Ingen lätt dag

Det har inte varit världens bästa dag. Den har innehållit fina, mysiga, vackra stunder, då kärlek varit fokus. Och som jag känner mig älskad nu, trots alla brister, sjukdomar, tankar och korkade uttalanden. Men ångesten är inte alls kul, så sju extra Xanor har trillat ned. Känner tungheten i huvudet, krypningarna i kroppen. Panikångesten väntar på sin chans, rakbladen likaså. Men just idag tänker jag inte ge upp. Låta dagen inspirera till en någorlunda vettig kväll. Kan gå med tanke på att nattmedicinen ska intas nu. God natt.

En ätstörning som vaknat

Mat har varit mitt problem (ett av många) i mer än tio år. Det kändes som en seger när jag kunde äta en av mina största rädslor: pizza. Det var några år sedan den slank ned nu. Och nu skrämmer den igen. Mer än på väldigt länge. Ångesten är här, varenda gång jag tänker utan att hindra dem innan. "Tjock, värdelös, ät inte, räkna kalorierna, gå omvägen hem, rör dig lite mer, köp en våg". Osv. Ätstörning som vaknat alltså. Jag vet inte vad lösningen på det här är. Finns det någon? Jag lovade min terapeut att äta frukost varje dag. Det går sådär med det. Fail två gånger. Av två dagar. Det här skrämmer mig.

Lugn dag

Så var en lördag till ända. Har för en gångs skull inte varit hos mamma och pappa ikväll. Var där inatt, hundvakt igen. Men dagen till ära så var jag hemma med pojkvännen. Haft en behaglig och lugn dag. Utan godis, men äs är nöjd så ja... På den fronten ser det mörkare ut. Vet inte vad som hänt med huvudet där. Är så trött på att tänka äta mindre, äta mer sällan, kompensation, spy, ta ytterkurva på promenaderna (en kamp äs ännu förlorat), ja ni vet, allt det där. Som jag kämpat i åtta år för att komma ifrån. Och plötsligt slungas jag tillbaka dit. Utan mening och tanke. Jag är väl medveten om att det är upp till mig därifrån, och jag försöker. Försöker äta några gånger per dag, försöker att behålla maten, kämpar för att inte förlorq greppet. Jag vet inte när jag får det åter om det väl tappas. Det kan ta tid. Det går fört att ramla nedåt. Desto värre att klättra uppåt igen. Det är gjort tillräckligt många gånger nu. Bara inte förlora nu. Bara inte ramla nu. Bara inte tappa greppet nu. Bara inte ge upp nu. Bara kämpa. Bara låtsas att den mentala mjölksyran är obefintlig istället för gigantisk. Bara tro på att hoppet inte dör. Inte så svårt. Bara massa bara.

Sliten men nöjd tjej

Dagen för salstenta/sluttenta i kursen Etik är över. Äntligen. Några veckor av ro igen. Tentan kändes bra och ett B känns inte alltför avlägset. Även om ett A var målet så får jag med tanke på sista hemtentan vara nöjd med B. Inte för att det är så tokigt, men mina höga krav på mig själv har trots snart tio år av sjukdom inte gått över. Jag har inte lyckats så bra med de höga kraven, mer än på anorexifronten då, men det är, har jag insett nu, inget att vara stolt över. det var kanske till och med de där höga kraven som från början tog mig in i en värld jag innan inte visste fanns. Jag visste inte att ångest kunde vara så brutalt smärtsam, inte heller att anorexi var ett sådant helvete, inte heller att självhat kunde vara så starkt. Jag visste inte heller att de där månaderna skulle leda mig in på år av ett liv jag inte ville ha. Eller ja, då visste jag inte. Jag anade inte, förstod inte, tänkte inte, föreställde mig att det kunde vara ett sådant lidande. Att överdoser, psykavdelningar, isolering, rakblad och sjukdomar kunde vara så totalt förstörande för en människa. Jag har kommit en bit på väg, men det är en lång bit kvar. Men den här utbildningen, alla fina människor, en makalös hund och otrolig kämpaglöd (som emellanåt inte finns dock) har tagit mig till att jag kan resa och må bra, må bra av att göra saker, må bra av att skriva igen, må bra av att le ett äkta leende, skratta mitt skratt jag saknat så. Jag har saknat mig själv i alla dessa år. En del är förlorat för alltid, men en hel del kommer tillbaka vartefter stegen framåt faktiskt tas numera. Jag ska kämpa, in i döden, när den nu kommer. Jag har gett upp många gånger, men andra har inte gjort det, och det är det som räddat mig. Nu är det min tur.

