Ätstörningsenheten

Idag var det Stentorpet och har varit bra bortsett från lite jobbiga tankar gällande matproblem och inläggningar och stunden när hjärtat slutar slå när jag går förbi det hus som mitt liv kretsat kring i fyra år - ätstörningsenheten. Så började hjärtat slå, jag trodde allt var lugnt när jag gick runt hörnet, men hjärtat slog istället tio gånger för fort. Jag har varit där hundratals gånger. Första månaderna var jag där tre eller fyra gånger i veckan. Jag träffade läkare, psykologer, DBT-terapeuter, sjukgymnaster, chefsläkare. Jag har nog varit i alla rum på hela enheten. Jag har sett varenda tavla, sett varenda personal, druckit ur alla koppar i köket. Det var min trygga punkt, dit jag vände mig. Det ställe som styrde mitt liv, som gav mitt liv struktur, lite ordning jag kunde hålla mig till i allt mitt kaos. Det var det hus där jag skar upp magen på toaletten. Det var den bästa enheten jag varit inskriven på. Med de bästa kunskaperna och bästa utbildningarna och bästa resultaten. Det var den byggnad som räddade mig undan barnpsyks slutenvårdsavdelning. Man kan säga att det är ganska mycket kopplat dit. Så mycket minnen, så mycket tid, så mycket pratande, så mycket kämpa och slit. Så mycket död och så mycket liv.

Efter några minuter, många minuter, andades jag normalt men kaoset från minnena sitter i än. Och kommer nog göra det, ibland mer och ibland mindre. Det kommer alltid hugga i hjärtat när jag tänker på det. Och kanske är det inte så konstigt, kanske till och med normalt och viktigt. Det huset var en sån viktig del av mitt liv. Men mest av allt, trots all smärta som är kopplat till stället, är jag tacksam. Ont kommer jag alltid att ha när jag tänker på det, men jag kommer alltid bära med mig allt som jag fick som var positivt.

Tack ät

Kunde varit bättre här hemma i natten. Sitter med ryggvärk och lite trasig kropp. Det är så påtagligt jobbigt idag hur skadad min kropp är efter det som orsakademer än tre år på en ätstörningsenheten. Tiden har gått där, utan att jag egentligen fattat det. Men nu idag kan jag känna, om jag gör som jag gör nu, för att bearbeta - känslorna som var då. Jag var fortfarande inlagd på barnpsyk då, avd 99, hösten 08, och trodde livet var över för mig. Det trodde resten av världen också. 36 kg blev sju kilo till innan jag blev inskriven på Humlegården. Jag blev 18 till och med, december 08. Långsamt lärde jag känna psykologen, den första som fattade monstret i huvudet. Där och då, när jag var månader från utskrivning förstod jag inte vad gjort mig själv, och människorna runt mig. Förstod inte vilken kamp det skulle bli. Men nu sitter jag här och minns tillbaka, och inser hur nu hur dum jag var. Trodde det skulle bli hur enkelt som helst. Hade ju bestämt mig för att bli frisk, hade gått upp lite i vikt så huvudet var med, och hade hjälp och ändå - ändå tog det så många år. Ibland undrar jag om man kan bli helt frisk från en ätstörning och uppenbarligen kan man inte det. Jag har tappat tron på det. På ett eller annat sätt sitter det kvar, långt in i huvuddet, men att lära sig vara ätstörd är som att lära sig cykla: det finns där, lite sämre om man inte gjort det på ett tag, men med lite tid finns allting där igen. Och ja, jag är nog negativ, men jag vågar inte vara annat. Jag har gjort misstaget många gånger att vänta mig bra ur saker som händer.

Men jag har fått hjälp, jag är i en annan värld än jag var i för fyra år sen. Tack underbara Humlegården för livet ni räddat.

