"Det är inte lätt när det är svårt"

Dagens klokaste citat. Kom av en av de andra i DBT-gruppen. Just nu stämmer det så förbannat rätt. För just nu känns allt svårt. Oron och ångesten stiger, humöret sänks, samvetet gnager. Det enda som normalt är närvarande som just nu inte är lika allvarligt är ensamhetskänslorna. Däremot känner jag mig rädd. För allt som händer, för allt som hänt och allt som kommer hända. Minnen gör förbannat ont, och jag vet precis hur det kan bli om tankarna fastnar där. En ung kille på 112- på liv och död fick just en sådan panikångestattack att de alla stod maktlösa. Mig, dom gångerna (ja, plural) har de bundit fast, drogat ned, slagit eller låtit mig skära sönder mig själv. Men det finns dem som stannat, som hållit om, som torkat tårar, som stöttat och lyft. Jag glömmer aldrig det. Jag bär mig tacksamhet varje dag för att dem är just det som är en del i att jag lever. Just nu visar de en brand med lågor från taket. Den dagen, den 16e oktober 2009, den vill jag radera från minnet, från allas våra, för det var till slut många familjer som drabbades. Det förde i och för sig det goda med att vi två familjer som blev sambos på gården därhemma numera älskar varandra så fantastiskt mycket, alla åtta känner mer eller mindre att man faktiskt kan ringa när som helst och be om vad som helst. Två pappor, två mammor, fyra barn. Det förde dock med sig traumatiska minnen, främst för mamman i den familjen, min mamma och mig själv. Jag glömmer aldrig ljuden, de där 15-meterslågorna, tårarna, brandmännen. Men jag glömmer aldrig det nya hem de fick, jag glömmer aldrig hjälpen och stöttningen vi fick av de där brandmännen som åt upp allt nybakat bröd, jag glömmer aldrig de starka band vi har inom familjerna (familjen som vi kallar det) som aldrig kommer klippas. Det finns så mycket fint i mitt liv numera. Det finaste jag har, det befinner sig i rummet intill. Min finaste, älskade pojkvän, som alltid finns och som jag försöker finnas för. Jag tror bestämt att jag tar mig dit och däckar för dagen.

Gamla minnen

Det rör upp känslor att så otroligt mycket känslor att läsa gamla texter, med mina egna ord jag en skrev. I sorg, i smärta, i glädje, i mani, i depression, i alla väder och på alla ställen. Självklart gör det ont att läsa, för så mycket var desperata meningar uttryckta i panik i hopp om att jag någonstans skulle hitta den där styrkan alla sa att jag hade, bara för att lyckas överleva. Kanske skulle min själ vara lite mindre trasig om jag lyckats med det då. Nu blev det inte så, och här är jag nu. Inte särskilt ensam många gånger, men med en trasighet man inte riktigt kan förklara för någon. Men ändå, jag lever och mår inte ruttet, jag är trasig men så mycket i mitt liv är jag tacksam för och som håller mig vid liv. Ångesten är alltid här, för tillfället ganska mycket men det är som sagt många minnen som virvlar runt. Det får räcka för ikväll. God natt.

9e april - man glömmer aldrig någon som berört ens hjärta

Idag har varit en väldigt blandad dag. Minnen av alla de slag har poppat upp i huvudet, men har haft en bra dag trots allt. Har fasat för denna dag, som jag alltid gör inför smärtsamma minnesdagar. Idag skulle farmor blivit 86 år. Hennes farväl gör fortfarande ont att minnas, kanske för att det är så pass färskt som det är. Vi har firat hennes födelsedagar i alla år. Jag och lillebror har ägnat många sådana dagar åt smörgåstårta och påskmust i deras lägenhet. Mammas egna, som inte slår något i världen. Vi firade aldrig stort men vi gjorde det med omsorg och kärlek. Så många fina minnen som jag tar fram så här. Promenader, turer i jordgubbslandet i stugan (den ligger tio minuter från där de bodde fast), pannkakslagande, sudokotävlingar, sportminnen osv. Jag är så glad att jag fick växa upp med henne som en stadig stöttepelare i livet. Har inte tagit bort hennes nummer ur kontaktboken än. Kan än idag höra hennes röst, minnas hennes dialekt, känna hennes trygga famn. Det är fint att ha varma minnen att ta med sig. Så inte döden är det enda jag känner. Det kommer den 13e. Men idag är en dag då jag kan tänka tillbaka på vilken tur jag och lillebror haft som hade den farmor och farfar vi hade, för vi lärde oss så otroligt mycket av dem. Nu är de båda borta, men de finns alltid med mig. Allt vackert de gett mig, det tänker jag särskilt på. Miss you <3

Det här med livet och döden

Idag skrev en främling till mig på FB (detta förbannade påhitt, som än dock har sina uppfyllda syften). Hon undrade om en gemensam bekant. Denna bekant, eller ja för mig ganska nära vän, begick självmord i december. Hur allt gick till, av vilken anledning och på vilket sätt går det både rykten och information om. Sen vet jag kanske lite mer än just det, men jag känner inte att jag är rätt person att basunera ut det. De som behöver veta vet redan, känner jag. Så vad säger man? Ja jag saknar henne, hennes sträva röst, höga skratt, kloka ord och ångestdampräddande kramar. Det kommer jag nog göra ett bra tag till, och på något sätt alltid. Döden är alltid med i mitt liv och har så varit i många år. Det har lett både mig och denna vän till ett antal psykavdelningar där vi delat många dagar (och nätter). Det gör ont i mig att hon inte såg en annan väg ut men jag förstår henne, jag har varit där själv alltför många gånger. Hon var stark, modig men alltför trasig. Det är ett öde som drabbat många av mina vänner. Kanske mig själv också i viss mån. Som sagt, döden finns alltid, någonstans framför och någonstans bakom. Någonstans där jag inte vill ha den.

