Hugget i sten

Här hoppar livet vidare på något vis. Jag har världens bästa pojkvän som trots allvarliga brister är mannen som har det varmaste hjärta man kan ha, tålamod som en gud och ett leende av guld. Ingen orkar med mig lika länge, ingen vill ha mig lika mycket, ingen är svårare att hata, ingen kan känna empati för en annan som han. Så kort sagt: han är värd så mycket bättre än mig än han. Men just nu, idag, känns vårt förhållande hugget i sten. Vi har klarat mer än de flesta, med hot och våld (ingen av oss är skyldig till det sistnämnda). Vi har stått ut mdd avundsjuka, bråk, olikheter, svårigheter, sjukdomar och motarbetande. Så helt enkelt. Jag älskar min lilla trio-familj. Vår pyttebebis blir tio.och pinnar ändå på, piggare än de flesta tioåriga taxar. Mer än så orkar inte hjärnan tänka för idag.

Härligt härligt

Så var ännu en tid förbi sen sist. Och ärligt talat så har det varit... FANTASTISKT!!!! Resan till Gbg gjorde underverk. Jag saknar det redan. Vi åkte till en stuga, där vi hade sjöutsikt, badplats, stor gräsmatta och ett riktigt häftigt hus. Min lilla vovve älskade att vandra runt där, medan vi tre brudar solade mest (ja jag gjorde min egna klassiker - bränna sönder nacke och bröstkorg.) på altanen, vi grillade (kocken gjorde ett strålande jobb), drack lite rosé och ja. NJÖT. jag och bebis lyckades undvika att bli hundbitna på vägen ned i djurvagnen. Med nöd och näppe för det var en idiot som ägde en hund som var aggressiv. Så pass aggressiv att den lyckades hugga en annan hund, hugga efter tre andra och skälla eller morra hela vägen ned till Skövde. Man blir så trött på djurägare som är fullständigt dumma i huvudet. Bebis mådde kasst ända till Skövde där de hoppade av, och la sig ned med en nöjd suck direkt de gått av. Så hemresan kändes som ett underverk när fem hundar och en katt samsades om nio platser - och det gick hur bra som helst. Bebis sov hela vägen. Men som hon njutit de här dagarna. Hon, och jag, behövde verkligen tre dagars semester, Nu har vi ny kraft att använda i livets alla mot- och medgångar. Måendet i övrigt är faktiskt helt okej, om man inte pratar matfråga. Så det gör vi inte, utan fokuserar på allt bra jag har i livet. Vilket är en hel massa saker. Gör detsamma ni - försök njuta av det fina!

Götet

Då var det bara två dagar kvar tills jag och bebis hoppar på tåget för att ta oss till Götet. Det ska bii så härligt! Och kul! Det känns lugnt med resandet men oj vad nervös jag ör för att saker rör till sig. Katastroftankar som vanligt. Ska försöka tänka att det brukar gå bra och gå att löss om något dyker upp. Mammas förmåga där. Har fått en hel del därifrån. Som tur är. Nu är det ändå rätt lugnt med saker, om man bortser från matfrågan. Ska bli så nice att få paud, för allt får verkligen stanna hemma. Förutom hunden då. :)

Åh vilken härlig dag

Idag har varit en lire konstig dag. På ett ytterst positivt sätt för vi kom bort hemifrån en stund och det har varit så underbart! Vi blev i alla fall bjudna av pojkvännens föräldrar att åks till Solvalla och kika på hans pappas häst. Trav börjar bli riktigt intressant nu. Njuta av solen och värmen, av samtal och skratt, av spänning och upptäckter. Jag är så glad för den här dagen. En toppendag!

Vissa dagar... är så jävla bra!

Höjden av lycka, oavsett hur ofta eller sällan, är att komma hem från en underbar dag till en pojkvän som gör allt som han står för, allt han är, allt som betyder så mycket. Jag älskar min pojkvän, oavsett vilken sida han är på i stunden. Alla har brister, men hans försvinner så fort han ler, håller en i handen, tackar för det vi båda gör bra, och samtidigt som vi kan erkänna våra brister och känna efter. Dock finns det ingenting i världen som gör mig lyckligare i livet som när han har glädjetårar. Den lyckan, den går inte att beskriva. Som hela den här dagen. Träffat så många människor jag älskar, är så tacksam för att jag har i mitt liv. Den här dagen kommer jag leva på länge!

