Hemma!

Sådär då... Nu är jag hemma! Äntligen, äntligen, äntligen är jag tillbaka där jag hör hemma. Känns toppen. Självklart nervöst, men allra mest så känns det bra. En lättnad att ha kommit därifrån. Efter tre veckor så känner jag mig redo för att ta itu med vardagen igen. Om tre veckor börjar praktiken igen, som jag i och för sig inte vet om jag får vara kvar på i höst, men som det känns nu är jag inte riktigt redo för att gå ut på arbetsmarknaden. Ams får nog vänta. Jag har ingen lust att börja söka jobb två månader efter en inläggning. Som var den andra inläggningen på det här året. De senaste sju månaderna har jag varit inlagd lika mycket som jag varit utskriven.. När året är slut kommer jag ha varit inlagd en fjärdedel av året. Det suger. Och någonstans försöker jag övertyga mig själv om att jag inte skäms över det, att det inte är ett misslyckande och att det är okej. Jag är inte dålig eller värdelös som alltid hamnar där igen. Försöker jag intala mig. Det går sådär. Men som sagt - nu är jag hemma och börjar om igen.

Ur den petiges synvinkel

Om man är lite lite petig så ser man saker man inte borde se. Hur många soppåsarna egentligen är när man kommer hem (jag blir inte sur över dom älskling). Hur många minuter man pratat i telefon. Hur många kalorier man trycker i sig på en dag. Vilka tidningar som sticker ut ur den hög jag gjort på bordet där jag lagt dom i bokstavsordning. Vilka ord som böjs fel. Och ur min synvinkel, som just nu är jävligt petig SÅ ÄR DET MIN SISTA HELA DAG PÅ AVDELNINGEN!!!!! Fantastiska underbara personalen här har hjälpt mig genom de här tre veckorna. Det finns stolpskott som inte kan reglerna utan hittar på egna, som inte kan göra saker i tid. Det finns idioter som ljuger för en. Det finns hårda men rättvisa damer som pushar en framåt även om jag ibland inte riktigt känt så. Det finns de där tjatiga, klagande och gnällande kvinnorna som tar mig upp ur sängen före lunchens slut. Det finns de där intilligenta, kloka människorna som säger det jag kanske inte vill höra men faktiskt behöver höra. Det finns de där varma, mysiga tjejerna som bjuder på sig själva och peppar och säger det jag vill höra och lättar upp det tunga sinnet. Jag är så sjukt tacksam för veckorna jag haft här. De har varit helvetiskt krävande, fasansfullt skrämmande och förbannat viktiga. Mina tre veckor är till ända och återigen säger jag det jag sagt SÅ många gånger förut men alltid kommer säga när jag går ut genom en dörr jag aldrig vill gå in genom igen: jag kommer aldrig mer gå in genom den här dörren. När jag nu går ut genom dörrarna på avdelning 94, Västerås lasarett säger jag det kanske inte högt, till personal, till rumskamraten eller till väggen i mitt rum, som jag gjort alla andra gånger utan jag viskar det för mig själv. Till mig själv. Jag kommer aldrig gå in genom den dörren igen. Aldrig. Kanske går jag in genom den dörren igen, som besökare, eller kanske patient, vad vet jag. Men det spelar just nu ingen roll, för jag tar mig UT genom den nu - det är det viktiga. Ut i verkligheten, ut i vardagen, ut i livet. Det kanske är dags nu. Visst jag ser vampyrer i fönster och speglar, visst jag har ett ätstörningsmonster i huvudet, och i samma huvud gömmer sig en röst jag kanske alltid får bära med mig, visst mitt rakblad ligger alltid tätt intill, visst mitt hjärta är trasigt, visst har jag sjukdomar, visst har jag fler mediciner än vad som är vettigt och visst har jag både panikångest, mardrömmar, flashbacks och en trasig kropp. MEN jag överlever det, än, för jag har så mycket, jag har en kropp som kämpar vidare, en del hallucinationer har försvunnit, medicinerna jag äter hjälper, jag har fantastiskt mycket stöd runt mig, jag äter, jag springer inte till broar för att en röst i huvudet säger det, sjukdomarna får jag lära mig leva med - om jag inte kan få dom att försvinna - och mitt trasiga hjärta innehåller så mycket erfarenhet och visdom som bara kommer av att ha sett insidan på sitt psyke. Jag har gjort det, överlevt det och snart lärt mig av det. Den här avdelningen har varit fantastisk, avskyvärd, lugn, kaotisk, skrämmande, konstig och fasansfull. Det är den bästa avdelningen jag varit på (varit på Västerås alla psykavdelningar, pinsamt nog) även om tiden inleddes med tre dagar på 93an som var den värsta jag varit på. Bråk och slagsmål, elak och hårdhänt personal, de där sterila väggarna alla skönlitterära författare skriver om men som alla läsare bara tror är svammel, en fullkomligt pinsamt dålig läkare och osittbara soffor. Det var släta väggar, utan klockor eller speglar på väggen, inga filtar i sängen och en icke fungerande sänglampa. Men de tre dagarna gick och trots det nyckelskrammel jag alltid kommer känna mig modfälld av att höra, trots att skipbo-minnena alltid kommer vara smärtsamma, trots att läkaren skriver ut mig utan samtal, trots att sjuksköterskorna ger fel medicin, trots att nattpersonalen innehåller ett gäng inkompetenta lata idioter, trots en säng som mörbultat sönder min rygg, trots dryga rumskamrater, trots den värdelösa maten, trots städerskorna som på tre veckor fortfarande inte fyllt på pappershanddukarna på toaletten, trots huvuddunkande rumsgrannar och trots ännu en tagg i hjärtat, trots ALLT det så går jag härifrån om en dag (om man ser ur den petiges synvinkel vill säga; som ju jag är. För tillfället) fortsatt hatisk mot läkarna men också full av hopp. Jag skulle vilja krama och tacka så många här. Inga namn nämnda men dagpersonalen här: ett evigt tack. Jag är sällan positiv (har jag fått höra lite då och då. Översatt: några gånger om dagen) men faktiskt alla nitiska kontroller som inneburit både skratt, pinsamhet, smärta och värdelöshet då de bokstavligt talat plockade ut alla mina cigg ur paketet, vände upp och ned på både handväskor, plånböcker, Loka-flaskor, vände och vred i mina böcker och block, använde metalldetektorer, petade i mitt lösviktsgodis och tvingade av mig både tofsar och strumpor på jakt efter rakblad, pennor, knivar, glasbitar, skärvor av porslin och massa annat jag provat genom åren, allt det har ändå varit värt det. För okej, jag har skurit här inne på avdelningen, jag har gråtit, hatat och förbannat hela livet men just nu, med en enda dag kvar, så känns allt faktiskt helt okej. Nu har jag verkligen babblat. God natt