Vilken fullständigt värdelös dag

Det har varit en både intetsägande och tung dag. Tankarna om allt är helt enkelt bara för tungt ibland. Idag är det tio år sedan farfar dog. Jag vet att jag tjatar om årsdagar hit och dit, men de betyder mycket för mig att minnas extra mycket de dagarna. Vissa säger att det är destruktivt, men för mig är det helt enkelt en del i en process. Inte processen att helt släppa farfar och allt det fina, men processen att ta mig framåt. Det tar också tid, jag är medveten om det, men det får till slut vara så, för jag orkar inte stressa på varken saker, känslor eller processer. Det går inte i den takt jag vill, alls. Åtta års helvete. Och mer därtill, verkligen mer därtill. Solklart fall av hopplöshet. Yeah, that's me.

A, är alltid en bra början på något.

A i det här fallet betyder att jag fick A i betyg på senaste uppgiften. Så skönt att ha lyckats med något. Det är roligt att studera, det är roligt att lära sig nya saker, och det är roligt att visa för sig själv att man redan kan mycket. Jag lärde mig så otroligt mycket de där tre åren på äldreboendet. Jag hade roligt, jag växte, jag lärde mig, jag ville saker, jag började hoppas igen, jag började tro på mig själv (en aning i alla fall) och jag träffade så fantastiska människor. Det var så otroligt fint att ha känt sig behövd, ha gjort nytta och dessutom gjort något för min egen skull (det var ett sablans tag innan det). Därför var det en sådan förlust att inte få vara kvar och en sådan smärta att lämna alla fina människor. Det gör fortfarande ont att minnas, men samtidigt, den smärtan påminner mig om hur fint man kan ha det - att det GÅR. Det är inte alltid jag minns det. Men idag gör jag det. Farfar skulle blivit 89 idag. Det gör också ont att minnas. Det gör ont att veta hur mycket vi missat de här åren. Men det påminner också om hur fantastiskt mycket jag fick uppleva med honom. Underbara år. Men det gör ont att sakna. Döden gör förbannat ont.

Mobbing varje dag

Min hund ligger vid min sida i mitt kalla barndomsrum. Svunna tider nu. Det var lättare då. Inte alltid bättre, men lättare. Jag säger inte att mobbing är lätt eller enkel men den var helt enkelt lättare att förstå för egen del. Jag var värdelös och hopplös och straffades för det. Och visste om att det kom. Varje dag. Varje rast. Varje lektion. Varj entimmes-resa hem med bussen. Men jag kunde härda det för det fanns pauser, varje dag fick jag kramar av mamma och pappa, varje dag spelade jag och lillebror fotboll på baksidan. Varje dag fick jag lägga mig trygg. Så är det inte längre. Jag får inga pauser, inga lugna eftermiddagar eller trygga sänggåenden. Jag har ångest konstant. Jag gråter ofta. Jag drömmer mardrömmar varje natt. Jag självskadar varje gång jag blir själv. Jag självskadar lika mycket när jag inte är själv. Kroppen är sliten och gör ont. Jag har ständiga röster. Jag får aldrig paus från detta. Jag utstår mobbing, som då, men nu är den konstant. Mördar-mobbing. Ja så är det: jag utsätt för mobbing, fortfarande.

Tack och lov

Tack och lov är också den tionde april förbi. Eftersom den är dagen efter den nionde är jag glad för att jag överlevt. Igår skulle farmor blivit 85 år. Älskade, underbara farmor. Hon fick många fina år, jag vet, men mina år med henne blev alltför få. I hela mitt liv var hon och farfar ständigt närvarande, alltid ett samtal bort, eller en helg bort, eller en biltur bort om så krävdes. Kramar, tårar, utskällningar, hejarop och glädjetjut fick vi dela. Och jag måste erkänna att jag trots att jag är äldsta syskonen fick mest uppmuntran, stöd och uppmärksamhet. Inte för att lillebror var bortglömd eller illa omtyckt, bara det att jag var lite bättre, lite mer hjälpsam, lite klokare, lite mer närvarande. Jag har fått så mycket av farmor, även de nio år som gick sen farfar dog 2005. Farmor blev aldrig densamma utan honom. Efter mer än 50 år ihop är det väl inte så konstigt. Farmor var en stark, kunnig och envis kvinna, och jag kommer alltid älska och sakna henne. Det har varit tungt, det ska erkännas, igår och idag. Eftersom att den 13e april snart är här hinner ångesten inte ens gå över. Hennes dödsdag blir förhoppningsvis inte lika mörk och tung som gårdagen. Dödsdagar brukar vara lättare än födelsedagar, för mig i alla fall. Kanske för att jag på födelsedagarna tänker mer på hur andra födelsedagar varit medan dödsdagarna bara är sorg.

