Det är mycket nu

Har varit ensam i drygt en halvtimme och ångesten kryper i mig. Får hjärtat att göra ont. Eller om det kanske är paniken som bosatt sig där. Eller om det är det där hjärtfelet som läkaren sa att jag skulle känna av då och då för alltid. Eller om det bara är hypokondri. Eller kanske lite alltihop. Det kanske är det som är felet. Att jag har alltihop, bara i någon mildare grad som gör att jag trots allt överlever. Jag hoppas nog på hypokondri. Att alla fel på kroppen bara är någon fix idé om att jag när som helst dör av någon anledning. Även om jag är ytterst tveksam till att det är kroppen som gör att jag dör. Det lär nog vara huvudet som tar kål på mig. Sjukdomarna journalen säger att jag har men som jag kanske inte alls har. Det vore för väl. Om allt detta försvann den dag jag slutade tro att jag är fast här. Att det är kört. Att den här hopplösheten som bor i mig inte har sin rätta plats där. Tveksamt om den insikten någonsin når mig. 
 
Jag har för övrigt insett att jag är fruktansvärt dålig på att uppskatta människor i min omgivning. Det finns en del jag älskat något kopiöst och som jag än idag skulle göra vad som helst för, även om de är längre bort än de varit. Längre bort än att springa till bron tillsammans, längre bort än att skära i varandra, längre bort än att långsamt falla bort i koma samtidigt som jag pratar med dem i telefon, längre bort än att följa med mig in på psyk, och verkligen längre bort än att peppa varandra till att bli sjukare. Den tiden är förbi. Kanske har också jag blivit vuxen på plan jag inte visste att jag inte var gammal på. Jag har trots allt blivit kallad tant i ett decennium nu, men som läkaren jag hade i tre år sa; när man blir psykiskt sjuk pausar man den mentala friska delens utveckling. Det verkar finnas en poäng i det. Och förhoppningsvis är jag snart i det stadium då jag tar ikapp de missade åren. Alla år ja. 
 
Och just det, till alla er jag älskat innerligt, jag älskar er än. Även de jag kanske borde hata, även dem älskar jag lite grann än. Och de jag älskar nu älskar jag starkare än jag gjorde då. Något jag lärt mig genom åren - att älska. Dock inte att visa uppskattning, det har jag kvar. Hur som, tack för att ni är ni, oavsett vart ni än är. 

Bort från sjukhusen - rädda er från sjukhusen.

Nu är klockan sent. I mitt huvud känns det. Därav kommer då tankarna än värre - sömnen fördröjs. Försvinner. Som jag. Jag känner mig tämligen bortkollrad. Finns det ett ord som heter så ens? Strunt samma. Sitter här och kikar på fotboll och saknar det lite. Det var något att ty sig till. Även om jag det sista året inte kände mig hemma där och vi inte var ett lag längre. Men laget och fotbollen förgyllde mitt liv under halva min tonårstid. Det var min sista tillflyktsort innan barnpsyk och var det enda jag fick lov att göra två timmar i veckan den första omgången jag var inlagd. Det var i början av 08. Hösten 08 blev jag inlagd igen och vägde 15 kilo mindre. Jag skulle komma att vara där i många månader. Fotbollen var fortfarande det enda jag såg av världen utanför men vartefter de där 15 kilona blev fler försvann också fotbollen. Som allting annat. Det var inte mycket jag hade kvar. Några människor, men resten. Platser, aktiviteter, äventyr, släkten, hunden. Så ni därute som inte kommit till inläggning - gör vad ni kan för att vända det här, oavsett om det är ätstörning, depression, ADHD, sjukhus är alltid otrevligt. De förstör alltid en del inom en som kanske skulle fått vara lite mer helt utan de hårda sängarna, de gula filtarna, de fula lamporna, de kalla väggarna, de falska sköterskorna, de elaka läkarna, de fula teve-apparaterna. Sjukhuset helt enkelt.

bego

99an. Barnpsyk, oktober 2008.