Natten går tunga....

Här är allt som vanligt men lite mer kaos. Avdelningen var för första kvällen på en vecka huvuddunk-in-i-väggen-fri, fri från mitt blod på toagolvet, fritt från överdoser av rumsgrannen, helt utan bråk och från min sin sida helt spy-fri. Ändå gnager det att jag, återigen, får kastat i ansiktet att de är trötta på att jag är vaken till fyra fem på nätterna pga tysta ångestfyllda tårar så nu är det dags för fler insomningstabletter. Att jag ens kan gå rakt förstår inte jag. Än mindre föra ett samtal jag visserligen inte minns men i alla fall genomförde utan att sköterskan skvallrade för läkaren. Jag hsr dessutom läst ut min, för den här inläggningen, sjätte bok (den sista var på 513 sidor). Jämfört med förra inläggningen då jag vid den här tiden förra inläggningen läst två artiklar ur en resetidning. Så som all personal säger: det är bättre, mindre deprimerat, mindre frånvarande. Men också mer impulsstyrt, mer farligt och mer skrämmande nu. Vart fan i helvetes jävla skit är jag någonstans? Vart tog jag vägen? Efter 20 kilo upp, sju mediciner till, tio inläggningar och en Tolstojliknande stor journal har jag egentligen bara hamnat någon annanstans än där jag en gång drömde om att vara. Dit kommer jag aldrig, det är jag ytterst medveten om (jag är också ytterst medveten om att få kommer till just den platsen och positionen), och kanske är inte det den optimala platsen, varken för mig eller någon annan, men jag drömde, det är kanske det som stör mest: att jag slutat drömma (om man bortser från de nostalgiska men smärtsamma minnena som tar yttryck i mardrömmar). Jag vill saker, men drömma om dom - aldrig i livet. Jag orkar inte svika mig själv igen. Och igen. Och så lite grann igen. Ryggen gör ont, lederna bråkar, huvudet har dunkat konstant i ganska precis ett år (tack din inkompetenta idiot till familjeläkare för att du aldrig följde upp det som visade sig på akuten sju månader senare vara hjärnhinneinflammation), jag har fortfarande inte känsel i vänster fot, leverns funktionella status är lite under all kritik och hjärtat gör ont. Och att det gör ont, det gör allra mest ont. För någonstans där inne fanns en gång en lidelsefull, empatisk, driven, social tjej (om än negativ, manshatande och inkapabel att ta hand om sig själv). Jag saknar henne. Jag saknar mig själv. Jag saknar mitt hjärta som innehöll allt det där plus en framtid annorlunda än den framtid som blev. Jag är inget offer för sjukdomarna, för livet eller för kvinnohatande män, orättvisa chefer, manipulerande vänner eller ens verkligheten. Det enda jag är offer för är allt det jag orsakat själv. Jag ska inte ljuga: det innebär katastrofala relationer (där jag dock inte var den otrogne eller den som lurade mina föräldrar på pengar), det innebär också oändligt antal lögner, för främst mamma och pappa, det innebär också uppmärksamhetsbehov, längtan om drömuppfyllelser, och ett deprimerande antal helhjärtade försök att dö. Så sammanfattat: min kropp dör, mitt hjärta gör ont, jag avlider på avdelningen, jag är så långt ifrån perfekt man kan komma (om man bortser från min självinsikt: den är rätt bra om jag får säga det själv) och jag vet om det. Det var allt från mig. God natt.