Nu kommer det

Det där jag har väntat på. Kraschen. Den kommer nu. Den mentala bottennivån. Det tynger och det gör ont. Inte så konstigt att det kommer. Dels är sjukdomen i det här läget men all stress de senaste veckorna tär och har tärt, det vet jag. Bara inte att det skulle bli så här jobbigt när det kom ikapp mig. Ligger här ikväll och vet inte alls vart jag ska ta vägen. Känns så dumt att tynga pojkvännen med allt huvudkaos men samtidigt är han en av få som överhuvudtaget kan påverka det på nära håll. En liten del i det hela kan kanske också vara att det är "farfar"-vecka. Han var född 2 november och dog, 79 år gammal, den 9e november. Farfar var kanske det viktigaste personen i mitt liv, ända tills han dog egentligen, men särskilt de första åren. Saknaden kommer alltid göra ont, början på november och högtider kommer alltid vara en speciell tid och dagarna utan honom och farmor kommer också innehålla ett litet svart hål i själen som gör sig påmind emellanåt. Det är självklart lite patetiskt, eller ja, smått, när det är uppenbart att de alla dör men det är min sorg och den får finnas där.

When God Closes A Door He Opens A Window

"Det kommer fortfarande upp minnen, minnen som jag ibland glömmer lika fort. Ibland försöker jag förtränga de minnen jag redan letat reda på och lyckats definiera i tid och rum. Jag gör mitt bästa för att glömma dem. Det är kanske lättast så. Jag kanske aldrig kommer kunna leva med minnena, kanske bara kan förtränga dem och hoppas på att jag aldrig behöver hitta dem igen." Den 19 november 2012 skrev jag det. Jag skulle kunna skrivit det idag. Just idag, som den varit, så känner jag igen mig i texten. Olika händelser. Samma känslor. Olika tidpunkt. Samma sekund i mitt huvud. Det har gått sju år nu. Ganska precis sju år sedan allt rullades upp. Allt till slut blev något annat än jag tänkt mig, Min karriär som sjuk inleddes av ett beslut. Ett beslut om att stänga en dörr, men jag visste inte vad som väntade på andra sidan om den där dörren. When God Closes A Door He Opens A Window. Säger Sound of music (japp jag är en gammal tant som har sett filmen hundra gånger). Jag vet inte om det öppnades ett fönster för mig. Eller så gjorde det det, bara att det innehöll sjukhus, behandlingar, mediciner, samtal, ångest, nålar, vikthets, ångestnätter, psykologer, ånga korridorer, terapeuter, psykologbråk, överdoser, avdelningar, hjärtstopp, respiratorer, rökpauser. Allt i en salig blandning och än är jag mitt upp i det. Till min stora sorg ska jag erkänna att jag känner mig besegrad. Otroligt nedtryckt under någon slags yta jag i alla fall ser nu, till skillnad från när jag började med hela karusellen på en cirkus jag aldrig ville gå till. (jag har alltid hatat karuseller). Nu är jag i ett upplösningstillstånd som står på paus samtidigt som den står på repeat. Allting börjar alltid om. Jag sitter på den vita hästen i karusellen som jag trodde min kommande drömprins skulle sitta på, men allt jag ser är världen omkring mig som återkommer när jag snurrat ett varv. Jag snurrar många varv. Tills allt verkar bekant, samma människor, samma leende mot sina perfekta barn som sitter på de andra hästarna. Jag var aldrig perfekt. Jag var alltid fel. Alltid, alltid det svarta fåret, det misslyckade barnet alla andra föräldrar fasade för att deras egna barn skulle bli. Jag var failen jag själv aldrig trodde att man kunde bli. Det kunde man bli. Och det blev jag. Mitt sätt ut ur helvetet var att faktiskt bli någon annan. Någon jag valde själv att bli. Det var inte det bästa exemplet heller, men det var bättre än originalet. Så mycket bättre än den alla trodde att jag skulle bli men inte visade sig vara just den personen som klarade av livet. För just nu är allt bara ett enda vakuum där jag väntar på något annat. Något helt annat. Det riktiga livet kanske? Eller har jag inget sådant att vänta? Jag har kanske sumpat alla chanser, för gudarna ska veta att jag fått många, både psykiskt med en trasighet ingen sa kunde finnas men också fysiskt med överdoser som nu gett mitt hjärta en enda chans att överleva nu, för samma gudar ska veta att min kropp har tagit sådan stryk att den haft fler liv än katter sägs ha. Satans katter. Jag gillar inte katter. Katter gillar inte mig heller. Det verkar det vara en annan drös av levande varelser som gör. Än. För det är så svårt att faktiskt inte le när jag egentligen borde men varken vill eller orkar. Jag vill hålla ihop fasaden, men den sprickor som speglarna gör i mina mardrömmar. Allt om samma sak. Om den där saken som det här evighetslånga inlägget började med; samma saker, i en annan tid. Kanske min tredje tid innehåller något mer. För det här håller inte i längden. Och den längden börjar ta slut.

