Kämpar för ett liv

Det är tufft att vara psykiskt sjuk. Fysiskt också, men de flesta med sådana problem får adekvat hjälp. Jag får det numera, men så många år gick utan stöd så det tar tid att komma ikapp. Har jag märkt, nu när jag haft min utmärkta, fantastiska psykolog i fyra år. Samtidigt är det svårt att erkänna det. Att man inte är dålig bara för att man inte hittar en stabil vardag samma dag, vecka eller ens samma år man börjar kämpa. Jag mår för tillfället rätt fint faktiskt. Påsken blev em vändning för mig. Jag som trodde det skulle bli totala motsaten; att allt folk och kaos skulle tära på krafterna. Men nej, allt gick ju bra och sen dess har allt bara blivit bättre. Idag träffade jag en kär vän och hade det bra några timmar. Timmarna hemma gjorde susen och kvällen hos mamma och pappa kan man inte klaga på. Men måendet blir inte alltid bra i samma takt som resten, så en kamp. Men ja, det är april nu, och någonstans börjar jag inse vad det är jag kämpar för. Jag kämpar inte bara för mig själv, (egoist deluxe här), som är det viktigaste att börja med, utan också för min vardag, att den ska innehålla frihet, och glädje. Dessutom ett jobb jag antagligen kommer älska, en rofylld samhörighet med min sambo och ta hand om en älskad hund. Jag kämpar för mitt liv. Eller nej, det har jag gjort i flera år. Jag kämpade för min överlevnad och har hittills vunnit alla. Jag kämpar för mitt hälsosamma, lyckliga liv - det är något helt annat. Jag kämpar, helt enkelt.

För vi blev fel, redan innan vi var rätt

Vi älskade, Som ett äkta par Men utan ömhet I kärleken Jag tror att jag älskade dig För att ditt skratt läkte mina sår, Och kanske lite för Att du alltid vårdade min själ Du var allt jag hade, Kanske var du en lögn, Kanske var ditt hopp Inte mitt Men när du dog Höll jag din själ I de händer Som rört vid ditt hjärta Då, just då, Med uppskrapade ärr Glömde jag att ingen Visste vem du var Ett tag trodde jag Att min kärlek var påhittad Precis som alla trodde Att du var En hemlig saga, Som alltför snabbt dog, Bara för att jag inte Visste att det var på riktigt Du kanske var en lögn, Men den höll mig vid liv, När allt annat dog Ifrån mig Det var bara så att du försvann, Dog, Och att jag stannade kvar, Överlevde Nu är du död, Jag är kär i någon annan nu, Men det ser du nog, Där uppifrån Men jag kommer alltid Minnas det fina vi hade, Och hata allt det Som blev helt, helt fel För vi blev fel Redan innan vi var rätt

Du kunde trolla (26 juli 2014)

Du log mot mig Och sa Att du kunde trolla Jag kände mig förtrollad Bara av din blotta närvaro, Den luktade havet, (Som jag alltid fruktat) Du trollade dig genom livet Mig gjorde du till övningsobjekt Minns att jag, Någonstans på mitten, Tänkte Att det här är inte min plats Du kunde trolla med din kropp Med din mörka charm Med ditt manipulativa leende Men du kunde aldrig trolla bort mig, Det du gav mig Kan du aldrig ta igen Du kunde aldrig trolla bort allt kladdet på golvet (Ja jag menar blodet) Du kunde aldrig trolla bort allt det bultande (Ja jag menar blåmärkena) Du kunde aldrig trolla bort alla blickarna de gav (Ja jag menar att de visste) Du kunde aldrig trolla bort såren (Ja jag menar de där inuti) Och när "någonstans på mitten" förflutit, Närmade sig slutet I en skadligt långsam process Jag visste bara inte att du inte såg Såg oceanen du skapade med ditt trolleri och jag fyllde på med salta tårar Det kan ha berott på att jag inte själv såg Jag såg inte förrän efter, Men jag tror att jag Såg mig själv skrika in i väggen Det jag aldrig skrek till dig: Att du är för liten för att vara stor Jag sa heller aldrig adjö till dig. Jag hoppas att dörren Liksom vidarebefordrade Meddelandet jag viskade till ytterdörren när jag gick: Farväl Jag är förtrollad av dig än För Din magi raderade min själ Och tar ännu min livslust, lite i taget, Långsamt Precis som förr Min plats var inte hos dig Min plats är i en dimma du aldrig kommer hitta mig i Och jag kommer alltid frukta havet För det kommer alltid lukta du