Om anorexin

Så var vi här igen. Har suttit med det här förbannade fönstret uppe i två timmar utan att kunna skriva en rad. Så här kommer ett försök. Jag mår bra, men ångesten mörbultar. Min rygg dödar mig men migränen har hållit sig undan hela dagen. Den har annars varit här mycket den senaste tiden. Jävla skitkropp. Som jag förstört den. Jag önskar att jag visste då hur illa det skulle bli hade jag nog aldrig sjunkit så långt ner i anorexin som jag gjorde. Det hade kanske avskräckt mig lite. Sjuk hade jag ändå blivit, jag vet, men inte som jag blev. Så mycket skit har kommit (inte bara fysiska åkommor) för att anorexin fick grepp om mig och jag aldrig insåg hur jävla hemskt allting skulle bli. Nu vet jag och ångrar, till ingen nytta för egen del. Men för de som läser och kanske inte kommit så långt i sin ätstörning: LÄS och ta till er, för inget gott kommer ur att följa efter äs. Inget är värt det.

Vin, vän och vardagsångest

När jag hörde om Kristdemokraternas nya partiledares ideologi. Nej till abort? Ja till VALFRIHET för vårda ställda om de vill utföra abort eller inte.... Eh what? Vilket jävla land vill du att vi ska bli? Kenya? Blir så satans arg att jag inte ens orkar bry mig om att jag låter som en extremfeminist. Vilket jag inte är. Jag är en traditionell mellanfeminist som tycker att det ska vara JÄMSTÄLLT att i alla fall existera. Jobben, familjen och ekonomin får komma som nummer två. Jag deklarerar härmed att jag inte står på samma sida som Gudrun Schyman. Och allra minst Kristdemokraternas sida. Är så arg att jag inte riktigt tänker på vad jag tänker. Tur det egentligen då tankarna är lite i kaos. Ätstörningen skriker efter uppmärksamhet. Bipolärdeppen jagar mig. Ångesten är som sagt inte riktigt på den nivå jag mår bra av. Ingen skulle må bra av den. En liten tröst: att jag inte är patetiskt svag. Tror jag. Eller ja, vad fan allt nu är. Vet inte. Dagen innehöll i alla fall två timmar med Cili. Roligt!

Det paradoxala i att inte veta men ändå veta

Det är lite segt att vara jag idag. Måendet är inte på topp, verkligen inte. Efter att ha vägt mig på två vågar och båa visar att jag nått min målvikt jag fick när jag var 17 (2008) är det hemskt att vara jag. Har nog inte förstått hur lång väg jag har kvar till att bli frisk från ätstörningen. Alla tankar jag lyckats ta mig ifrån kom tillbaka och här sitter jag nu och velar, pendlar, kämpar. Kämpa - ge  upp. Kämpa för att bli frisk, faktiskt inte gå ner de är hektona som behövs för att komma under målvikten, kämpa för att inte falla tillbaka till där jag var. För dit är det ändå väldigt långt, "tack och lov" har jag tänkt ett bra tag nu. Det känns inte lika mycket tack och lov längre. Just nu känns det mest "what the fuck, jag orkar ändå inte". Ner till den lägsta vikt jag hade är det oändligt långt, så dit kommer jag aldrig igen. Men vägen dit går snabbt om jag ger upp. Det vet jag. Jag vill bara gå ner lite. Lite lite så jag slipper ångesten över att vara för tjock. Vilket jag ju i och för sig känt mig som sedan 2007, oavsett vilken vikt jag haft. Det känns bittert att tänka så, jag vet, jag VET verkligen att det var just en tanken som tog mig till en verkliga botten jag var på. Det känns också bittert att jag trots allas glädje när jag berättar det inte känner någon stolthet eller nöjdhet i det. Jag kämpar, men om jag kämpar för rätt sak vet jag inte riktigt. Jag har kämpat i hela mitt liv, men aldrig så mycket som de senaste åren. Jag vet inte om det är värt att riskera att hamna tillbaka där jag var, bara för några kilon jag nu tänker mig. 

I huvuder råder kaos, jag vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Massa sjukdomar som förstör, massa svaghet i min karaktär förstör, massa problem som förstör, massa trötthet som förstör. Jag vet helt enkelt inte om jag orkar. Orkar kämpa för att bli stark,  orkar kämpa för att bli hel, orkar kämpa för att bli frisk. Jag vet inte om jag orkar livet som tjock, jag vet inte om jag orkar livet som smal. Vet inte om jag orkar alls. 
 
Men jag kämpar. Kämpar så förbannat. 