Bitter dag

Idag har inte varit den bästa av dagar. Ganska rutten och hela kvällen påverkades av ångest, stress och ej stillat kontrollbehov. Och kommunikationsbrist, och klantighet, och disträa kvinnor. Satans dag. Tårar och rakbladslängtan och en jädrans massa irritation. Uppspydd lax och förlorad självkontroll. Självhat och en massa barnsliga protester. Sjukhus och idiotiska läkare. Stygn och ipren. Idiotiska tankar och en förbannad lust att käka i mig hela påsen med mediciner (cirka 120 tabletter). Den lusten varade i tio sekunder så det kändes ändå bra, (det enda på hela eftermiddagen) som någon slags bekräftelse på att jag hanterar frågan bättre, när den lusten kunde sitta i en månad, sedan en vecka, sen en dag, sen en förmiddag och så småningom någon timme, eller kvart eller minut och sakta har sekunderna försvunnit från de där impulserna då jag helst av allt vill ge upp. Jag gråter ibland, eller ofta, tynger pojkvännen och bråkar (ibland båda), och ja, jag ger upp många gånger per dag. Men jag ger upp stunden, stunderna, och ibland dagar MEN just nu ger jag faktiskt inte upp mig själv. Jag ger inte upp livet eller vardagen längre. För några år sen gav jag upp allt och ville dö varenda varenda sekund i ett år. Jag sprang utskriven ut genom den ena efter den andra avdelningen och sa varje gång att jag aldrig skulle bli inlagd mer. Jag säger det än, även efter sista gången i mars sa jag det och jag menar det, tror på det. Jag vet det inte, men av hela mitt trasiga hjärta hoppas och tror jag att psykavdelningar för alltid är bara ett minne som skär i själen, på samma sätt som jag skär sönder mig själv i hopp om att jag en gång faktiskt ska sluta med det för jag är så in i helvete trött på att svika andra, göra dem besvikna och trötta på mig. Jag är dock bra på att lyckas med det. Men det är kanske dags att bli bra på något annat. När orken finns, när ångesten är mindre påtaglig och när hoppet om framgång är lite större. Alltså inte nu. Nu har jag babblat nog, god natt.

Tänkta tankar

Det är kväll. Nästan natt. Jag orkar inte resa mig ur soffan. Kanske för att jag vet hur fasansfullt ont det kommer göra. Rent fysiskt för ryggen jag inte vet om jag kommer få ha fungerande någonsin igen. Och rent psykiskt för besvikelsen som kommer när jag inser hur lite orken räcker till. Det smärtar att känna på hur livets baksida smakar. Jag vill ju leva, leva på riktigt, ett liv som inte bara innehåller fasader, lögner, sår och ärr, spyor, Oxascand och falska skratt. Jag vill vara jag och våga visa det, jag vill att såren blir ärr och aldrig mer kommer igen, jag vill glömma vilka alternativa syften en toalett kan ha än smutsa ner kloakerna med bearbetad mat och drucket kaffe, jag vill aldrig mer behöva äta en Oxascand för att ens ta mig utanför dörren och jag vill verkligen, verkligen kunna skratta åt skämt jag förstår men ändå inte förstår hur jag ska kunna skratta åt.

Det var ungefär tankarna om det. Mina tankar snurrar annars kring det förflutna. Jag läser igenom boken och känner igen mig. Vet att jag inte kommit längre än jag hade då jag började med den. Jag har stått still i en naiv tro att "tiden läker alla sår". De som säger så har dock glömt att säga att man måste kämpa, oavsett hur mycket tid som går. Eller så kanske de inte ens vet om kampen en bipolär, ätstörd och trasig människa måste utkämpa för att tiden ens ska gå. Hela tiden, varje minut och sekund, i alla situationer och alla gånger. För att ens få tiden att inte stanna upp. För alltid.

Åter till det jag egentligen tänkte skriva här. Jag läser igenom gamla texter. Hittar ord jag inte visste att jag kunde få att passa så bra in bland andra i samma mening. Så att det lät vettigt. Så att det lät som att jag hade något att säga. Något som kunde förändra och som kunde hjälpa. Kanske mest mig själv, även om det inte lyckades särskilt väl, men också för andra. Var min plan från början. Eller inte från allra första början. På den tiden ville jag bara få ur mig all smärta som egentligen skapades som en lång Big Bang utan stjärnstoften som uppstod. I mitt huvud smällde Big Bang till, högt, inte alls ljudlöst. Smärtsamt. På tjugo minuter förändrades mitt liv. Det har i och för sig ändrats på tjugo minuter fler gånger efter det. Just då visste jag inte hur fantastiskt viktiga den där stunden var för mig. Det vet jag nu. Nu vet jag att det mesta ljuva kan bli bitterljuvt och sedan bara bittert. Numera gör minnet inte lika ont, men det känns fortfarande ända in i själen hur smärtsamt det är att tvingas göra val man inte vill stå inför. Som man, eller i alla fall jag, inte trodde jag skulle behöva stå inför. Varken som 14-åring eller 34-åring. Nu gjorde jag, och vi, ett val, och jag ångrar det inte. Det gör nog inte han i himlen heller. Jag saknar honom. Inte intensivt eller kärleksfullt, det är bara en förnimmelse i hjärtat, den där saknaden. Den borde vara där, det borde den verkligen. Men jag lever, det gör inte han, och det känns så förbannat orättvist att simpla jag var en del av anledningen. Kunde han inte dött för något bättre... Nu gjorde han inte det och jag får bära med mig att han fick uppleva mycket fint, både före och efter min tid. Det är jag tacksam för.