Ojoj

Jädrans vad det saknas inlägg här ser jag. Har varit lite mycket senaste tiden. Helgen var fantastisk!!! Marie, mamma, konsert, sol, god mat (ja, jag åt en hel måltid utan ångest), bubbel på natten. Ja - allt var toppen! Älskar verkligen när jag kan koppla bort saker jag behöver paus ifrån. Tågresa har något magiskt över sig, för mig, jag kommer till något vackert, även de resor som leder hem. Kanske är det just så, att det skimrande åter når mitt näste när jag fått en paus från det. Från kaos, kritiska kamrater, återkommande katastrofer. Och kärlek. Som kanske inte alltid mår bäst av mitt sällskap. På något sätt så kommer alltid våra känslor ikapp. Jag vet att jag älskar honom, att han inte är perfekt - men det är jag långt ifrån själv. Det är lite knivigt allt det här. Med relationer. Oavsett form. I helgen kommer jag stöta på alla jag kan komma på; stora och lilla familj OCH vänner i mängder. 21 personer kommer drabbas samman i femkampen, lekar, luncher och middagar, skratt och tårar. Alltså: vad mer kan man begära av en midsommar i DALARNA!?!

Nu laddar vi

Om två dygn befinner jag och mamma oss i en lägenhet i Göteborg. Ska bli så härligt! Komma hemifrån, andas och ta några djupa andetag hos en älskad vän. Vi har upplevt vår, sommar, höst, vinter. Vi har upplevt att vara på toppen på Mount Everest så nära himlen att vi kunde känna doften av ro. Vi har sett vad som finns längst ned under helvetet. Vi har känt hopp och förtvivlan, de allra största känslorna av kärlek och tacksamhet. Sett mörker och ljus. Vi har sett livet och döden. Många av hennes ord sitter fastetsade i mitt minne, som en reminder om att det finns de från mitt tidigare liv som stannat, och som jag alltid kommer stanna hos. Nu erbjuder hon mig och mammsen sällskap på konsert. Vi ska se I love musicals!!! Dessutom får vi sova där och ja, njuter av allt! Älskar dig, M. Vi ses snart.

Anställningsavtal

Då har jag skrivit på kontraktet, vilket innebär att jag inom en snar framtid kommer jobba, en del på timme och del på rad, beroende på hur läget ser ut. Ska bli härligt att börja jobba igen! Att träffa äldre, hjälpa dem, lyssna på dem, älska dem. Nya utmaningar, nya människor, nya intryck. Jag kommer vara heeeelt slut i början - men vet ni - det är precis den tröttheten jag vill känna igen. Att jag gjort någon nytta, att jag får rutiner, komma hemifrån, ge mer av mig själv åt fler, för jag har sidor som faktiskt kan glädja andra. Tror jag. Jag försöker intala mig själv det. Hur som helst så ska det bli så otroligt roligt och hälsosamt att möta de människor jag älskar mest (utöver familjen självklart, vill säga) - människor med en historia, en hel livstid att berätta om. Humor, hopp att ge, glädje och en fantastisk kunskap samtidigt som jag kan ge igen med glädje och tacksamhet, för för varje dag med dem lär jag mig något nytt. Kanske kan även andra ha nytta av det jag har att ge. Så ja, just idag har saker känts bra.

Jobb!!!

Just nu har de senaste dagarna gått riktigt bra! Visst, ångest och rakblad kommer jag inte ihåg men just därför vill jag säga detta: jag mår bra! Igår hörde jobbet jag var på anställningsintervju hos i måndags och frågade om jag vill ha jobbe? Vad tror du: jag vill ha jobbet så in i helvete! Allting verkade så bra allting känns fantastiskt. Ska bli så otroligt roligt! Vill börja NU! Därtill kom beskedet om att jag fått en plats i en ny DBT-grupp som "ska" (lägg märke till min tveksamhet) starta i mitten på mars. Det vore fantastiskt! Rakblad bort - nytt liv. Ett liv med massa positivt och glatt. Allt det jag har nu - men ännu mer. Fantastisk familj, den bäste pojkvännen, underbara vänner, en älskad hund, äventyr och ja. Jag kommer ha kvar en del sjukdomar, men jag kommer lära mig hantera dom. Just idag är jag så otroligt hoppfull, glad och känner mig som om allting ligger framför mig. Men vägen dit är lång, men det är nu det börjar!