I wish I could fly

Det är en tung dag. Började inte särskilt bra, och har inte fortsatt bra heller. Kämpar fortfarande med att få i mig dagens första mål mat. Jag har stöd, jag vet, men det är så svårt. Har tränat dessutom. Idiot. Fast det känns lite bra. Men ändå inte särskilt bra. Känner mig mest dålig och misslyckad som inte riktigt klarar av det jag ska. Trodde verkligen att jag kommit längre än så här. Ändå hamnar jag alltid här igen. Tillbaka i det där jag inte riktigt vet vad det kallas. Mörkret..? Har ingen aning. Det är hur som helst inte här jag vill vara. Alls. 
 
Så. Frukost? Mellis? Lunch? Bara något. 

Vilken dag

Det har varit en väldans konstig dag. Jag har ätit och behållt fearfood, behöver inte gå in närmare på vad det är. Men jag behöll det och det känns lite blandat. Gillar inte mat. Jag som brukade älska allt, njuta av lyxmat, njuta av ovanlig mat bara för att den var just ovanlig och den oftast åts i samband med något speciellt. Det finns inte riktigt kvar. Jag äter ovanlig mat när någon viktig person i mitt liv haft ett klokare samtal med mig som jag eventuellt lyssnat på. Numera äts det för att kroppen ska orka ta sig uppför trappan utan pauser, att benen inte viker sig när jag går på promenader och att ätstörningen inte river i mig när jag inte sprungit på två dagar. Fantastiskt må hända eftersom det var där jag en gång var, för inte alltför längesen, men det är en bit kvar. Och på många sätt vill jag vidare. Kanske inte med rakbladen, det var för övrigt sex år sen igår jag provade för första gången, men maten vore så obeskrivligt skönt att få ordning på. Bara få känna lite frihet, njuta av mat, äta vad jag vill när jag vill, utan massa måsten och krav. Och framför allt, äta utan ångest, och inte få en kick av att svälta. Där är jag definitivt inte. Förbannat varför det ska vara så svårt att ta sig dit bara.. 

Tillbaka

Nu är jag tillbaka i gamla vanor. På gott och ont. Matstrul på hög nivå, vet inte hur jag ska lösa detta riktigt. Jag vet att jag behöver göra det själv, ta beslutet, men det är så förbannat skrämmande. Behöver så otroligt mycket mer ork än vad jag har. Vet vad som borde göras, vad jag måste göra, men det går inte riktigt som jag tänkt mig det här. Jag är helt enkelt inte bra på att leva. 
 
I övrigt är det sådär. Är tillbaka i rutinerna att vara på praktiken, och idag gick det faktiskt rätt bra. Förutom en sinnessjuk ångest som jag botade med lite blandade sorters medicin. Dock är jag fruktansvärt trött, är inte riktigt i form för vardagen, men det är ju inte så mycket att göra åt saken. 
 
Min hund har lugnat ner sig idag, vilket är på bekostnad av hennes humör, men det vänder snart. 

Förbannade sjukdomar.

Dubbelmoral.. Är med i en grupp på FB, för människor med en ätstörning eller människor som kommit i kontakt med ätstörningar. Den har varit ett otroligt stöd under svåra tider. Kloka ord som jag ibland behöver höra. Hela POÄNGEN med gruppen är just detta, för de sjuka som vill bli friska och de friska som vill hjälpa. Det finns en del regler, som tyvärr trampats över en hel del den senaste tiden. Tråkigt då all denna vikthets, träningsmani, hälsosamspratet och noja över ätstörningssymptom och det det för med sig. Jag, som kanske inte kommit så långt som jag gärna vill tro (går riktigt risigt med maten, nämner inga siffror, MEN, det går åt helt fel håll och jag skäms verkligen över mitt beteende), blir så sjukt triggad av bilder på den så kallade "nyttig" maten, oftast för att jag känner mig dålig som inte äter det mesta av det själv. Inte av tvång för äs eller så vidare men jag har inte lärt mig, trots pissiga ätstörningar, att äta de flesta grönsaker så lax med tretusen grönsaker och en "så otroligt onyttig yoghurt eller creme fraiche" till gör mig till att jag ser mig själv som en fruktansvärt dålig människa som inte äter samma "goda mat, eftersom den är så nyttig" som visas på alla dessa bilder. 
 
Så halva syftet med gruppen känns så otroligt utnyttjad, på fel sätt. Inte för att jag kommer gå ur gruppen, jag hoppas på förbättringar och att den kan få tillbaka sin stjärnglans den hade i början, men det gör mig ledsen för jag inser hur stört och farligt ätstörningar är, hur illa däran man kan bli, och hur sorgligt långt jag har kvar till målet. 