Så jag fortsätter läsa den där boken som handlar om kärlek, hat, smärta, och ofantligt mycket fint. För det har varit mitt liv. Allt det där, alla skratt och tårar, alla klokheter och dumheter, alla möten och alla farväl, hela mitt liv finns i de där raderna. Så jag läser. Kanske gör någon annan det en dag också.

Farmor

Det har nu gått en vecka sedan jag och pappa var upp och sa hej då till farmor. Jag fick säga hej då till henne även när hon var i livet och det är jag så tacksam för. Farmor var fantastisk och jag vet att hon längtat efter att få dö. Inte så att hon var olycklig, men hon längtade efter farfar, efter att få avsluta det vackra och slippa det ovärdiga slutet  hon var så rädd för. Jag förstår henne. Vem fasar inte för att bli ettt övermedicinerat kolli förbunden till sängen i två år innan hon i smärta skulle få dö i smärta. Nu fick hon dö i lugn och ro, i ett stilla regn av kärleken som jag och mamma lämnade på fredagen. Hon visste att jag sa hej då. Gav henne det där tillåtandet att få lämna det hon levt i i 84 år. Hon hade ett bra liv på många sätt, även om hon fick slita för alla lyckliga stunder och fick kämpa för att ta sig ur alla knipor och dalar. Hon gjorde det bra och hennes sista tid på boendet blev de bästa för henne under det dryga året hon bodde där. (Tack Kerstin för att du gav farmor lite av sitt gamla liv tillbaka).
 
Hon släppte taget den där fredagen. Den där sista gången jag såg henne i livet. Två dagar senare stod jag lutad mot pappa och såg med tårar i ögonen de blåsippor personalen lagt i hennes händer och fasade för hur jag skulle klara mig framöver. Men farmor förtjänar endast det bästa och tillsammans med pappa tog jag hennes kalla hand i min och smekte henne över kinden. Min farmor är på en bättre plats nu. Nu är farmor med farfar, där hon kände sig hemma och visste vem hon var. 
 
Farmor var stark, klok, smart, stöttande, omtänksam, praktisk, omvårdande, kreativ, envis, underbar och alldeles fantastisk. Ingen farmor kan vara bättre än mig. En dag kommer jag också dit, till minneslunden där farfar redan ligger och dit farmor är på väg. Det är där hon hör hemma. Och det är där jag hör hemma. 
 
Otroliga, starka, underbara farmor, jag älskar dig mer än livet självt och jag kommer alltid vara tacksam för att du var du och fanns där för mig och lillebror under mina 23 år. Jag kommer alltid minnas dig som den fantastiska människa du var. 

23 år.

 Klockan har blivit min födelsedag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att ännu ett år gått och jag är inte särskilt mycket stabilare i måendet, har inte kommit nämnvärt mycket längre i behandlingen, känner mig fortfarande inte trygg med mina rutiner och vardagen, mest för att den alltid är högst osäker om den varar. Inte heller har jag en medicinering som fungerar, rakbladen fortsätter vara en stor del av mitt liv och matångesten finns alltid där. 
 
Däremot finns det ljusa punkter. Sen förra födelsedagen har jag hunnit med att bli både flickvän och sambo och känner mig bekväm med det. Tryggt är det kanske inte än men vi trivs ihop och får det mesta att fungera. 
 
Jag har dessutom hunnit bli lite mer berest då jag varit på semester i både Riga och Köpenhamn. Toppensemestrar båda två även om Köpenhamn är den bästa resa jag och Jocke gjort (av tre). 
 
Därtill har jag slutat med Atarax som långsamt gjorde både hjärna, hjärta och kropp lite halvdrogade. Två återfall dock men de bortser jag ifrån. Jag har fått en ny medicin som underlättat i vardagen, jag har, med ångest, närmat mig målvikten som sattes upp för mig för    fem år sedan. De där kilona har varit smärtsamma och skrämmande och otroligt lärorika. Jag har dock inte kommit så långt som till att känna att ätstörningen varit värd all tid, smärta, ångest och isolering Som den fört med sig. Jag hade hellre varit utan den. 
 
Under det här året har jag också blivit erbjuden en praktikplats på äldreboendet jag kommit att trivas så bra på. Tack underbara, fina Lena för att du gav mig chansen. Det är många andra som blundat, vänt bort ansiktet och tänkt att någon annan får ta hand om bottenslasket. Inte du och det har gett mig ett halvår av utmaningar, pepp, svårhanterliga men välmenande ord och möten med fantastiska människor. Den här tiden närmar sig nog slut, som det verkar, och det är jag ledsen för, men framstegen jag gjort skulle inte gjorts på flera år om det inte varit för dig. 
Jag tar mig upp ur sängen med tunga steg och mörkt sinne men jag vet att det blir bättre. Det är lite lättare nu för tiden att ta sig upp och kanske inte hata att jag inte dog under natten. Det är ett sjukt stort steg för mig som annars haft såna mornar sen 2007. 
 