Infektion dag vet inte

Febern tar bort mycket av hjärnfunktionens effektivitet så lite grann av vad alla dagar innehåller försvinner. Orken är näst intill obefintlig och kroppen strejkar. Väldigt dålig tajming att bli så sjuk. Men nekrosen börjar få stryk av antibiotikan, tack och lov, vilket ju är det viktigaste. Att bli av med ett ben pga idioti känns inte alls värdigt någons liv, inte ens mitt. Imorgon väntar dagen jag hoppas på blir bra, men det visar sig. Försöker andas, motarbeta ångesten och ägna mig åt att älska min pojkvän i smyg, låtsas för mig själv att jag orkar. Det går sådär. Inte den första delen MEN nummer två: så jävla kört. Men med några timmars sömn borde kroppen fått lite mer luft under vingarna. Hur som så ser jag fram emot morgondagen, så gott det går. Ska bli roligt att få hit vänner och kunna vara stolt över hur långt jag kommit. För bara något år sedan hade jag flytt undan det här för länge sen. Men som jag och pojkvännen pratade om idag: överdoser och självmordsförsök kommer alltid finnas med mig, men i min historia, men inte mitt nu. Nuet består av så mycket mer kärlek, framtidstro, styrka, och framför allt kämpaglöd. Jag ska och kommer inte falla dit igen. Det är en viktig känsla att ta med sig. Ta med MIG. För jag lever ett annat liv nu. Ett vackrare liv.

Jul 2016

Så var ännu en jul över. Idag har på alla (utom ett sätt) varit fantastisk. Man kan väl säga att det ät ungefär det vanliga: allt är perfekt; familj+familj är här, maten är fantastisk, alla mår bra och ja, alla förutsättningar för att vara riktigt bra, men så kommer den där förbannade ångesten in. Alla möjliga tankar snöar in och ältar runt. Oförtjänt av glädje, oduglighetsttankar, rakbladslängtan och oro. Jag börjar någonstans känna att den här känslan av behov, längtan och tankar om rakblad inte bara är det utan ett rent ett rent beroende. Vill inte ens behöva erkänna att även idag har jag fått torka blod, tejpa och klistra men jo så är det. Jag har mått bra. Skrattat mycket och haft otroligt roligt både innan med matlagning och under den mer än tolv timmar långa stunden då grannarna som är mer som en familj numera. Vi har firat allt, och ibland träffats bara för att mysa tillsammans. Vi har delat sorger och vi har gråtit tillsammans. Vi har rökt, rest, roat oss i decennier nu. Och haft det fantastiskt. Jag är tacksam för allt, för tårar, skratt, kramar, minnen, sorger och gemenskap. Och tack fina mamma, pappa och lillebror. Utan er vore inte jag här. Finaste familjen man kan ha. Tack den här julen, trots allt har du gett mer än jag hoppats på.

Toppen!

Jag har inga ord för hur bra den här helgen varit. Min förra helg var rakt igenom underbar. Från början till slut helt fantastisk och underbar. Denna har varit otrolig på många vis men innehöll också utmaningar, rädsla och en aning prestationsångest. Men hallå?!?! Är jag dum eller? Med Cili går saker aldrig fel, hon är sanslös. Men freedagen skrämde lite, att vara ensam. Men en liten vovve väldigt lik pappas ena vovve löste det strålande. Lördagen var dn utmaning... Träffa henne igen. Hon som under lång tid erbjöd mig allt hon kunde, utan att begära något i gengäld. Tur det då jag egentligen är en urusel vän. Vår sista kontakt var lite speciell så att träffa henne så många år senare rörde upp många tankar. Men det kändes så bra! Älskade människa. Vidare till Jasmine, där allt var så betryggande som vanligt. Sånt där lugn man gosar ned sig i, kopplar av i och bara pratar. Så himla fin helg - verkligen allt gick så bra det kunde. Tack alla kära vänner, för att ni finns i mitt liv.