Sista gången på ätstörningsenheten

Efter nästan 4 år på ätstörningsenheten Humlegården i Västerås har jag nu varit där för sista gången. Gick in genom dörrarna med ångest, visste att den där dörröppnaren aldrig skulle beröras av min hand igen. Visste att jag aldrig skulle sitta uppkrupen i fåtöljen vid blomman i väntrummet. Visste att jag aldrig skulle bemötas av sekreterarens lugnande leende. Visste att inget mer blod skulle hamna på toalettens golv. Visste att vågen aldrig skulle ha mina fötter på sig igen. Visste att kaffekopparna aldrig skulla röra mina läppar igen. Jag visste att fönstrena aldrig mer skulle stirras genom av mina ögon. Jag visste helt enkelt att nu börjar min kamp för att klara mig själv. Nu börjar min kamp för att leva med mat i mitt liv, kampen för att inte bo vid vågen, kampen för att inte springa av tvång, kampen för att inte gå ner i vikt, kampen för att inte spy. Nu börjar min kamp för att inte vara ätstörd. Kampen för att inte vara något jag varit i många, många år. Hur det ska gå till att göra det alls vet jag inte, men till en början ens acceptera att det är det som krävs är svårt. Sen måste jag våga börja ta itu med det. Sen måste jag våga fortsätta kämpa för den. Friheten, fri från äs, sägs finnas där och det är min kamp, ensam, att finna den. Så hej frisk-från-ätstörningen-kampen. Dig ska jag hitta och genomgå utan en enda psykologs kloka ord, utan vakande ögon från de som faktiskt kan ta itu med det. Någon som har kontrollen när jag själv inte har den. Men nu är jag ensam, och det visste jag ju att jag skulle bli det, bara inte så fort som jag blev. Så hej kämpaandan, det är med dig jag ska fixa det här. Du kan börja med att dyka upp i mitt liv överhuvudtaget, så kan vi börja därifrån. Så snälla, visa dig nu, jag går under annars.


Vad händer med mig?

Det har varit mycket dystert här. Mycket tungt, väldigt många tankar och extremt mycket ångest. Nätterna är värst, men dagarna är inte mycket bättre. Har valt att gå runt halvdrogad istället för ständigt självmordsbenägen. Vilket inte hjälpt särskilt mycket. Döden-tankarna är där, oavbrutet där och jag vet inte hur jag ska hantera dom. Det enda alla tabletter gör är att få mig att orka le lite genom dimman istället för att deppa i verkligheten utan tabletterna.

Igår gick inte bra, inte bra alls. Jag hade sista mötet på ätstörningsenheten som jag varit inskriven på i snart fyra år. Snart fyra år, har jag gått där, försökt hitta tillbaka till livet, försökt hitta tillbaka till att äta normalt, eller i alla fall varje dag, kämpat för att tycker att det är okej att jag också får äta, kämpat för att inte springa ett flertal mil varje natt, kämpat för att inte göra sit-ups hela nätterna, kämpat för att inte kompensera för varje tugga jag får i mig, kämpat för att bli frisk från denna ätstörning. Jag har kämpat. Till slut har jag kämpat, även om jag det första året mest kämpade för att inte ta nya överdoser, springa till fler broar, fly till fler tågspår. Jag kämpade för att överleva och inte förrän ett år senare kunde jag börja kämpa för att få leva igen. För att få bli frisk. Åren gick och nu sitter jag här med samma tankar som för tre år sen när jag började kämpa för att leva, inte bara överleva. Sitter här med dödslängtan, den där verkliga, smärtsamma, påträngande, dominerande och livsfarliga dödslängtan som jag bar på så länge. Jag sitter här och ångrar tomatsoppan, har ångrat den den sedan minuten jag tog första skeden, och det slutade med att den hamnade i toaletten och jag hatar mig själv för det med. Jag hatar mig själv för att jag existerar, jag orkar inte göra det längre, har inte orkat på riktigt på flera år, men det sista året har jag lyckats ljuga för mig själv att jag faktiskt orkat. Nu gör jag det inte längre. Nu är jag rädd, livrädd faktiskt. Jag är rädd för att falla för långt, rädd för att falla hela vägen ner dit där jag var när jag mådde som sämst, rädd för att inte orka, jag är rädd för att svika, jag är rädd för att känna efter hur jag egentligen mår pga att jag är rädd för att hitta för jobbiga saker för jag är rädd för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Jag är rädd för att lämna ätstörningsenheten Humlegården där jag träffat så många fantastiska människor, men också många mindre fantastiska människor. Men de fantastiska människor jag träffat där har räddat mitt liv. Läkaren Lotta, psykologen A, sekreteraren där som från första gång jag klev in där lett mot mig, varmt och tryggt, alltid fått mig att tycka att det är ett bra ställe att hamna på. Och det har det varit. För jag springer inte tre mil varje natt längre, även om jag oftast springer några mil i veckan och gör några tusen sit-ups. Jag äter nästan varje dag, även om det oftast inte stannar i magen. Men jag äter i varje fall oftare än en gång i veckan, och jag tränar inte ens varje dag. Jag är kanske frisk? Det kanske är det här som är frisk? Inte vet jag, men nu är det meningen att jag ska klara av det ensam. Jag har lämnat två avdelningar jag varit inskriven på en längre tid. Öppenvård barnpsyk, och slutenvård barnpsyk. Båda gångerna totalkraschade jag. Och det känns inte särskilt bra alls denna gången heller. Alls. Inte överhuvudtaget. Tänker inte ens skriva vad tankarna ledde till igår, ingenting positivt i alla fall. Och jag kan inte garantera, varken mig själv, dig Cili och dig heller Maria, att jag klarar det här. För just nu vill jag inte leva mer. Jag vill mest av allt försvinna. Jag vill mest av allt få dö, rent och smärtfritt, helst på naturlig väg så jag slipper göra andra illa genom att dö med flit. Svårt, och rent hopplöst det vet jag, så jag vet inte hur jag ska klara det här. Jag har provat så många sätt att överleva, och jag har provat lika många sätt att dö. Ingendera har lyckats särskilt bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska stanna kvar på rätt sida gränsen. Jag vet helt enkelt inte om jag överlever.

