Återkomst

Som jag saknat den här bloggen. Det är med lite sargad stolthet som jag säger det, för känslan av att inte ha behövt den har någonstans varit beviset på att jag kommit förbi tiden då den var en räddning. Det skulle visa sig att jag nu får ångra dessa tankar. För jag sitter i skiten. Verkligen i trubbel. Jag vet faktiskt inte vad som är värst: att jag känner mig svag eller att jag känner hopplöshet. Kärlek i mitt liv saknas på den närmaste punkten i hjärtat inte, min otroliga pojkvän finns kvar och vår underbara vovve lever, just fyllda 10 år. Familjen i övrigt är svajig men de ställer alltid upp. Vännerna är i stort sett desamma, jag älskar dem så innerligt. Trots deras oändliga stöd så sitte4 jag nu i skiten. Big time. Så många självmordstankar snurrar. Vet inte riktigt vad jag ska göra med dem. Har sprungit. Långt. Fort. Mycket. Men de når mig alltid igen. Jag ringer min terapeut minst en gång i veckan, utöver vår vanliga timme, som alltid blir mer. Dessutom färdighetsträningen på två timmar. Vaaaaad kan jag göra nu?

RSS 2.0