Älskade vänner

Mina sista veckor har på många sätt varit fantastiska. Ja visst, massa ångest, alldeles för många skärsår och otaliga mängder Sobril. MEN ALLTSÅ HERREGUD VAD BRA JAG HAFT DET! Min fantastiska pojkvän planerar jag att få vara flickvän åt resten av våra liv, även om jag inte är god nog åt honom egentligen. Men nu är han min och varför vet jag inte, men vårt liv tillsammans gör mitt liv värdefullt, någon mening med. När vi bråkar känner jag mig värdelös, när jag åker hemifrån känner jag mig som en svikare, när han åker känner jag den där smärtan jag alltid döver med något. Så ett sms till någon, som alltid svarar. Det finns en hel del såna nu i mitt liv. Förra helgen träffade jag tre vänner som på olika sätt varit en väldigt stor del av mitt liv. Marie har bokstavligen räddat mitt liv och jag älskar henne enormt. Ingen annan är som Malin: hon med soffan som till slut blev min lika mycket som jag halvt blev hennes syster då jag bodde där jag vet inte hur länge. Och så Sandra: hon som öppnade hela min värld när jag trodde att slutet nått mig. Otrolig helg! Och denna då - inte ett dugg sämre! Var hos Cili från torsdag till idag, långa förtroliga samtal som vi haft i flera år nu, ingen slår henne där. Vidare till Älvsjö för att träffa en saknad, älskad, kär vän. Kanske hon som sett mina sämsta sidor allra mest, men tagit emot dom, kämpar med mig mot dom och dessutom vågat be om hjälp i gengäld - sanslösa dagar vi haft. Och just nu då? Då ligger jag i en säng någonstans i huvudstaden som jag aldrig kommer ihåg och har myst med Jasmine och hennes söta pojkvän. Det nyaste tillskottet i min vänkrets (4 år typ) så ja, som ni märker håller jag fast vid dom jag har. Men det är två till som står mig nära (ni vet vilka ni är) som jag vill få in där. Men jag är så tacksam för alla fina människor jag haft och har för allt de ger mig och allt de vill ta emot. Jag älskar er alla och jag tänker på er och blåser lite kärleksstoft på❤️

Vad kan man klaga på egenligen?

Nej, faktiskt ingenting. Jag lever lite på helgen. Eller ja, mycket. För den har varit så fantastisk! Jag är så tacksam för att jag har vänner som älskar mig tillräckligt för att vilja bjuda in mig till sådana här saker - som faktiskt betyder något även för dom, för de är otroliga människor. Så är det nog oftare än jag tror, men för tillfället glömmer vi den analysen! Allting har varit så värt stress, värdelöshetskänslor, dåligt samvete (eftersom jag känner att jag tvingar dom att jag får komma) och en massa ångest inför tågresa, träffa nytt folk och ja, det vanliga. Men vet ni?! Förutom en tur med långsam andetags-övning så gick allt över förväntan. Det var riktigt roligt (kanske inte morgonen därpå, men med för mycket alkohol så ja, inte så oväntat. Men faktiskt, det fanns två sekunder av längtan till att skära, annars kände jag mig faktiskt annorlunda glad nog för att låta bli. Det största problemet, som verkar vara det största problemet hemma är när jag inte har älskling bredvid. De flesta klagar på när deras sängkamrat snarkar - själv får jag panik när jag ska sova men inte har honom bredvid. En otrolig smärta som bultar i hjärtat. Men det var som sagt vid sänggående - resten var otroligt härligt! Tack Marie och tack Malin, jag älskar er <3

Otrolig dag

Allt med idag har varit perfekt. En relativt lugn morgon så jag hann ställa in mig på att resa. Och vara utan pojkvännen. Jag vet att jag tjatat om det sista tiden, men det faktiskt bli svårt. Jag känner mig alltid så halv när vi säger hej då. Men idag får man ändå säga att den där annars halva jag blev betydligt mycket mindre halv när jag väl kom iväg (vilket inte brukar vara fallet). Tåget var I TID (!), trots en lite tuff tårgresa gick den bättre än väntat. Och när skärmen på väggen ändrades till "Göteborg" stegrades pulsen, förväntningarna var höga och som dom slog in! Jag nästan hoppade ända till jag såg henne utanför ingången till Centralen. Min fantastiska, underbara, gamla vän från förr stod där. Vackrare än någonsin och med en brinnande glöd i ögonen. Vi ägnade två timmar åt att vara tjejer som pratade om allt, allt det viktiga. I den mån vi nu hann. Jag älskar dig <3 Sedan väntade nästa äventyr. Det ska bli så kul att vara här med denna otroliga människa och fira hennes dag. Hon har gjort så mycket för mig under de här åren. Räddat mig, lugnat mig, gjort mig glad, förbannad, ledsen, tagit bort ångest och panik, hon har älskat mig, förhoppningsvis lika mycket som jag älskar henne. Vi har känt varandra i mer än tio år nu. Tiden går så otroligt fort. Så imorgon brakar festen igång (efter att vi städat, lagat mat, ätit och gjort bål). Ja god natt då härifrån!