Maestro

Där stod du,

Maestro,

Där låg jag,

Tillsammans i ett vakuum

Som ingen annan nådde in i

 

 

Du log,

Jag stirrade,

In i spisluckan

Utan att registrera djävulens

Hånskratt i bakgrunden

 

 

Med du,

Din dödssuktande idiot,

Du var en sadist

Jag aldrig kunde

Tro på att du var

 

 

Men ah,

Jag förstår,

Maestro,

Jag var din slagspåse

Så att du kunde leva

 

 

Medan jag kippade efter andan

På köksgolvet

Och glömde att

Kanske, kanske

Hade jag ett liv att leva

 

 

Utan dig

 

 

Och det var väl kanske så det var tänkt

 

 

Du skulle få lysa med kärlekens frånvaro

I en värld där bara du kunde stå upprätt

Fastän jag föll och föll

In i något slags grepp

På något jag ännu inte sett öga mot öga

 

 

Så tack för att

Du stulit

Sex år av mitt liv

Jag hoppas att jag tar

Dubbelt så många från dig

 

 

För du kommer

Alltid plåga mig

Så till den grad

Att jag aldrig mer kommer

Se ett helt hjärta

 

 

Tack,

Maestro

Jag står i evig skuld

Till dig

För att du lärde mig hata


Men usch och fy... och... Du brukade le i sömnen

Allting känns som lördag idag. Det känns inte bra att en hel dag försvinner. Dock har fredagen innehållit en del nytta och en del tråkigheter. Det var en jobbig timme hos psykologen, som jag löste bättre än senaste gången. Det var ju i och för sig tur, jag gillar inte kirurgen. Jag gillar inte något slags sjukhus. Då känns det ju peppande att överleva nästa vecka, då jag har gynekologisk cellprovstagning, psykologen, mammografi, ta bort stygn och psykologen igen. Mammografin var valfri och eftersom jag vet hur man kollar sig själv så struntar jag nog i den. Ändå, fyra sjukhusaktiga saker. På fem dagar.

Jaja, strunta i mitt gnäll. Det positiva var natten då jag faktiskt kände mig lite till nytta. Dock bara lite, men än dock något i alla fall.

 

Du brukade le i sömnen
När jag låg bredvid
På den tiden då vi försökte
Läka varandras alltför djupa sår

 

Jag tror inte att vi
Någonsin lyckades med det
Några längre stunder

 

Men ibland,
När 38 kilo ångest
Åt choklad i din säng,
När du stirrade mig djupt in i ögonen
Och när tuggandet av datorn
Som ville påpeka att
Den slet för att ladda ner
Dussintals av låtar med Pavarotti
Glömde jag såren i min själ

 

Jag såg bara dina,
När jag plockade saltkorn
Ur såren på dina lår

 

Jag höll om dig
De nätter som var svårast för dig
För att jag hoppades att kärleken,
Så bisarr den än var,
Skulle lindra plågorna
Som bosatt sig i din kropp

 

Och de andra nätterna,
Som var svårast för mig
Värmde du min kalla kropp
I hopp om att smärtan skulle avta
Om du älskade mig tillräckligt

 

Du brukade le i sömnen
De nätter jag låg bredvid dig
På den tiden då
Allting var lite lättare


Nu är det så där igen

Jag sitter här med mindre trevliga inslag och funderar seriöst på att helt enkelt lägga mig ner på golvet och ligga där. Stirra upp i taket. Kanske ta någon extra tablett. Lägga mig på golvet igen. Eventuellt dra över mig en filt. Bara för att få variation ur vilken position jag ser taket. Ser kanske en annan illusionerad prick i taket som hånler mot mig. Jag ser det ibland. Konstiga figurer från ingenting. Som kristna kan se Jesus gestalt i moln på himlen, eller i gräddklicken bredvid kladdkakan. Så kan jag se ett litet hårigt monster med röda ögon (ja, jag hatar röda ögon) och knotiga kindben i lite vad som helst, när monstret känner för att jävlas och mest göra livet jobbigt för mig. Han lyckas tämligen bra med det faktiskt. Jag kan se honom i tavlan på väggen där det egentligen sitter en örn på en gren. Jag kan se honom i köttfärssåsen mamma gjort. Jag kan se honom i bloddropparna på mina armar. Eller faktiskt, han dyker upp närhelst han vet att han har mest makt.