A broken heart

Så var det fredag kväll och jag har inte orkat ta mig hit förrän nu. Det har varit en lång dag, för att inte tala om en lång vecka. Var på ät och träffade den gamla psykologen, som jag har haft i mer än 2 år. Nu är jag frisk nog (frågetecken kring det, delade meningar runt om i min krets) att lämna ätstörningsenheten och ta mig vidare till affektiva enheten för att få hjälp med vad det nu är jag behöver hjälp med. Det vet jag inte riktigt heller vad det är, och jag är ytterst tveksam till om han vet det heller så jag är ännu mer tveksam till att jag ens kommer få någon kontakt där. Det kommer bli strålande, eller hur?

Känner mig ful och ensam. Känner mig fel och värdelös. Känner mig äcklig och alltigenom hopplös. Men mest av allt känner jag mig trasig. Bara förstörd och sargad. Livet som inte känns som ett liv känns mest glädjelöst och inte värt att leva för. Om det här är livet, ett liv som kallas friskt och normalt, då är jag inte säker på att jag vill leva det mer. Leva det alls.

Gosh

Nu är det kväll och jag mår sådär. Har mått sämre och sämre vartefter dagen gått. Gick rätt okej på ät. Jobbiga psykologen som tjatar sönder. Hon har mycket klokt att säga, tyvärr nötar äs sönder det där kloka efter en dag så jag förträngt hur bra det var det hon sa. Så är jag tillbaka i de negativa tankarna vilket leder till alla dumma saker jag gör.

Jag har i alla fall ätit fisk idag. Det stannade i och för sig inte kvar men jag åt det. I övrigt är det rörigt. Om 12 timmar är pappa på väg för att hämta farmor. Ska bli roligt, men är lite laddat också att det är någon mer här hemma, även om farmor bara är farmor. Jag ska göra ett tappert försök att inte krascha under helgen. Hur nu det ska gå till.