Spänd förväntan

Om 24 (!!!!) timmar befinner jag mig i Marie och Daniels soffa och njuter av semester. Ska bli så J*VLA kul att se henne. Krama henne, höra hennes röst (som sig inte är sig lik tydligen :P ), se de bekanta ögonen, bara se henne i verkligheten igen. Så otroligt skönt att få känna den tryggheten igen. Marie-trygghet. Det var ett tag sen nu, men det brukar kännas som att tiden aldrig gått, att vi inte kommer komma ifrån varandra. Inte mig emot. Därtill ska jag träffa en fantastisk vän, hon har seriöst räddat mitt liv (vilket Marie bokstavligen gjort hon också). Hon har delat många dagar och nätter med mig. Och gjort dem alla bättre. Vi har inte träffats på ett antal år nu, skrämmande många, men det ska bli så roligt. Vi gick högstadiet ihop, festade under den tiden och ett antal år till, spelade fotboll ihop och det finns få här hemma som ställde upp som hon. Tack för det fina du <3

Ligga i solen och dra

Eller nej. Ingen sol här. Det sköar. Jag var just ut med bebis (vovven) och det snöade igen gatorna rejält. Hm, undra hur fredagens tågresa kommer sluta. Jag kanske får säga hej till ännu ett stopp i Töreboda. Avskydda stad för min del. Jag har åkt måååånga gånger från Västerås till Gbg och alla förseningar (också dom många) har överlägset hamnat i just Töreboda. Som jag sett den där staden utanför tågfönstret. Så ja, mina förväntningar är låga men förhoppningarna höga. Hur som helst så är målet fantastiskt. Inte bara ett återseende av en varm, kär, fantastisk fotbollsvän, klasskamrat, familjevän (hennes familj har ställt upp för mig så otroligt mycket under åren) och så ska en av de roligaste sakerna på länge hända: träffa Marie. Hur underbart blir inte det? Ja, det spelar ingen roll hur jag tänker mig det, för jag vet att det kommer bli oändligt mycket bättre. Hon är en av dom människor som känt mig absolut längst och också bäst. Ett bättre stöd kan man nog inte hitta. Tre härliga dagar nere på västkusten väntar alltså! (Men nej, Töreboda, du får inte vänta på mig).

Vilken härlig känsla

Det känns otroligt skönt allting, festen är över, alla betyg är snart skickade, anställningsintervjun gick bra (vill dock inte ha jobbet), pojkvännen mår mer än bra och ja. Jag mår bra. Det gick inte som en hiss denna gången, i måendet. Från mani till botten, utan lagom från extremtoppen till normalt, om man nu har något sådant som bipolär. Jag mår helt okej, bortsett från trötthet, men den kommer jag få leva med resten av livet och har redan accepterat det. Roliga saker är på gång dessutom: en helg i Sthlm och en helg i Gbg (!!!), och förhoppningsvis en i Uppsala och en till i Sthlm. (de två sistnämnda är dock inte klara med). Det sista året vet jag inte vad som hänt, normalt i fyra månader, Toscana, fem månader depression och en månad mani. Blir trött bara jag hör det där och när jag tänker efter hur det har varit så inser jag att tröttheten verkligen finns där. Men det känns bra på det viset, jag har klarat allt det där, utan några större missöden. Känns så otroligt bra, eller ja, väldigt bra i alla fall. Vännerna finns där, ALLA finns där nu. (tack älskade M. för att vi tagit upp kontakten igen, nu känns min lilla samling komplett igen). Ja, som ni märker mår jag bra. Hoppas ni känner detsamma.

När ingenting är bra - utan istället är toppen

Det har varit lite återhämtning-dagar så är det okej att vara slö och lite seg. Det har jag löst med Harry Potter, hundmys, pojkvänsmys, godis och en massa kärlek när jag minns en av de största dagarna i mitt liv. Som jag kommer älska minnena av min senaste lördag. Lite tjatigt här, jag vet, men man kan aldrig få för mycket kärlek. Inte ens på bloggen. Så jag minns, och minns all tacksamhet, all glädje, all stolthet och all kärlek den dagen genomsyrades av. Det bär jag med mig. Länge. Tids nog är det ändå känslor jag kommer känna igen - men inte just det jag kändå ändå. Känns så overkligt, att det bara var MIN dag. Ingen annans, ändå var det fullt hus, hela dagen. En känsla jag oftast känner motsatsen av. Men intte nu. Inte idag.

Lite hög än

Trots en betungande trötthet så känner jag en obeskrivlig tacksamhet, av en massa anledningar just idag. Har kikat igenom lite bilder från festen och herregud vad många människor i mitt liv som jag älskar och är tacksam för att de är en del i mitr liv. Det är inte så ofta jag upplever dom samlade som de var i lördags. Jag lever på det ruset, för i övrigt är jag satans trött. Som vanligt efter en händelse som är krävande. Men tack alla!

Tidigare inlägg
RSS 2.0