Hur blev det så här?

Jag sitter här med en ångest som växer för varje sekund. Varför åt jag den där extra biten kyckling, varför åt jag glassen, varför drack jag det där vinet...? Så otroligt dumt. Ändå vet jag att jag hur som helst måste göra det, äta det. Tids nog. Måste jag bli tjock nu bara för det? Vad hände med mina synliga revben och spetsiga knän? Det är så förbannat fult att vara benig och knotig, men jag kan ändå inte låta bli att sakna känslan. Jag saknar inte orkeslösheten, de döda ögonen, den ständiga värken, alla blickar från omgivningen och kommentarerna från vänner och bekanta. Dock så slipper jag inte värken, de döda ögonen består och kommentarerna fortsätter hagla över mig. Men jag var INTE bättre för att jag var duktig på att svälta, det är inget bevis på självdisciplin och mental styrka när man är för smal för vuxenkläder, det är inget starkt eller modigt att vara så sjuk att man får ligga med sond. Det är sjukt, bara sjukt. Så varför i helvete vill jag tillbaka? Är jag inte svag nog, är inte kroppen trasig nog, är inte tillräckligt många år bortkastade på självvald isolering, sjukhusvistelser och ångest? Jag tycker det. JAG, lilla Elin, tycker verkligen det. Men det där lilla monstret i huvudet lämnar mig aldrig ifred, låter mig aldrig leva, hon finns där, alltid, skriker, tjatar, viskar, vrålar om hur värdelös jag är och hur fel jag gör och att jag aldrig kommer duga. Fantastiskt.. Det suger att vara sjuk.

Sol, hundlek och lyxmat

Det har varit en ganska intetsägande dag. Händelselös, tråkig och småjobbig. Har lekt med hundarna, med blandat resultat. På punkten valpen går det framåt. Hon trivs med tillvaron mestadels, så länge hon blir underhållen och får stimulans så hon blir lite mindre rastlös. Det vill säga väldigt mycket tid från matte och/eller husse, helst från alla. Men hon lär sig och vill gärna vara till lags, så länge hon får göra lagom tokerier också. Det brukar vara så med varelser med damp. Och det är ingen överdrift eller missbrukande av termen, hon uppfyller alla kriterier för damp, även om det inte finns något sådant på hundar. Det finns hundar med sjukt mycket energi, koncentrationssvårigheter och dålig motorik, men inte på den här nivån. Det gör mig inte så mycket mestadels, hon är en utmaning. Min hund däremot är både lat och bortskämd så henne behöver man inte leka med särskilt länge. Men det är roligt det med. Min hund är bäst.

Annars har jag njutit av solen och en bok ute bland hundarna och därefter en riktigt god middag. Andbröst med hasselpotatis och pappas underbara sås. Yes skitätstörning, jag åt sås och njöt faktiskt av den även om ångesten efteråt inte var särskilt lindrig. Usch att det är så struligt med maten just nu. Även om det är oändligt mycket lättare än vad det har varit. Så jag kanske inte ska klaga så mycket på mig själv som faktiskt kommit en bit, trots att jag tagit en del steg bakåt just på matfronten. Men men. Ett framtida problem som jag brukar säga.

Ziiingo

Ja, ikväll har jag druckit en väldans god läsk. Tropical Zingo. Väldans onödiga kalorier men det skiter jag i för jag tänker visa mig själv att jag faktiskt inte är så sjuk som en del påstår. Jag äter nästan varje dag, jag äter det mesta som behövs i näringsämnen, provar fear food lite då och då, jag äter onyttigt ibland, som tårta idag, eller choklad på helgerna, eller dricker alkohol, även om det inte stör ätstörningen särskilt mycket eftersom det är ett sätt att komma undan just denna. Jag kompenserar inte särskilt mycket, om än ofta, och jag fusktränar inte varje dag. Jag räknar ja visst, men jag är inte helt hundra på att man någonsin tappar bort det där längst bak i huvudet. I alla fall inte att jag slipper det. Är nog inte stark nog. Jag ljuger om mat ja, och jag spyr ja, MEN, jag väger inte 40 - , springer inte 2-3 mil per natt och lika många per dag, spyr inte upp två skivor gurka och vägrar äta stekt, friterad, wookad, gratinerad eller såsdränkt mat. Så vadå - så ätstörd är jag inte? Faktiskt. Med detta sagt tänker jag nu låtsas att det inte är ett spöke i mitt huvud, att vågen ropar på mig från badrummet och inte heller att mina lår slår ihop när jag sitter normalt i soffan. God natt.