I'm not you

Onsdag, lite besviken. Så mycket som går fel. Sitter och läser igenom gamla inlägg. Skit vad jag var deprimerad hösten 08. Jag var i psykos. Jag minns inte mycket från den hösten. Minns akutenbesök, många såna, men inte många jag minns. Ett tror jag att jag minns snuttar av. Jag minns middagar på psyk. Eller njae, det gör jag inte. Jag minns små ögonblick av samtal. Jag minns ett samtal med mig under täcket och en mobiltelefon vars röst däri kom från flera personer. Människor jag älskade och fortfarande älskar, de flesta räddade mig undan både det ena och det andra. Jag minns, som tidigare sagt, mamma och pappa som kom på besök, bror som smugglade in en dator. Bullar, te, mackor på kvällarna som jag inte åt, tabletterna jag lurade till mig, som om de jag stoppades i inte räckte, sköterska som pluggade till tenta. Hösten 08 var ett långt, evigt helvete, som jag är glad för att jag inte minns alltför mycket av. Där är jag inte längre, jag är i ett annat helvete, mer kontrollerat, mer ensamt, mer smärtsamt, men mindre rörigt, mindre överbevakat, mindre trovärdigt.

Idag blir det nog en sån dag, då jag minns, försöker minnas, försöker förstå allt det här och allt det där. Dock ska vi ner på stan, jag, mamma och pappa. Får se hur det går.

Om tre minuter

En liten tanke dyker upp, och helt plötsligt försvann Elin i föräldrahemmet i Lillhärad, Västerås från att klockan 23.18. Hon hamnade i en annan värld. I en annan galax. Hon hamnade två år tillbaka. Om några timmar är det exakt två år sedan. Två år sedan hon låg på LPT sista gången. Så många månader hon gjort det, och mitt uppe i det var hon övertygad om att hon aldrig skulle överleva en dag utanför LPTns andedräkt i nacken. Och det är ju inte sant. Hon överlevde en dag utan LPT. Helt plötsligt, hon minns inte när, slutade hon försöka ta livet av sig. Hon visste inte då, när hon gick ut genom alla dubbeldörrar, att det var sista gången. Sista dagen inlåst på en låst psykiatriavdelning. Hon var inte säker, och är inte säker än, på om det skulle bli just det - sista gången. Men om 8 timmar och 12 minuter var det 2 år sedan hon gick ut från en sådan avdelning. Hon kramade rumskamraten, lade en liten lapp i hennes hand, gav pappa de två tunga väskorna, blundade, luktade, andades och gick ut därifrån. Lugnt. Sprang inte, skyndade inte på stegen, saktade inte ner, bara lät de tunga dörrarna gå i lås bakom henne och gick, bara gick. Utan att tänka. Utan att se. Utan att andas. Utan att leva. Och det gör hon inte nu heller. Hon tar sig genom dagen. Ibland svika mer, ibland svika mindre, ibland gladare, ibland ledsnare, ibland bättre, ibland sämre, ibland lite mer hoppfull, ibland total dödstrött på livet. Som nu. Hon längtar faktiskt efter att få dö. Men hon har klarat mer än en dag utan LPT, utan tryggheten som den gula lappen innebär som betyder att jag är välkommen tillbaka till psyk. Det har gått två år nu. Hon har klarat 370 dagar nu. Det är mer än en dag. Det har gått en hel evighet sen dess.

byu

rum

bu

hm
Jag gör det faktiskt ibland.