Jag låter som ett riktigt freak. Monstret överallt, döda människor i väggarna, röster i huvudet, (det sista väldigt vanligt bland människor med en ätstörning dock, så känner mig lite mindre ensam på just den punkten). Ständiga tvångstankar som jagar, paranoian med övertygelsen om att någon en dag kommer smygandes bakom ryggen på mig på ICA, vid mejerihyllan, just precis där vid mjölken, och sakta, plågsamt långsamt, trycker in kniven i min rygg. Jag känner smärtan, så som jag känner den där ständiga smärtan inuti, som den där taggtråden runt hjärtat som blir mer plågsam varje gång jag försöker ta bort den. Känner hans andedräkt bakom mig, viskar i mitt öra. Viskar det där som jag en gång hörde, en gång jag så väl minns men som jag så tappert försökt glömma under alla dessa år. Jag visste att han skulle komma tillbaka, som han sa. "Jag är det bästa du kan få. En dag kommer jag tillbaka." Det kanske han gör en dag, på riktigt. Det kanske är där förföljelsemanin en gång startade. Vid honom.

Den blev inte lättare. Det blev inte livet heller. Eller överlevarlivet som det kanske borde heta numera. Japp, så döper jag det till. För det jag är i nu, det känns inte särskilt levande. Det tog mig inte lång tid att hamna härnere. Några veckor, eller ja, en hel lång decembermånad. Faller, allt längre ner och vet inte vart jag ska ta vägen, försöker greppa om något. Ett rep, en vägg, en bergskant, en hand, ja lite vad som helst. Kanske kan detta dra mig upp. Eller i alla fall kan hejda fallet från att leda till en dödlig krasch. För lite grann är det där jag är. Någonstans där jag snart pressas mot botten och trycks ihop till en tillplattad blodtänkt kropp. Kanske är det så jag slutar. Därnere.

En vacker dag

Du log mot mig så vackert

Och jag trodde på allvar

Att det finaste också

Var till för mig

Fastän jag var värdelös

Och lite trasig och halv

 

En vacker dag

Är du gömd,

Glömd och raderad

 

Jag trodde det var för bra

För att vara sant

Och se så rätt jag fick,

Du var bättre än bra

Och det är ju helt omöjligt

Att det skulle finnas i mitt liv

 

En vacker dag

Är du gömd,

Glömd och raderad

 

Du fick mitt hjärta

Och tog min själ

Som om du hade all rätt

I världen att äga mig

Och göra vad du

Ville med mig

 

En vacker dag

Är du gömd,

Glömd och raderad

 

Så helt plötsligt

I köket vid spisen

Där din favoriträtt

Korvstroganoff puttrade

Rörde du mig

Som du aldrig gjort förr

 

En vacker dag

Är du gömd,

Glömd och raderad

 

Morgonen efter

Bad du om ursäkt

Och lovade att du

Älskade mig så som

Du aldrig älskat

Någon annan

 

En vacker dag

Är du gömd,

Glömd och raderad

 

Du var ju sådär perfekt

Men så vaknade du upp

Och kom ihåg att du inte

Var sådär felfri som

Du gett sken av

Att du var

 

En vacker dag

Är du gömd,

Glömd och raderad

 

Vårt liv gick i kras,

Min själ repades

Upp lite grann

Och jag förlät aldrig

Dig fastän jag lovade

Att du var den bästa jag kunde få

 

En vacker dag

Är du gömd,

Glömd och raderad

 

Och kanske var det så,

I mina ögon var du

Allt jag någonsin önskat mig

Men jag väntade nog för mycket

Av livet för du var ju

Inte sådär strålande

 

En vacker dag

Är du gömd,

Glömd och raderad

 

Nu inser jag att du

För alltid slog mig

Blodig och gav mitt

Hjärta bestående blåmärken,

Men det är dags att

Du lämnar mig ifred

 

En vacker dag

Är du gömd,

Glömd och raderad

 

Du förblir ett

Kapitel i mitt liv

Men det är dags att

Jag avslutar det

Kapitlet också,

För du är borta nu

 