Andra positiva saker från året som ska nämnas är mitt sociala liv som blivit till. Jag träffar människor, pratar, deltar, finns till. Jag kan åka buss utan att varenda gång gråta eller hoppa av. Jag kan prata med kassörskan på ICA, jag kan be om hjälp ibland och jag vågar äta i princip vad som helst. 
 
Så sammanfattat mitt 22a år: framsteg, tillbakahopp och svårt kaos. Jag har överlevt det och kanske lever jag på lånad tid, vad vet jag, men då får jag väl passa på att använda tiden. Det lät klyschigt. Hur som helst, vissa saker har faktiskt blivit bättre, vissa saker har det blivit värre med och en del saker är ännu inte så arbetade med att de ens kommit någonvart. Det tar tid att hamra sig igenom alla försvar jag byggt under hela min livstid, det tar tid att försöka sluta hata sig själv och det tar fantastiskt med tid att försöka plåstra om alla blödande sår jag bär på. Men jag kämpar, jag vinner kamper varje dag även om jag förlorar tio gånger så ofta. Jag ger upp ibland, bryter ihop, hatar att jag lever och funderar på att ta snabbaste vägen härifrån men innerst inne finns det en fastetsad längtan om att få uppleva livet, älska mig själv och vara stark. Det är den längtan som för mig framåt, får mig att resa på mig varje gånt och viskar att jag måste ge verkligheten en chans. Ge mig själv en chans. Kanske är jag värd den, kanske inte, men jag tänker försöka leva tills jag blir 24. Om ett år är jag där. Nu ska jag leva med en 23-åring i ett år för att se om jag kan vinna kampen. 

Lite sent, farfar förlåt, men ändå

Allhelgona är och har varit nu. Jag tände inga ljus de dagarna, men däremot i torsdags så det får räknas. Om en stund är det farfars födelsedag. Älskade, fina, underbara, starka farfar. Vi fick 14 är och lite till. Vilket betyder att åren jag minns med dig inte är så många. 
 
Jag minns hur vi fileade gäddan vi fångat ute på Hinsen. Jag minns när vi satt under björken och pratade om hans barndomsår. Jag minns när vi satt vid sjön i stugan. Inte för att jag någonsin såg honom vara i vattnet. Jag minns kortspelandet där farmor och farfar nästan alltid lät mig vinna. Jag minns hur de lät mig krypa upp i sängen för att sova emellan dem. Konstigt egentligen, sov aldrig, aldrig mellan mamma och pappa men hos farmor och farfar gjorde jag det jämt. Jag minns jag och farfar som löste korsord.  Jag minns farfars snarkningar i sängen när han sov middag. Jag minns mina och farmors eviga promenader. Jag minns hunden vi en gång hade men som dom fick och älskade ömt under alla år. Jag minns kaffet han drack från fatet och stirrandet ut genom fönstret hela dagarna. jag minns Daimglassen vi åt från herrgården. Vi upplevde mycket fint, det mesta med farmor med någonstans, ibland mer delaktig och ibland mindre. Det är därför jag älskar farmor så fruktansvärt mycket. Vi har delat så mycket, har så många gemensamma minnen. 
 
Farfar skulle blivit 87 nu om jag räknat rätt. Vad gammalt. Så gammal vill jag aldrig bli. Aldrig. Det vet jqg, och många andra, så när jag stod där vid minneslunden och farfar bad jag om ursäkt för att jag inte blev som han blev, bad för att han är tacksam för det liv han levde och sa hej då, återigen. Ljuset brann fint i lyktan när jag vände mig om en sista gång. 
 
Vila i frid farfar <3 Tack för alla år. 

Gruvlig ångest

Den här kvällen blev inte så bra som jag tänkt mig. Den började rätt okej, med tacos som jag inte behöll men som var sjukt god och en ganska bra tidig kväll med resten av familjen. Provade lite chips, bara för att se om jag klarade av det. Det gjorde jag inte. Idiot. Hur tänkte jag där liksom. Ibland undrar jag hur jag fick dem någorlunda betyg jag en gång hade (okej jag medger, det var några år sedan). Det var inte tack vare mina IQ-befriade IQ-celler kan jag ju lugnt konstatera. Nu sitter jag här med en bitter eftersmak efter vad som en gång var något som kan liknas vid framgångens sötma. För jag var ganska duktig på en del av det jag gjorde. Jag var duktig på att studera, var duktig på att vara engagerad, var duktig på att få andra engagerade, var duktig på att vilja, var duktig på att hålla i möten, var duktig på att hålla tusen bollar i luften samtidigt, var duktig på att få ihop de stressade dagarna, vilket var i princip alla dagar under tre års tid. Och jag var sinnessjukt duktig på att inte ha ångest. Den förmågan försvann, brutalt och i någon slags dramatisk och kort men intensiv resa som började och egentligen slutade på Centralen i Västerås där jag mötte någon jag trodde jag skulle ägna resten av mitt liv med. Han var fantastisk, charmig, artig trots sin mindre väl dolda onykterhet, smart och lite för snygg för att jag egentligen skulle trott på det. Jag bortsåg från det och tog mig dagen därpå till hans mörka men på mig imponerade välstädade lägenhet. Det var kanske mitt livs största misstag. Såren må ha blivit ärr, men jag blir aldrig av med smärtan, jag blir aldrig av med bitterheten och jag vet inte om ångesten någonsin kommer lämna mig. Tack för det, min korkade hjärna, som inte insåg att det inte går att lita på att jag överhuvudtaget tänker något användbart. Allra minst för mig själv. För numera är jag sanslöst duktig på att vara en idiot, hata mig själv och förstöra det lilla liv jag måhända ha kvar.