Tack psykologen

Nu är jag där igen. Saker går fel, jag tappar orken, tappar viljan och tappar bort mig själv. Dagen har varit ett fullständigt kaos inuti. Det hela började med att jag sov två timmar och tio minuter i natt, mindre trevliga sak som följde på var mötet hos psykologen, som idag var riktigt tungt. Tyngsta på väldigt länge. Tappade bort mig själv där mitt i alla förmaningar och alla kloka ord som jag i huvudet säger emot. Det finns alltid något mindre bra i huvudet som kan vända det hon just sa till något negativt, något sjukt, något ätstört. Hon ägnade en kvart åt att få mig att öppna munnen alls och svara på frågan om jag kunde berätta för mamma om alla små överdoser. Ultimatum kan man kalla det då hotet var att om jag inte pratade med mamma skulle hon göra det. Därtill väntade hon ett samtal från mig när jag hade berättat för mamma. Jag satt från 10.46 - 15.40 och försökte samla mod till att berätta för mamma. Det gick sådär. Hon kopplade inte riktigt allt jag sa, men hon fattade i alla fall att det är värre i mitt huvud än vad jag visar. Det största problemet är att det inte går fram till henne, eller någon annan icke-sjuk, att det dåliga måendet inte alltid följer livet utanför huvudet. Man kan må dåligt ändå, trots att allt egentligen är bra. Det låter helgalet i deras öron och jag förstår det, just det är en sån sak som behövs upplevas för att förstås. 15.51 ringde jag psykologen och hon var betydligt mer nöjd med mig än jag själv. Det hela slutade närmligen med, som psykologen ville, att mamma låste in tabletterna i vapenskåpet. Där försvann min sista utväg, den ultimata räddningen. Med undantag för veckodosetten, som i och för sig innehåller närmare 80 tabletter. Vilket inte räcker långt för att komma någonstans mer än till medvetslöshet ett par dagar. Senaste överdoserna, eller ja, alla utom den första, har bestått av flera hundra tabletter, sällan svaga heller. Så ja, kanske är jag "räddad" från en tablettdöd. Det känns inte särskilt bra. Inte bra alls.

Spricka

Har bitit sönder löppen plus insidan av läpparna, i själva tandköttet. Allt för att det är utlopp för nervositeten. Som uppstod i mötet hos psykologen. Ett ultimatum ställdes: jag berättar om alla små överdoser för mamma så hon tar tabletterna. Eller så gör hon det, ringer mamma alltså. Vad gör det, så mycket extra tabletter är det ju inte? Är tvungen att ringa henne när jag pratat med mamma. Ringa och ljuga för henne? Ljuga lite för mamma?
Har absolut ingen, ingen aning.

Suck

Var på ät och träffade psykologen idag. Som alltid tungt, men det var ganska viktigt det vi pratade om idag. Tabletterna, tankekarta (som jag inte gjort till idag), maten som inte går så där bra som hon hoppades på. Får inte i mig allt jag ska få i mig under en dag och en del av mig är rätt nöjd, men det är fel del av mig som tycker det är bra. Att jag aldrig lär mig. Satan vad mycket självhat jag känner just nu. Gör aldrig rätt, tillräckligt bra.

Min hund har inte varit här i lägenheten förrän nu och hon har inte riktigt kommit i ro, trots att vi var ute och gick den gamla rundan som vi gjorde förut när jag bodde i den andra lägenheten. Hoppas hon kan slappna av om en stund.

Vad jag är bra

Lyckades missa tiden med psykologen. Är så himla bra. Pratade med henne nästan en halvtimme istället. Vi pratade om den ändrade medicineringen, om alla tabletter jag får i mig som jag inte ska ta, vi pratade också om maten. Jag ska fortsätta satsa på att äta middagen, och ett mellanmål och (i mitt huvud har det ändrats till; eller, för jag pallar nog inte att äta både mellanmål och fikabröd eller kaka) någon sak till kaffet. Lite dåligt samvete, men ändå skönt att ha pratat med henne.

I övrigt mår jag sådär. En tuff natt. Som alltid då i och för sig. Händer inte så mycket för min del annars. Dricka kaffe är väl första etappen på dagen.


Insikt

Har varit på ätstörningsenhete nu och träffat psykologen. Tufft idag. Den där lilla överdosen i måndags kröp fram på något sätt. Skrämmande hur bra hon är på att få fram saker jag absolut inte vill dra fram själv. Återigen dyker det upp så mycket som jag själv förtränger. Mycket jobbigt. Mycket jag egentligen vill skyffla undan. Vi kom fram till (läs; hon bestämde, jag hummade med) att jag ska ge alla tabletter till mamma.. Fasar för det. Hon (och pappa) kommer bli livrädda. Hatar när jag gör fel, hatar när jag inser mer än jag vill inse. Fan. Nej, idag blir en tuff dag.

Återkommer.