En vacker dag

Är du inte längre

En del av mig


Tankar om sjukdom

Ligger här mitt i natten och känner ingen som helst sovtrötthet. Bara ren utmattning. Så natten leder mest till lite udda tankar. Hamnade här mitt i en dialog med mig själv. Vet inte vad den genererar till men det gör väl detsamma, vad kan man vänta sig vid en tid som denna. Funderingen gick i alla fall kring sjukdomar, sjukdonsbild och hantering av det hela. Har mött många människor, och tack och lov är majoriteten av dessa egna individer som har egna särdrag och egenskaper. Och tråkigt nog många särdragna sjukdomar. Alla har vi en egen variant på dem och lika många olika sätt att se på dom. Inte heller hanteringen och livet med dessa sjukdomar är likadana till fullo. Det är en av de viktigaste orsakerna till varför jag är trogen öppenhetsmentaliteten. Jag är övertygad om att desto fler berättelser om livet och människan desto fortare och bättre kan också vi som idag anses som störda, galna, fel, ojämlika och mindre värda få en möjlighet att existera på samma villkor som dom som inte riktigt förstår vår värld som den är nu. Men för mig finns det också en gräns. Sjukdomen, eller sjukdomarna i vissa fall, eller ja, många fall, är en del av oss. Vilket den också önskas ses som. För mig känns det i vissa lägen som att hela jag är sjukdomen, Elin är långt borta, försvunnen. Och det är det sorgliga. Att sjukdomen är jag. Jag är sjukdomen. Hur stor eller liten sjukdomen egentligen är är inte särskilt viktigt, huvudsaken är vad jag gör med den och mig. Den är en del av mig, men kampen för att den delen ska bli mindre utkämpar jag alla gånger ork och möjlighet finns. Men är sjukdomen något att skryta om? Ska sjukdomen sökas för att det är en sjukdom eller för att den är förklaringen på något sjukt? Själv föredrar jag det sista. Det tog mig flera år att acceptera mina sjukdomar. Idag är jag stolt över att jag lyckades med det, det har hjälpt mig, men sjukdomarna i sig är inget jag är stolt över. Jag är stolt för det jag lärt mig och kan se att det betyder något. Men jag är inte stolt för att jag kan hitta massa symptom på sjukdomar och hitta hela sjukdomar för den delen, om jag letar. Jag önskar att jag vore stolt över hela mig, allt av mig, men det gör jag inte. Men jag tror det är en viktig del av friskhet, mer friskhet i alla fall. Jag är glad för att jag har förklaringar, på en del, på varför jag är som jag är men det är inte bokstäverna på pappret jag vill åt, jag vill lära mig leva med det som bokstäverna på pappret betyder, leva på ett bra sätt.
Kontentan, typ, är att bär huvudet högt, för den du är, inte för sjukdomarna, sträck på ryggen för att du är annorlunda, inte för att du är sjuk, andas för att du försöker leva med sjukdomarna, inte för att vara sjuk och sedan leva. Älska dig själv för att du en dag kan göra underverk, även med de sjukdomar och hinder som de utgör.

Snälla du, var nöjd med mig

Tungt ikväll. Sjukt ikväll. Väldigt trasigt ikväll. 



Dikt 31 maj 2012

En gång var jag faktiskt ensam

Ensam utan dig

Och jag förstår inte

Hur jag klarade mig utan

Dina vägvisande ord

Som tog mig till trygghet

Och kärlek

 

Du gav mig dig själv,

Ditt huvud och ditt hjärta,

Utan att tveka,

För du visste att jag

Tveklöst skulle

Följa dig tills

Döden skiljer oss åt

 

 

Jag hoppas du är nöjd nu,

Anorexi,

Jag är bara din,

Bara, bara din,

Precis som du sa

Att jag en dag

Skulle göra

 

Jag tillhör dig,

Mitt hjärta flyger

På moln när du

Viskar till mig om

Hur bra allt kommer bli

Om jag låter

Dig vara min allsmäktiga gud

 

Du är väl nöjd med mig?