Vad säger man

Vad säger man om denna dag..? Inte särskilt givande. Jag gillar min chef, gillar min pojkvän, gillar en del av människorna på boendet och jag gillar böcker, men idag var ingenting av det något som gjorde mig på bättre humör. Chefen fick möta en sur Elin, pojkvännen likaså, som trots försök inte fick ut något vettigt av en trekvart med mig, och själv fick jag se mig själv lite smått att inse att jag inte är gjord för sju timmars arbete. MED mer än två timmars lunch. Blir så trött, jag trodde verkligen att jag skulle bli något, klara något, nå mina mål, uppfylla mina drömmar, tro på livet. Ja, det där babblet. Jag är inte riktigt där än och det känns bittert. Det känns inte ens nåbart för tillfället. Så sjukt trött bara. 
 
Saknad gnager i mig. Det känn så tomt med "bara" tre hundar. Stod med den torra änden på gurkan och skulle precis ropa på henne, äldsta hunden får nämligen äppelskrutt, det som är kvar i smörbuttan, änden på gurkan osv. kom på mig i tid. Var på ICA med mamma och skulle handla grisöron, räknade till fyra när jag kom på att det bara behövs tre. Tog emot att lägga tillbaka ett så tog två till så får de levande två kvällar i rad istället. 
Det närmar sig början på september, vilket betyder att mitt avslut med en av otaliga pojkvänner närmar sig. Dock är det en av de viktiga pojkvännerna som jag lämnade. I vemod, sorg, smärta men en liten strimma hopp. Det vi hade var inte bra, han var inte bra, men det är lite svårt att verkligen känna att jag gjorde rätt, för jag förtjänade det verkligen, det han gjorde. Så otroligt bittert att jag inte kommit längre, precis som han sa att jag inte skulle om jag lämnade honom. Tänk att en karl kan ha så rätt.. 
 
Strunt samma. Nu går jag och lägger mig och fäller ett par tårar. 

Tårar

Nu är Stina inte kvar. Gamla tanten som vi fött upp själv så henne har vi haft henne från valptiden. Elva år blev hon. Jag var med pappa när hon somnade in. Hon fick i alla fall somna in på gräs istället för i en steril lokal. Det bästa som kunde vara för henne tror jag nu.  så dystert i familjen idag. Verkligen tungt. 
 
Annars är det sådär. Är tacksam för Cilis besök, det var nog vad jag behövde. Inte för att det blev så mycket mer ordning i huvudet men i alla fall rätt frågor som ställdes och jag fick ha det bra ett tag. 

Mitt liv har inte bara varit genomruttet

I natt blev det tre timmars sömn. Kanske någon timme för lite. Är helt slut. Efter gårdagen borde jag sovit minst sex timmar för att ens orka stoppa i en ny tvätt efter att ha hängt den första för dagen och stoppat i och hängt ännu en. Nu är det typ bara sju-åtta kvar. Det går framåt. Vid tio igår hade jag 11 kvar räknade jag ut. Mamma var vänlig nog att stoppa i en ny imorse så jag bara behövde hänga den ena, stoppa i en ny, hänga en och sen tog det stopp ^^ Ska kanske röra mig nedåt till tvättstugan. 
 
Mamma har haft någon gubbe här för att prata om fjärrvärme, så jag har hållit mig lite på min kant med disk. Igår och idag har jag satsat helhjärtat på att göra något bra. Bara för att bevisa att jag kan det, om än inte i samma höga grad som förr. Alla påminnelser om den sagolika skillnaden mellan då och nu gör fortfarande ont. Kanske kommer det alltid smärta lite. Att jag missat så många år av vad som kunnat vara glädje och lycka. Jag hade kanske kanske. Eller så hade jag det inte. Med allt som hänt, även det jag själv inte alltid kunnat påverka (som ett par mindre trevliga pojkvänner) det alla gånger, så känns det som att det var rätt kört från början att jag skulle få en bra tonårstid. De sista fyra åren av den tiden ägnade jag på sjukhus, sjukvårdsavdelningar, sjukvårdspersonal och väldigt mycket sjukdom. Och överdoser, springa till bron, springa mil efter mil på grusvägen i mörkret (ja, det fanns en tid när jag inte var mörkrädd, det kom på senare tid). Men samtidigt, jag har haft mycket bra. Dikta-tiden (hemsida för dikter), som drog ner men som fick mig att träffa så många fantastiska människor. En del som fanns en kort, men intensiv tid, andra som fanns där nästan från början och som finns kvar än idag, och så dem som jag alltid kommer älska för det de gav mig och för det jag fick chansen att ge igen. Jag har fått lära mig om livet, saker som andra aldrig kommer få lära sig, aldrig kommer att få förstå. Jag har gjort saker som inte gör mig direkt stolt men i alla fall klokare. Jag har fått gå på fester och middagar och födelsedagskalas och biofilmer och myskvällar i soffan med divese vänner och skrattat så att jag, och de flesta andra i rummet, ramlat av stolen. Jag har fått gråta tårar jag aldrig skulle kunnat hantera själv, och brutit ihop i sängar jag delat med någon annan. Jag har haft, och har, en underbar familj som i högre och ibland mindre grad funnits där. Så faktiskt; mitt liv har inte varit genomruttet alltid. Bara de sista åren. Men jag försöker, sentimentalt och patetiskt, hålla fast vid saker som gjort mig klokare, starkare och förhoppningsvis bättre. 

