klara det! Jag känner livsglädje många och långa stunder nu. Bara vara, prata med pojkvännen och mysa med bebis, skriva dikter, skriva och läsa det som hör till demenskursen. Så saker kommer förändras i mitt/vårt liv. Till det bättre, det tror jag på!

Herrejesus

Hm på allt. Kanske inte så illa. Bara tankar som snurrar. Dåligt samvete och tungt sinne, samtidigt som jag känner mig rätt tacksam för allt jag har. Igår hamnade jag och mamma på lunchdate med lillebror. Som jag älskar lillebror (därmed inte sagt att jag inte älskar mamma). Han har kommit så långt från där han var. Han hade sin tonårsrebell-period, men den hamnade mest i skymundan eftersom jag var en enda rörig självupptagen, självmordsbenägen, ständigt inlagd idiot. Han har fått kämpa i tysthet, men har gjort det bättre än alla andra. Jag vet inte hur många av hans nära och kära som vet om familjens situation, men jag är så glad (men inte förvånad) att han mår som han gör idag. Ingen av oss har väl i vuxna liv varit så stabila som vi är nu. Det är mycket tack vare honom. När ingen annan orkat med mig - då har han gett en kram, bett en kompis komma över, sagt en klok tanke, eller klokast av allt: tagit sig någon annanstans. han räddade sig själv: det är den största bedriften en människa någonsin kan göra. Han gjorde det, har gjort det (hittills), och som jag sa till pappa idag: det finns många faktorer det beror på, men någonstans har ändå viljan att leva överträffat allt annat. Vet inte hur, men på något sätt sitter jag här nu, halvfull men tacksam. Orkar inte ens rabbla alla saker, händelser MEN framförallt människor som gjort mitt liv levbart igen. Tack. <3

Dumleglass

Det finns många fina saker i livet (mitt bloggliv räknas inte in där - ber om ursäkt för det). I mitt liv har jag haft både fantastiska människor och fantastiskt dåliga människor. Numera försöker jag se till att fokusera på de förstnämnda, även om de sistnämnda lämnat spår efter sig som alltid kommer göra och ha påverkat mig. De jag numera väljer att fokusera på är otroliga människor som förgyller mitt liv på olika sätt. Gamla vänner (haft länge i mitt liv), gamla människor (sett till ålder), familj, hund/ar, psykolog och otroliga människor som bryr sig och som jag älskar med hela mitt hjärta. Jag är så tacksam för att jag överlevt alla självmordsförsök, oavsett av vilken sort, alla bråk och alla tuffa perioder. Och att sätta punkt för dessa betyder så mycket. Därmed tänker jag imorgon gå och köpa ett Dumleglass. För att bevisa att kärlek i de allra flesta fall består. Särskilt i det här fallet. Så till alla som tvivlar - kämpa.

Underbart!

Det är så toppen att jag kämpar som jag gör. Vet att jag i första hand måste göra sakerna för min egen skull och det är därför det är så skönt just, precs, exakt nu. I sängen (ska upp halvsex :P ) hos Jasmine. Vi har haft det underbart de här dagarna. Alla dagar har innehållit för mig mediciner långt viktigare än alla 10-12 jag redan tar). Jasmine är en fantastisk människa så att vara här sprider sån där bubblande glädje, ni vet som man berörs av. I alla fall jag. Det har varit mycket (dagens största underdrift), några Harry Potter-filmer, promenad, äckligt vive-spel (panikattack på gång där). Det var en sådan kul upplevelse, känslan av att nu är paniken nära, ska jag inte ge upp mot den, låta den vinna, eller helt enkelt inte låtsas om den. Det finns bara en väg - och det är att kämpa. Vilket underlättas något fruktansvärt mycket av att man har stöd. Har man däremot ett stöd som förstår så blir det till slut att gå sju meter ensam för att hämta gräddfil. Ut från butiken, andas, ta en sobril och så känner jag inte av ångesten i princip alls. Har så fint stöd här. Det här paret har någon slags harmoni som smittar av sig. Och det, pausen i mit liv befinner jag mig fysisikt på en annan plats, alltså här denna gång. Pauser är bra! så god natt från Huvudstadel.