Hemma

Det blev en timme hemma i soffa, Så skönt. Bara vara, strula med tvätt tio minuter och dega i soffan sen. Är perfekt när det mesta är lite rörigt. Dagens besked är dock att jag får åka hem på tisdag om permissionen jag får i helgen går bra. Och psykologen säger att det är okej på tisdag när jag träffar honom igen. Mormor och morfar kommer i helgen så jag får permission!!! Ska bli underbart! Det förhoppningsvis bra beslutet om ny medicin mot hallucinationerna och synvillorna. Haldol. Får se om jag överlever det. :P Nix, tillbaka till helvetet nu då-

Runt runt

Omplåstrade sår. Trötta blickar. Ändå förstår jag. Känslan av att inte riktigt orka bära sllt. Kanske kämner vi aööa då. Alla här inne i alöa fall. Det är kaos på avdelningen över lag men i natt är jag ensam vakn. Så förbannat jobbigt att vara här. Jag vill hem men hemma går det inte. Än. Men det ska. När jag inte dukar under sv ångesten. Det är bara så jävla förbannst jobbigt. Saker här blir inte bättre. Jag mår sämre och sämre, tappar ork och motivstion, ser och hör mer, fråmst när jag är ensam, skär och river upp gamla sår med femkronor eller med en skruv under handfatet. Ingenting BLIR bättre och jag är trött på att falla. Det blir svårare för varje gång att ta sig upp.

Faller isär

Flimrande lampor. Ångestfyllda skrik. Trötta patienter. Starka mediciner. Snedsteg. Evigt pratande rumskamrat. Viktiga cigarettpauser. Värdelösa samtal. Tommy Körberg. Rakbladsäventyr på toan. Överkörda-med-smör-mackor. Bråk om sömnvanor. Uppspydd mat. Huvuddunkande rumsgrannar. Hatvrål mot personal. Borttappade mobilladdare. Fotbolls-vm. Spotify. Vidriga medicinsmak. Händelselöshet. Blaskigt kaffe. Upphittad mobilladdare. Kaos. Synvillor. Förvirring. Vanföreställningar. Som jag tror på. Allt allt allt försvinner och kommer tillbaka. Allt utpm ångesten. Den är alltid där. Vad är vad. När händer vad. När orkas vad. Hur ska allt orkas. God natt.

Ännu en dag

Dag sex på psyk, den fjärde här. Allt är som vanligt egentligen. Jag vägrar äta maten, eller spyr upp den. Jag försöker lura hjärnan bara för att få i mig något. Svältläge med de problem jag har just nu skulle definitivt inte ta mig härifrån. Och jag vill hem. Jag vill hem och klara det. Jag vill älska med min man, promenera med hunden, äta chips utan att spy, resa till vänner och skratta, äta god mat hos mamma och pappa, ha picknick i en park utan att räkna kalorierna, inreda hemmet, skriva blogg och orka svara på kommentarerna, läsa böcker utan att behöva slita som ett djur för att förstå vad jag läser. Jag vill lära mig leva. För det är vad som krävs; lära om, för jag har glömt hur man gör när man gör allt det där utan att ha ångest över att jag inte är värd att ha det bra. För just nu är det så. Jag kan inte göra en enda av de där sakerna utan att bära på ångesten. Och ångest orkar jag inte bära. Det är för tungt. För krävande. För så förbannat in i helvete jobbigt. Men det ska gå. Sa någon. Och för att ta mig härifrån behöver jag tro på det. Vilket jag är lite tveksam kring. Men jag ger inte upp mitt liv. Men idag ger jag faktiskt upp dagen. Jag samlar kraft för att orka permission i sex timmar imorgon. Som jag längtat efter min karl. Längtar.. Allt ska bli bra nu. Jag ska bli bra nu.

Och tillbaka igen..

Så. Då var det till att börja om igen. Efter två nätter på avdelning 93 (psykos) har jag nu hamnat på avd 94 igen. Svårt att komma tillbaka till en avdelning jag sa att jag aldrig skulle komma tillbaka till. Känns svårt, men någonstans så vet jag att det får bli så här. Att det är bäst så. Jag får kämpa här tills saker ordnat sig. Eller ja. Tills mitt huvud börjat tagga ner. Är totalt kaos så just nu får jag andas en stund i taget. En kvart i taget, en måltid i taget, ett samtal i taget. Inte stressa upp mig, inte tänka för stort, inte prata med fel personer, inte sitta uppe för länge. Bara ta det lugnt. Mantra som går för mig själv. Är svårt men jag kämpar.

RSS 2.0