Sent inlägg

Dagen har gått, fort. Jag har hunnit med mer än jag orkar, vilket visat sig på humöret ikväll. Hur blev jag så stresskänslig förstår inte jag, som en gång gjorde hundra saker på en kvart, utan att känna mig sönderstressad och förstörd, utan att däcka på kvällen i soffan, som händer typ varje kväll nu, och utan att behöva vila hela helgen för att veckan varit för jobbig så jag egentligen inte kommer igång igen förrän på söndagen. Söndagen är lugnt min bästa dag på veckan. Minst deppig, oftast, och mest energi. Det säger mer om hur lite energi jag normalt har än om hur pigg jag egentligen är på söndagen.

Jag minns när jag var bra, gjorde folk nöjda, var relativt med mig själv, bortsett från utseendet, och gillade det jag gjorde. Minns alla möten med elevrådet, styrelsearbetet var otroligt roligt, särskilt med så bra andra ledamöter som man kunde jobba med som jag hade då, vi åkte på utbildningar som vi faktiskt hade väldig nytta av i styrelsen. Minns utbildningarna jag gjorde med fotbollen, både som domare, styrelseutbildningar och tränare. Minns alla matcher jag spelade med mitt fotbollslag, alla träningar vi hade. Det fanns till och med lite glädje i markträningen på vintern när vi sprang eviga 70-20 på grusplanen, bara för att verkligen få njuta av kickboxningen vi hade i en källare på Pettersberg och inomhusträningen på konstgräs på Rocklunda. Det var underbara vintrar, så länge det varade. Det är tråkigt att alla dessa minnen börjar försvinna. Tappar bort både nära och mer avlägsna minnen, både de plågsamma och de fina. Glömmer många utav de där fina guldkornen jag fått kämpa så för att få.

Som alla nätter hos familjen Burkman där vi åt mackor och drack te efter krogrundor och fester. Minns fortfarande morgnar då jag vaknat på deras soffa, bakfull, men så tacksam för att jag i princip bodde där till och från. Undra hur många trosor jag lånat av Malin.

Jag minns så många kvällar hos Maria där Ewa sovit i soffan medan Maria och jag mumsar på choklad från ICA, minns så många gånger jag dammsugit med deras dammsugare inför middagar jag på den tiden klarade så bra, om än med behovet av deras underbara stöd. Minns alla bussresor jag gjort på den där gula 804-bussen till Uppsala, alla gånger jag fått springa mellan den och stadslinjen ut till dem. Det är sjukt många gånger, jag har nog kvar de flesta biljetterna.

Jag minns överdosen i Spanien, inte mitt klokaste val, det är ett av tre minnen jag har från fyra dagars träningsläger. Minns hur arg en lagkamrat var. Pucko som jag var. (är).

Små ögonblick från fantastiska möten med unika personer på olika psykavdelningar sitter också i. Den där tjejen, som var femton när jag var arton och som ville flytta ihop med mig. Jag gick med på det för att det skulle se bra ut inför läkare och personal på avdelningar att jag hade framtidsplaner. Så de skulle sluta tjata om hur självmordsbenägen och hopplös jag var. De hade i och för sig rätt på båda punkter, men det är ju en annan sak. Jag varken kom ut tidigare från avdelningen eller flyttade ihop med den tjejen. Minns Nemo, fantastiska, kloka, skadade, starka Nemo som på många sätt räddade mig under de där veckorna vi delade. Alla cyniska kommentarer, alla himlande ögon pga personalens dumhet, alla lappar med små kloka ord.

Jag minns killar som svikit, som skadat, som sårat och förstört genom än det enda än det andra. Han som var så fantastisk men var ett svin, han som låg med en annan (en fruktansvärt dryg människa skulle det visa sig), han som var perfekt och som jag kanske, eventuellt skulle kunnat dela mitt liv med men som allting gick så fel för, han som egentligen var så rörande stark men som inte vågade och hoppade från ett höghus.

Jag minns så mycket. Men mycket av det fina har jag också glömt. Kanske vaknar de till liv efter några år, som många minnen gjort nu, eller så har de helt enkelt givit upp hoppet om att förändra mig som de kanske skulle kunnat göra. Det finns mycket jag ångrar, och kanske glömmer jag också det en dag. Men inte än. Nu minns jag det. Och det gör ont. Förbannat ont faktiskt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0