Övertrött men glad

Det har varit en väldigt fin dag. Lite fullt upp men har nu coolat ned mig i soffan hos Jasmine och R. Så mysigt. Nu ska ni få höra också: jag åt vegeratisk mat!!!!! Hallå jag? Med en familj som jagar och en väldigt köttätande. Men det smakade smaskens och jag är sä glad att vara här. Andra (eller ja, kronologiskt var hon först) saken på listan var att träffa A. Så otroligt stark tjej. Första gången vi sågs, trots att vi läst varandras bloggar länge nu. Nu är det dags för kojs. God natt.

Längtar

Så kom räddningen. En fantastisk sådan! Tre härliga dagar i Sthlm väntar i veckan och en kär vän (bloggvän från början - typ sju år nu). Ska bli så himla toppen! Jag behöver det. Och jag vill det, så himla gärna! Så vi hoppas på det bästa och att vi får det bra! Vilket jag inte tvivlar en sekund på! Min ångest får sig en rejäl känga av boosten, och tankarna som maler får förhoppningsvis paus från den här skiten. Orkar inte riktigt med den, tål inte mig själv och depression tycker det är skitkul att förstöra för mig. Och lyckas.

Bra saker!

Trots allt som varit och är (depression främst i åtanke) har det utifrån det varit en vääääldigt bra vecka. Vi har haft det så bra vi någonsin kunde och det gör mig så otroligt glad. Vi förtjänade det här. Verkligen varit toppen allt. Främst vår kontakt, som bara blir starkare med tiden (känslor från min sida) men också två hundar som minst sagt älskat livet att kunna strosa runt i egen trädgård, utan två krävande unghundar, med sjöutsikt. Den sjöutsiktem har dessutom gett pojkvännen lugn och ro och en behaglig känsla. Vi har badat, pratat och umgåtts på ett helt annat sätt än hemma. Rejäl panik höll på att välta hela ekan över oss dock, som båda lider av flashbacks av. Ren adrenalin räddade oss båda från en hel eka jag skulle hamnat under i vattnet. En verklig tacksamhet till pojkvännen som antagligen räddade mig från ett trauma och vad hemskt nu än kan komma av det. Annars har vi mest gjort ingenting - precis som planerat! Så allt som allt: toppen!

Mitt i allt

Allt känns inte toppen. För det mesta inte ens bra. Kanske har jag höga krav. Alla har sagt sen jag var liten att jag ställde för stora krav på mig själv. Kan nog stämma. Särskilt numera, när man inte orkar någonting. Men har allt som allt idag haft det okej. Några timmar mys med pojkvännen, några timmar med honom och E. tillsammans och sedan ett par timmar ensam med henne. Hon tog med mig på en fisketur. Inte min grej, men det var faktiskt kul. Jag fick fyra stycken! Alla åkte i sjön igen, men ändå kul! Väl hemma igen dök ett sms upp från en väldigt kär vän från förr. Som hon stöttat mig under åren. Hon och några till har hängt med i över ett decennium nu. (Skit vad gammal man känner sig när man säger så^^). Hur som så dyker hon upp i Sthlm några dagar så hon undrade om jag ville ta en tur över dit. Vilket jag gärna vill! Imorgon väntar dessutom lunchdate med lillebrors flickvän! Så trots depressionen försöker jag aktivera mig. Jag vet att inget blir bättre av isolering. Tur att man har pojkvän också!! Bara ångesten man ska få bort på något vis... Tips?

