När det blir lite för mycket...

När det blir lite för mycket...? Ja, då ringer man sin psykolog för att få stöd i ångesten - inte för att få stöd i att klara katastrofen. Nu blev det i alla fall så, och min fantastiska psykolog - vad gör hon? Jo, hon ber mig komma om en timme för att få kramar, pepp, beröm och massa, massa tröst. Vilket var vad jag behövde för att klara helgen. Så nu, efter några timmars kaos ska jag krypa ned i en preliminär säng hos V., som jag hjälpt plugga lite grann. Skojigt, den delen i alla fall. Sen resten går ju att diskutera. God natt.

Ni vet - läkarsamtal

Tjo! Här kommer jag igen! På torsdag är det dags för läkarsamtal. Aningens, mastodont-mycket nervös om jag ska vara ärlig. Kanske för att jag bara har negativt att säga. Mående, ork, humör, kropp, tankar, känslor - allt känns skit. Riktigt ruttet egentligen. Vilka av alla problem ska jag ta upp? Vilka är viktigast? Vilka kan han göra något åt? Vilka kan JAG göra något åt, i nuläget? Inte fan vet jag, blir det enda svaret, för det finns inget annat. Så Hej fejkleende? Eller Hej tårar?

Saker som skrämmer

Det finns kanske fler saker än jag kan tänka mig som skrämmer. Att bli ensam. Att någon nära dör. Att jag sviker någon jag älskar. Att fastna för alltid i sjukdomar. Att aldrig duga. Att förlora rakbladen . Ormar. Män i mörker. Och att släppa någon för nära inpå. Just nu lever jag i en tämligen massiv och ständigt påstridig rädsla. Eftersom jag i måndags tackade ja till att min psykolog och min sjuksköterska får komma hit och hjälpa mig kasta alla rakblad. Fan i helvete vilken idiot jag är. Hur det ska gå utan dom. Min älskade älskade vän som genom att långsamt förstöra mig utan att jag märkt det. Det har patetiskt nog gjort min kropp till en krigszon, mitt huvud till en myrstack och min en gpng så stora styrka till en droppe i havet. Men nu, tar jag kanske det största steget någonsin i mitt liv - jag släpper taget om min bästa vän. Vi har levt ihop i nästan elva år, vi har älskat i sängen, sprungit på mörka grusvägar, ramlat i diken, sagt farväl men alltid återförenats, på något sätt ringlar de sig runt min kropp oh har hållit mig fast i alla år. Det är tid för att säga farväl till metallen. Och jag har det största och bästa stödet man kan ha. Så nu. Nu. Ni vet lämna rakbladen på en öde ö och snabbt åka därifrån för att aldrig återvända. Jag ska gråtandes vinka farväl och bearbeta vår separation. Men aldrig mer ska vi ses. Aldrig mer ska de få röra min kropp, skända min själ och sliza sönder hoppet. Så ja. Snart har jag skickat in skilsmässopappren. Lycka till till mig själv.

Lite tufft sådär

Just nu är det väldigt mycket på gång. Imorgon börjar jag på mitt andra jobb. Det gör lite ont att det första ger mig så få timmar, för jag älskar det. Men förhoppningsvis får jag fler så småningom. Just nu har jag en stukad fot, huvudvärk, en smärtande rygg och en förbannad massa prestationsångest. Å andra sidan har jag verkligen fått en chans att bli fri. Fri från rakblad. Från blod. Från kirurg-besök. Från sydda sår. Från infekterade sår, som idag ledde till akuttid på VC. Från allt vad fan självskadebeteende heter. För jag är så innerligt trött på att hata mig själv så förbannat. Så hej DBT, du blir inte av mig. Du, fantastiska behandling, du ska, SKA, rädda mitt liv!

Det här med måendet.

Just nu är det rätt ruttet med måendet. Inte alls så där fint och vackert och härligt som så många uttrycker nu när våren kommer. Struntar mest i att ens orka komma ihåg vädret. Kul att det är sol, men väl inne så ja. Ångesten har varit värre än på länge vilket syns på de ben jag skäms så fruktansvärt för. Jag skäms, och skräms, av hur jag hanterar de tankar som kommer upp. Jag gör liksom inget konstruktivt: läser en bok, går en promenad, ser en film, ringer en vän, diskar, ELLER VARFÖR INTE EN DBT-ÖVNING!?!?! Det är ju precis det jag ska göra, men gör jag det? Nej... Idiot man är. Just nu sover pojkvännen och jag kämpar. Det går katastrof. Imorgon, äntligen, är det tid hos individualterapeuten. Och till Anonym. Om du kikar så ser du att jag inte svarat på EN ENDA kommentar på två veckor eftersom jag INTE ORKAT vilket du som patient på en psykiatrisk mottagning borde veta är en situation som uppstår emellanåt. Jag skriver inlägg när jag orkar, men prioriterar bort kommentarer mestadels och så har fallet varit ett väldigt bra tag nu, så det handlar inte om att jag undviker att svara på just dina frågor. Men det lockar att göra det, enbart på grund av dina "empatiska" och "uppmuntrande" kommentarer. (Vilket är mer åt det hållet jag just nu behöver). För övrigt så har jag inte lärt mig alla namn, är osäker på en av gruppterapeuterna, men Marie tror jag inte det finns någon nu.

Det är med blandade känslor

Det är en väldigt trött Elin som inte riktigt har koll på tankarna. Det är väl ungefär som vanligt, bara det att hon samtidigt vet att motivationen för att ta sig ur det hår kanske är större än någonsin. Jag vill, behöver, måste. Ta. Mig. Ur. Det. För det fungerar inte att ha det så här. Utsätta pojkvännen för det här. Utsätta min övriga familj för det här. Utsätta mig själv för det här. Det är inte värt det. Det borde jag för länge sedan haft som ett tillräckligt skäl för att kämpa. Men nu är min stora chans här, DBT-behandling. Och imorgon träffar jag min individualterapeut för andra gången. Nervöst, men samtidigt hoppfullt. Så nu lägger jag mig för natten, god natt på er fina ni.

RSS 2.0