Kyckling

Då har jag varit på ät idag igen. Känner mig inte särskilt välkommen där längre. Jag hör nog inte hemma någonstans. Jag är nog inte värd att tillhöra någonting. Eller någon.
Så jag känner mig rätt värdelös. Inte blev det bättre av att inte bli förstådd överhuvudtaget. Känner mig ensammast i världen.

Om 16 timmar får jag nycklarna till lägenheten, det ska bli så skönt att få något eget igen.

Återkommer.


Hårt.

Mamma har nötat sönder mig här på morgonen. Tungt. Ägnade två timmat åt att försöka förklara rädslan för att bli utkastad från båda ställena. Är för frisk från min ätstörning för att få vara på ät men tänk om jag är för sjuk i ätstörningen för att få vara på affektiva. Är livrädd för att säga något alls. Om dom frågar, vilket dom kommer göra, vad jag vill ha hjälp med, vad ska jag svara? Uppenbarligen kan jag inte säga maten eftersom det inte är ett problem längre. Alla resterande problem trodde jag kom från matproblemen. Men tydligen går man på vikten på den här avdelningen så eftersom jag är lönnfet och inte väger 36 längre är jag färdig där. Vilket betyder att nu kan jag härja fritt vad gäller vikten. Så 0.6 ner på två dagar är bara en enda stor tröst.

Jag känner mig missförstådd, utsatt, hopplös, fet, fel, ful, misslyckad och ja mest av allt dödslängtande.

Det är inte kul längre

Mår inte alltför bra. Vill mest ge upp. Tappar orken och viljan och finner inget riktigt värde i att försöka. Om jag ändå blir skickad till en avdelning som inte bryr sig eller tänker göra något - då kan ju jag också ge upp? Jag kommer inte klara det utan hjälp, och där får jag ingen hjälp. Förstår - det logiska, verklighetstrogna jag, inser att jag skickas vidare för att jag är för dyr för att vara på ätstörningsenheten. Men den lilla, rädda jag skriker och försöker fatta vem, om inte ät, som ska kunna hjälpa mig när mitt stora problem är maten? Skiter i det här.

Okej, min hund hatar mig just nu, så tror att jag får ta mig till sängen och, i bästa fall, bara stirra upp i taket.

Brr

Kallt. Det är så kallt. Inuti blåser vindarna även fast stormen lugnat ner sig. Jag förstår inte riktigt hur allt ska gå till för att det här ska gå bra. Vården ja. Underbara, svenska, fina, välbärgade, rättvisa psykvården. Hur jag än gör blir det fel så egentligen borde jag inte göra någonting, även om det också blir fel. Var hos psykologen och fick mest veta hur värdelös jag är. Tänka sig, det visste jag inte innan.

Ikväll blir det godis. ikväll ska jag äta godis som jag har för avsikt att behålla. Det är just det, att behålla det jag nu äter.

Zyprexan hjälper inte en sekund, förstår inte riktigt varför jag ska fortsätta med den, men jag tänker ge den en chans. Något måste ju hända nu.
Återkommer.

Vad händer?

Tänka sig. Det här har ju aldriiig hänt förut - vården sviker mig. Igen. Nu blir jag överskickad till öppenpsyk. Vilket betyder att jag får börja om med en ny psykolog, om jag ens får träffa någon, eller om jag får träffa samma flera gånger. Hur kommer det sig att jag är så förbannat korkad och tror att dom talar sanning? Finnas där, inte svika, inte lämna, fortsätta jobba, arbeta vidare. Och dom tycker det är "viktigt" att jobba med värdelöshetskänslorna? Halva orsaken till att dom inte försvinner är just det att man inte är värd pengarna dom måste lägga för att det ska bli bra för patienten. Jag är värdelös. Helt värdelös

Nu ska jag gå och känna mig mer värdelös i ett hörn eller någon annan plats där jag får vara ensam, utan mamma som tjatar.

Hej då.

Nästa gång

Varning: inte lika triggande inlägg. 