Fint trots allt

Trots en skrämmande ångest, för många tankar och en brutal känsla av värdelöshet blev de här tre dagarna med C. väldigt fina. Inga tokigheter, utan ett lugnt lunk med mysiga samtal och fina hundstunder. Det enda problemet vi hade var att tre hundar inte skulle ta upp mer än halva sängen, utan så att jag och C. fick plats. Som jag nämnde var det ett problem så vår förhoppning grusades redan första timmen i sängen i förrgår. Men vad gör man inte för sina vovvar? Ännu ett problem som dock är ett fint sådant: jag skulle simma över hav och klättra över berg för att rädda min hund. Min lilla bebis. Vår lilla bebis, vi är ju en trio numera då pojkvännen är nästan lika kär i henne som jag. Nu har jag och han dock hundsemester och är för oss själva i tre dagar. Inte så tokigt det heller. Eller jo lite när man sover själv. Men då blir hon extra glad på måndag :)

Alla dagar suger inte, även om alla innehåller ångest

Folket! En halvtimme efter inlämnad salstenta (avslutning på kursen) och fyrtio minuters samtal med en underbar lärare fick jag mejl om kursen: A! Tre dagars oändliga timmar med plugg (vilket var tiden jag fick på mig att göra i princip hela kursen) ledde visst till bättre resultat många gånger om. Ett fint samtal med läraren efteråt var väldigt givande. Snart kommer C. hit också för några dagars mys.

Mitt i allt: en bra dag

Jag ska inte säga att jag mår toppen, att måendet vänt eller att allt är hallelujah, men faktiskt: idag har varit en väldigt fin dag. Pojkvännen fyller år idag så vi åkte en tur till Ängsö slott med hans föräldrar. Som sagt en otroligt bra dag. Är trött nu men det var helt klart värt det. Solen har skinit, vi har skrattat och bara att umgås på riktigt är skoj. Och viktigt. Så man kan säga att bland alla dagar med ångest, så har den varit som minst framträdande idag på flera veckor. Glad tjej!

En dag i Karlstad

Så var jag och mamma äntligen hemma, efter en hel dag och kväll i Karlstad. Mamma fick i mors dag-present att åka dit för att se Les Miserables. Den var fantastisk! Helt klart värt allt! Vi var rädda att filmen, med alla specialeffekter och möjligheter skulle göra den på scen torftig och tråkig men verkligen inte. Inte heller att den sjöngs på svenska gjorde teaterversionen sämre. Faktiskt var allt över förväntan och riktigt härlig. Samma djup och känsla, och samma typ av gripande skådespelare. En notis till er IDIOTER som överväger att gå på opera och ens har en procents chans att prata irriterande ofta under operans gång: STANNA HEMMA!! Ingen vill ha er där, orkar ha er där OCH ni har noll rätt att vara där om ni inte håller käften. Punkt. Särskilt inte om ni är bortskämda brats som tror att ni är bättre än andra. De som utgör anledningen till att jag ens skriver kopplade efterr att mamma hostade lagom odiskret och blängde surt på ovan nämna idioter, efter halva andra akten. Andra akten var för övrigt bäst, kanske mest för att han som spelar konstapel har mest tid där. Han var nog den bästa av dem alla, sångmässigt. Inte för att de andra var dåliga, för som sagt: ensemblen utgjorde ett mycket bättre musiksällskap än jag trodde på förhand. Så för er som tycker att sex timmar i bil är värt bra opera är Karlstad mitt sommartips. Mamma var dessutom väldigt nöjd, vilket var det viktigaste.

Sliten men nöjd tjej

Är helt slut, behöver semester efter semestern. Det vill säga att jag sovit i princip halva dagen, plus lite till. Är trött och behövde verkligen den här dagen med vila. Lär behöva någon dag till ändå, men resan var helt klart värd allt slit, alla tidiga morgnar, långa resor och sena nätter med mycket vin och/eller drinkar (oftast det första). Det hela har varit riktigt kul, även om jag och mamma nu är klara med bussresor och istället övergår till flygresor. En gnällig mamma i fyra av elva dagar var tufft nog för mig. Hon gnällde mest på restiden, men som sagt, den ska förkortas drastiskt om vi ska överleva varandra fler resor. Eller okej, efter två dagar gör jag som jag lärt mig göra när pojkvännen babblar för mycket - kopplar bort. Det funkade rätt bra. Imorgon dyker lite bilder upp, om jag ligger i fas med plugget.