hm


Livet på en psykavdelning

Livet på 99an. Livet på en avdelning. Livet på en psykiatrisk vårdavdelning. Det ni. Visst låter det fint. Det är inte fint. Det är fint. Det är alldeles galet fint och jobbigt och hemskt och enkelt och onormalt. För det är alldeles onormalt därinne. Förvridet, instängt, trasigt, konstigt. Det luktar konstigt därinne. Det luktar den där lukten som bara de med ett hål inuti kan känna. Det finns i väggarna, som alla säger, det väntar alltid där på en. Varje gång du kommer. Varje gång du oväntat väntat kommer dit. Det ser normalt ut därinne. Långa korridorer med dörrar till dubbelrum där den ena sängen väntar på dig, den andra på någon annan. Eller så var den bara tom. Som min var. Där skulle det för mesta finnas en förälder. Men jag var inlagd för länge för att de skulle vilja ha någon där. Jag ägnade större delen av min tid som inlagd på 99an. Barnpsyk. Sex långa månader. Där fanns allt. Maskiner som piper, rullstolar som skenar, sängar som knakar, toaletter med stora lås, garderober utan galgar, soffor utan kuddar, böcker utan hela ryggar, bord utan dukar, pussel utan bitar. Alltid något som var fel, som inte passade. Du satt där, väntade, till en början. Hoppades att nästa gång dörren öppnades att det var en sköterska som tog tag i dig, satte sig bredvid och bara kramade om och viskade att allt skulle bli bra. Eller att de bara kunde säga att snart fanns det någon som kunde hjälpa mig. Lyssna på dig. Att de satte sig och frågade om det var okej med mig eller bara lägga en filt om dig. Att de kunde skita i den där 3 cigaretten på mindre än en timme. Och tiden gick, sekunden som var en evighet försvann. Du gick runt runt runt i en cirkel i en korridor där det inte fanns plats för en cirkel. Smygtränade. Gick några steg och hoppades att du inte räknat dem alls, men insåg att du visst gjort det och kände paniken och inte veta om det var tre eller fyra steg du tagit. En dörr öppnades, och det var fortfarande ingen som kom emot dig och sa att ”nu ska någon bry sig om dig”. Nej, du fick fortsätta själv, och glömma bort att du en gång hoppades. Du la dig där, längst bort i hörnet och ville glömma varför du var där. För anledningen till att du var där spelade ingen som helst roll för någon, inte ens för dig själv efter ett tag. För den där första gången du vaknat upp i ditt rum, efter många dagar på akuten och intensiven och MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) OCH PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) och till slut på psyk, var det någon som ropade ”fort, nu vaknar hon. Hur mår du?” vad väntar dom sig för svar där egentligen? Nej jag tog 327 tabletter för en vecka sedan och vill gärna gå till ICA nu? Du sa inget och någon gång senare dök det upp någon med en tablett och ett glas vatten. Det var enda gången du såg någon, sedan var du ensam. Ensam under långa stunder. För det var ingen som frågade om varför du inte sov i sängen utan låg på golvet, de ville glömma bort mig och lyckades med det ganska bra. En morgon kom de in, tre timmar efter frukost och undrade vad jag gjorde där. Jag hade inte varit utanför dörren på två veckor. De trodde jag hade åkt hem. Det kom ingen läkare och frågade om varför jag pratade med mig själv, för de ville glömma. Glömma att jag behövde hjälp. Att jag bara behövde rätt tabletter i rätt mängd för att slippa höra ÄS och rösterna, och slippa ångesten och sömnlösheten och koncentrationsproblemen och förvirringen och saknaden och ensamheten och depressionen. Och det var lätt. Det var underbart. Du hade inte den blekaste aning om vilken avdelning du legat på, hur länge, eller hur du tog dig dit. Det var resan på vägen dit du var och du mindes den inte. Och vad gjorde det? Du visste varför du hamnat där. Det räckte. Sedan kunde du göra vad du ville. Slappna av. Släppa taget. Låta dig falla. Alla de där tankarna kunde du få utlopp för. För det var alldeles normalt att du slog huvudet blodigt mot metallräcket i sängen eller spydde upp maten mitt på golvet eller svimmade i duschen eller skär på toaletten eller fusktränade på golvet eller bara pratade med dig själv. Du behövde inte bry dig om klockan. Du kunde skita i derivata och pi och analytiska samhällsmetoder och integrering och validera och SWOT. Det gjorde inget om du grät för att ÄS skrek. Dom lät dig skrika tills det gjorde ont i halsen. Allt du hållit inne ramlade ut ur dig och gjorde mindre ont och mer ont. Att du inte åt var inte bara ditt problem, någon såg, någon tittade, någon räknade och tänkte. Trodde du. Ända tills du insåg att de inte gjorde det. Mackan var väldigt lätt att slänga i soppåsen under köksbordet. Du behövde inte bry dig. ÄS gjorde vad Han ville och det gjorde inget alls, du kunde dö långsamt utan att någon lät dig dö helt. Du släppte taget. Du räknade, tänkte, hoppades, försökte, och du kunde strunta i räkningarna och disken och hunden och teven och Irak och blommorna och ICA och kalorierna i maten i kylen du i alla fall inte skulle ätit. Det var bara du och ÄS. Det var lätt. Lättare att leva. Leva när man levde utan livet. Du satt därinne och dog lite av och till. Så ja. Livet därinne. Det var livet det. Det var livet utan liv.


RSS 2.0