Anorexi,

Snälla du,

Var nöjd med allt

Jag offrat för dig,

För ingenting betyder mer än du

Snälla, sluta inte älska mig


Fasaden för trygghet

Så var det helg. Skönt samtidigt som det är lite tråkigt, att ännu en vecka gått och jag har inte tagit en millimeter i steg framåt. Så himla bra man känner sig. Jag ska ju föreställa bra. En gång i tiden var jag bra. Nu är lilla jag en stor hög av trasiga atomer utan någon ordning som kan liknas ordning. Ingen hittar runt där bland minnen, ätstörningstankar, självmordslängtan, smärta och mest av allt självhat. Jag hittar inte ens själv. Springer bara därifrån men skär mig på bitarna. Det blöder från min kropp men faktiskt, det enda jag ser framför mig är mörkret. Där vet jag att jag är trygg. Men återigen måste jag skriva "men", det passar nämligen bra i de flesta av mina meningar, för den där tryggheten, den är ingenting. Bara en enda fasad av något farligt som gömmer sig där innanför. Och jag vet det. Lite grann. Men det är fortfarande det enda jag har. Så jag fortsätter dit, fortare än jag egentligen orkar springa. Snart ser jag inte längre blodspåren bakom mig om jag vänder mig om. Jag är därinne nu. I faran i tron att livet väntar på mig där. Långsamt kanske jag fattar det. Men fascinerad av tryggheten är det så lätt att jag missar de framstegen. Det är det jag gör nu - missar framstegen. Jag står kvar här med det lilla liv jag har. Väldigt lite alltså.

Luften, ta med mig ut i natt

Livet bjuder på många vägskäl och jag undrar nu hur det skulle sett ut om jag valt vägen till höger den gången och då hamnat i en den vanliga tjugoåringens liv då hon i panik letar efter ett riktigt jobb, springer mitt inne i ett shoppingcenter och sitter på en brygga och knappt vågar stoppa ner foten i vattnet. Jag är rädd för att vara i vatten. Ändå valde jag att hoppa ner i vattnet den där gången då jag egentligen borde låtit bli. Hade jag ens sluppit att välja i nästa vägskäl? Om jag låtit bli att åka hem till den där killen jag egentligen inte kände alls? Om jag inte valt att åka till Trelleborg, hade jag varit mindre ensam då? Jag valde att åka på den där festivalen ovetandes om att där fanns det något vackert som väntade på mig. Underbar musik, geggiga gräsmattor, tårar i natten men också det som skulle komma att bli min räddning. Utan den där natten då denna människa tog min hand, helt utan anledning, men ändå kände jag en liten hand i min. Jag kunde valt att inte våga ringa, men till slut ringde jag och bestämde att vi skulle ses. Men också: valet mellan att göra - och inte göra. Ibland har jag gjort det. Ibland, för många gånger, har jag inte gjort det. Jag gör det inte. Jag är för feg. Jag är rädd för att göra fel så jag gör inget och stannar kvar där jag redan står. Men det är kanske nu, en vanlig dag då solen skiner, löven virvlar, ekorren springer i trädgården, jag har glömt att ta medicinen och är alldeles ensam, då jag ska välja att faktiskt göra. Gå och äta den där frukosten, ringa det där samtalet, gå ut i trädgården och bara bestämma att okej, jag kommer falla, jag kommer falla igen men vad gör det när jag redan bestämt att jag ändå ska ta min hund och våga falla ut i ingenting för att se om det faktiskt finns en bättre väg än den jag valt. För vägskäl kommer jag aldrig undan, men kanske kan jag en dag bli bättre på att veta vart dom leder. För tänk, utan vägskälen skulle jag aldrig bestämma själv vart jag är på väg. Och jag tror, att trots att jag valt fel så många gånger, att jag nog vill välja höger, mitten eller vänster väg. Då kan ingen säga att jag fortsatt vara feg och stå kvar.

Faller hårt

Jag faller.
Faller hårt.

Dör lite sådär
hela tiden
utan att någon ser
att det visst är jag
och inte djävulens barn

Inte ens jag
själv kan säga
varifrån den
lilla delen av mitt
hjärta tas

Men försvinner
gör den och
allt jag gör är
att titta på när
jag tynar bort

För det gör jag, 
springer bort från
livet alla sa
att jag någon gång
skulle få leva

Jag springer
rakt in in
döden jag så
länge kämpat för
att slippa ifrån

Men,
Jag faller.
Faller hårt.

Ombytta roller

Hon blev jag
och jag blev ingen,
men det viktigaste,
hon blev din

Utan mig skulle
du aldrig
vara hel
igen

Och nu är du
utan mig men jag
tycker du ser
rätt levande ut

Men ändå ser du
inte att jag är den
som trasas sönder,
nu när jag är utan dig

RSS 2.0