Klockrent trött

Helt slut efter de sista två dagarna. Igår var det som sagt 30-årsfest som blev lugn och lite ångestfylld. Men med stöd (tack fina du), så kom jag hem helskinnad och relativt nöjd. Den vanliga pluggstressen som alltid infinner sig dagarna innan tentan har varit i princip obefintlig. Igår kände jag inte ens behov av att stressplugga till klockan fyra. Jag gick och la mig nöjd och trött. Dagen idag har varit bra, mycket som hänt. Måendet har varit fint, om än inte lika fint som förra veckan. Tentan gick bra, kommer klara den, men sen vet jag inte. Just nu är det bara viktigt att jag klarade den. Jag bryr mig mest om de två kommande veckorna: Toscana! Så himla skönt att komma bort. Jag har ju mått bra sista två veckorna, i stort sett, så jag tror att de här veckorna kommer gå bra. Långa dagar, men roliga. Största problemet som det känns just nu är oron inför saknaden efter pojkvännen (och hunden - min fina familj) som garanterat kommer infinna sig efter ett par dagar, men med lite bilder, tröst från mamma och fokus på dagarna därnere så kommer det också gå att hantera. Imorgon börjar äventyret med sista packningen hemma hos mamma och pappa (är ju mamma jag åker med) och avsked av hund och pappa. På fredag åker vi taxi till Upplands-väsby för att börja den långa tiden i buss då vi tar oss till Malmö för övernattning och sedan avresa lördag morgon. Så jädra nice!

Långa dagar

Det har varit några dagar hemma hos mamma och pappa, och inget fel i det, men det känns precis lika bra och skönt att vara hemma i vårt igen. Mitt och pojkvännens place. Och bebis såklart. Hon har strosat runt i trädgården i fyra dagar och har verkligen njutit av att vara en lat, icke flyktbenägen, solnjutande och glad hund. Sommaren är verkligen hennes höjdpunkt på året. Sen är det ju inte som ensam hund utanför hundgården tråkigt att jävlas lite med pappas vovvar heller, så hon har ägnat ett antal timmar åt att ligga cirka tre meter utanför deras stängsel. Pappas stackars unghundar led i början, tills de vande sig. Älskar att se mina nära och kära må bra. Som idag, fick jag se hur min lillebror ser ut nykär. Sötnosen där. Och flickvännen hans var urmysig! Vi har ätit och druckit gott, skrattat och haft det bra. Som sagt, efter fyra dagar är dock sängen här hemma skön och lagom mjuk och lagom varm för tillfället.

Ja vad säger man?!?!

Allt är bra. Allt känns bra. Skolan något stressad, salstenta nästa vecka. Men faktiskt!: inget kan stoppa mig nu. Om en vecka ligger jag och mamma i en pool i Malmö och laddar inför nio dagars resande. Så skönt. Så roligt. Så välbehövligt. Så otroligt viktigt för mig och mamma, efter de senaste månaderna som varit. Kanske jag är i störst behov att se annat. Uppleva annat. En annan kultur, andra människor, nya ansikten, nya vägar (eller ja nya Autobahn-vägar är väl främst men allt åkande i Toscana kommer visa en ny värld. Men tänk alla sjöar vi får se, miljöer som växer, städer som visar sin charm. Det ska bli så härligt. Så ja om man vill kan man säga att resfeber n börjar hitta hit. Men det känns bra; oron stör, men den är inte paralyserande eller mörk, den är bara pepptalk inför resan. Det kan jag behöva men mamma behöver det nog mer. Vi får dela hon och jag ^^ sån härlig dag känner jag. Saknar pojkvännen dock, men det är jag rätt van vid. (Inte hans fel). Imorgon är det städ och plugg som gäller. Punkt.