Allting känns så hopplöst. Jag har lärt mig genom åren att inte lita på människor. Men framför allt lärt mig att inte lita på system. Ändå gör jag samma misstag, och går på den där fina ytan som de system Sverige har. Jag låter mig tro på dem, tills de återigen sviker, förstör, förgör. Ytan är alltid så underbart fin. Eller nej, men jämfört med hur det sedan blir så är dem det. Allt låter så bra, tiden går och allting blir lite mer stabilt lite, lite i taget. Men, MEN, så kommer det igen. Slaget. Smällen. Golvningen. Och jag ligger där kvar i spillrorna av förhoppningar, tacksamhet och förtroende. De gav mig inte mer än ytterligare smärta. För varje gång sveket kommer blir det lite lite svårare att nästa gång släppa in människor. Jag hör nog inte hemma här.

Jag borde dött när jag hade chansen

Allting faller. Allt bra blev värdelöst. Allt hopp blev två små smutsiga korn på asfalten. Alla mål är inte längre något värt. Jag faller.

Jag orkar inte mer. Vad hände med alla lovord? Vad hände med allt det positiva du sa vi skulle hjälpas åt att hitta? Vad hände med de där åren framåt du skulle få mig ur det här? Allt du sa? Var det inget värt? Var jag bara ett offer du alltid velat slippa? Är jag bara det hopplösa fallet du inte brytt dig om under alla år? Är jag inte värd din tid?

Jag var väl inte det. Jag är väl inte värd det. Jag är ingentinget du nu slipper. Grattis.

Fattig

Idag var första mötet på ät-enheten hos psykologen. Som alltid hade hon mycket att komma med. Små kommentarer som hon vet att jag hakar upp mig på. Jag tror att hon vet mer än jag tror att hon gör. Lite trygghet i det också, även om det skrämmer mig. Jag vet att ingenting riktigt blir så bra som hon hoppas, men hon var lite stolt över att jag klarat mig utan att ringa en enda gång - bättre än förra året. I och för sig funderade hon på om det var enbart positivt. Vilket det nog inte var, men hon kan ju i alla fall få bli nöjd över något, för framstegen under sommaren har inte varit många. Jag berättade om maten, som jag oftast spyr upp, överträningen, men framför allt ville hon verkligen få fram att trots min rädsla att faila, vilket jag är relativt säker på att den failen kommer, måste jag prova, våga försöka, utan dom har jag ingen chans alls att ta mig ur det här. Jag vet det, lite, men ändå - jag har inget att välja på. Problemet är när jag tar det steget och vad som händer då. Hon har i alla fall ordnat upp lite i mitt huvud, som hon alltid gör. Eller inte alltid, men oftast. Jag behövde den omorganisationen just nu, då jag själv börjar tappa kontrollen. Dessutom ska hon ordna med tabletterna, hon vet hur väl jag behöver dom för att ta mig ut. Utan henne vette tusan hur det senaste året skulle varit. Min lilla hjälpreda. Hon kan fixa det mesta den kvinnan. Tack för att du finns.

Ikväll har jag ätit kyckling. Eller ja, det var vid fem så kväll vet jag inte. Det känns sådär, men det är mindre svårt idag än igår. Tack och lov.

Sista gången

Nu börjar sommaren på riktigt. Jag blir ensam i fyra veckor. Är inte alls van vid att vara utan psykolog eller läkare så länge. Det har nog inte hänt sedan ettan i gymnasiet. Lite rädd faktiskt, men det är kanske ett sundhetstecken. Eller nej, ett bevis på hur långt jag kommer och hur långt jag inte kommit. Nu är det inte möte förrän i början av augusti. Lite ensamt också. Hon var en av få människor som fortfarande inte får min beundran. Hon är den hon är, hon är klok, sympatiskt men ibland lite köra-över-mentalitet. Det har hjälpt ibland faktiskt. Men vi har känt varandra i två år lite drygt nu. Jädrar vad tiden går fort. Vi kom in på bipolär sjukdom idag. Fick faktiskt bekräftelse på det jag trott är sjukt, stört. Att det inte alls är något "konstigt" utan att det tillhör sjukdomen. Det känns skönt att nu fått förklaring på en del av de saker jag undrat tidigare.

Annars då? Fått i mig en chokladkaka (snoddas, vad man nu kallar den ?) Känns blandat det också. Men det är väl också logiskt. Det var allt för nu.

Tidigare inlägg
RSS 2.0