Tårar hjälps bäst åt genom en kram och ett lyssnande öga

Ibland är det lite tungt att erkänna för sig själv att allt inte är klockrent. Saker händer, förstör, förgör och plågar. Efter de tio dagarna med mamma och väntan på hennes besked då rädslan var det enda i min vardag. Nu är det över, det mesta tunga är faktiskt över för nu. Jag mår sådär att jag kan kryssa i rutan "Normalt mående" istället för deprimerad eller ens "Något deprimerad" på måendedagboken jag fått av psykologen. Imorse kändes saker lugnt, under kontroll, men desto längre på promenaden jag kom, på väg till just psykologen, desto skörare kände jag mig. Så jag, mitt pucko tittade upp åt det håll jag nu i ett år blindat för existerar vid just den platsen. Mitt enda riktiga hem vad gäller arbetsplatser. Där tornade 9m-våningshuset upp sig. Blev enormt och var ett enda långt ögonblick en chock. Tårarna rann hela vägen till psyk. Fick tårar och kramar och stöd (och näsdukar) av ssk, älskade människa. Hos kjell gick chocken ur mig, jag blev mest urlakad på energi. Men vet ni, i samma stund jag insåg vad jag hade framför mig idag så blev varje steg en befrielse. Inte som att jag någonsin kommer glömma det där huset jag kände mig så hemma i, för alla minnen därifrån kommer aldrig glömmas. Men steget, ett steg närmare hem. Mitt hem, mitt och bebis hem, mitt och bebis och pojkvännens hem. Där jag hör hemma. På riktigt. Ja visst, jag visste att en tvätt skulle vänta på mig, att matlagning ingick i planen och att hunder behövde omvårdnad. Ja visst, en del mindre roligt, men allt överlevbart. Men jag tänkte snabbt vidare och kom på att jag ska sminka mig fint för pojkvännen, få gosa med pojkvännen bredvid och hunden spridd över oss två förstnämnda. Jag kom hem till ett urmysigt 30 min samtal med min "svärmor", till en tvätt jag redan ordnat men glömt. Jag kom hem till en bäddad säng, hyperglad hund och en rolig måltid jag snickrade ihop. Pojkvän mådde okej, och såg direkt att jag sminkat mig (som beräknat) och blev glad över det. Är han glad blir jag också gladare. Så som ni märker är jag skör, men jag kan för tillfället hantera riskfaktorerna. Vilket kort sagt egentligen bara betyder att jag mår bra. Mycket bra faktiskt.

En sån kväll! Riktigt toppen!

Man kanske inte ska skriva vid den här tiden. Eller i det här tillståndet. Det skiter jag i. Min blogg - oavsett alkoholhalt! Jag har haft en riktigt bra kväll! Vid två ringde en vän till familjen och bjöd över oss på middag. Vi hade inte räknat med sällskap. Men oj så kul vi hade det. Mamma blev för full, sådär att man undrar hur hon ska klara att cykla hem. Det visade sig att hon kunde cykla men inte jag. Hatar att cykla. Jag cyklar som en femåring. Skit samma. En timme vid majbrasa och några flaskor bubbel klarade jag mig ensam med männen i sällskapet. Hemma hos värdarna igen så fortstte festen med dessert (urgod) och mer vin. Som vi skrattat åt och med varandra. Det visade sig vara precis lika lyckat, för min del, att ta del i ett åtta man stort sällskap som när jag stressar upp mig flera veckor i förväg. Läxa att ta med sig för min del!! Jag är nöjd!

Tack alla fina

Det är så roligt att gå in på bloggen och läsa alla kommentarer. De värmer hjärtat. Jag får ett leende på läpparna varje gång jag inser att någon/några lägger tid på mig på det viset. Jag är inte riktigt van vid att folk utanför familjen gör det. Jag ägnade fem år i skolan åt att bli åtsidolagd varenda dag. Enligt dem helst flera gånger varje dag. Det är fint med mig nu. Förutom en gnagande ångest av att vara splittrad. Det spelar ingen större roll vart jag är; är jag hos den ena saknar jag de andra - och tvärtom. Jag älskar dem alla, så att försöka dela upp tiden kan vara lite stressande. Men jag har många som jag älskar och som jag verkligen är glad för att jag har i mitt liv. Som sagt ingår bloggen där. Jag har haft blogg i flera år, en före den här, och människorna man "lär känna" men denna är mycket roligare, och tro det eller ej, mer hoppfull.

Tidigare inlägg
RSS 2.0