Lite tur

Nu tänker jag skriva ett inlägg som inte enbart är negativt även om de flesta känslor och tankar är just negativa för tillfället.

Jag har hur som helst en underbar pojkvän. Har fått en halvtimmes övertalning om att det INTE är SNYGGT med UNDERVIKT. Och då var siffran jag nämnde inte ens tio kilo i närheten av vikten jag tänkte mig. Han vill hur som helst att om jag måste ändra min vikt, vilket han tyckte att jag inte ska göra, så borde det vara upp. Vilket absolut inte kommer hända. Usch vad hemskt. Jag hatar mig kropp, hatar hur jag ser ut och hatar att jag inte riktigt vet vad jag ska göra. "Normalt" hade jag gått ner alla de där kilona och stannat kvar där tills det blir världskrig igen. Vilket definitivt kommer komma om jag gör det. Så på något sätt vet jag, jag VET, att jag inte borde. Men det är en liten önskan i huvudet, som jag helst hade velat vara utan, som vill annorlunda.

Nu är det hur som helst kväll, jag ska sova och försöka att innan dess inte göra några tokigheter. Blir svårt.

Det hela börjar klarna

Klockan är mycket, jag är trött och det tar emot att säga, men faktiskt mina hungerkänslor börjar verkligen vakna till liv numera. Det tog sex år efter att de försvann innan de på riktigt började dyka upp, mer konstant. De senaste åren har de kommit och gått lite hur som. Det är med blandade känslor. De är ju ett bevis på att jag börjar äta som jag ska och kroppen börjar hitta något slags rutin, tro det eller ej. Samtidigt skrämmer det, då hungerkänslorna är en av de enskilt största faktorerna som gjorde mig så mycket sjukare än jag från början var. För er lyckligt ovetande behöver jag inte förklara, det är väldigt värdelöst att förstå det, och för er mindre lyckligt lottade behöver jag definitivt inte beskriva dessa känslostormar närmare än som så att det är en riktigt riktigt skrämmande triggers som i alla fall jag använde som bevis för att jag var bra på något. För något jag aldrig ens "borde" velat alls, och ännu mindre velat när jag väl hade hittat dit. Till skiten och anorexin. Planen var aldrig att få anorexi dock. Snarare var mina ambitioner att bli lite smalare (okej jag var inte ens normalviktig då, och hade heller aldrig varit), bli lite bättre på något, ha kontroll över något, bevisa för mig själv att jag inte är helt värdelös på allt. Det blev helt fel sak jag använde mig av för att klara av alla dessa fatalt värdelösa bedrifter. Eller ja, jag har ju faktiskt lärt mig gräsligt mycket viktigt om livet, döden och det där emellan. Jag har också lärt mig om himlen och helvetet och allt där emellan. Men framför allt har jag lärt mig om svaghet och styrka och allt där emellan. Jag har provat på det alltihop faktiskt. Mest att vara svag, det var jag paradoxalt nog multibelt begåvad att klara. Än dock har jag haft mina perioder av styrka, jag gick upp i vikt (även om det är x antal kilo kvar så har jag kommit upp ganska många kilo), jag slutade vara beroende av Theralen, jag gav upp min konstanta period av misslyckade, men än dock förgörande, självmordsförsök. Och faktiskt, jag har bara svikit ett fåtal personer, dock de viktigaste. Allt det där är positivt. Varför kan jag då inte sluta ersätta alla dessa negativa saker med ännu fler, lika korkade? Och varför kan jag inte se värdet i att sluta med alla ovan nämnda? Som min farmor sa idag; "Vad är det för liv jag lever?". Vi ligger på samma nivå hon och jag. Hon verkar dock besitta en förmåga jag saknar - att fortfarande göra samma sak som hon gjorde när hon var glad i och för livet. Något att lära sig kanske.

Hur som helst, jag är nu trött efter en hel dags flyttande och tio dagar av bruten/störd/icke befintlig sömn.

Fettlager är inte fulare än revbensmager

Jag har kommit på att de närmare 20 kilo jag har gått upp från min lägsta vikt inte bara gjort mig tjock. De har gett mig underhudsfett som innebär att jag kan gå igenom mamma och pappas rum utan att hacka tänder (de har cirkus 18 grader i rummet), jag kan numera ha vuxenkläder, idag kan jag gå i bara två tröjor men ändå gå från bilen in till huset. Nu för tiden är jag tjockare än jag någonsin trodde att jag skulle bli igen och det innebär att mitt hjärta slår rätt för det mesta, att jag kan andas utan att det gör ont, att jag orkar gå upp för trappan utan att behöva ta paus, att jag inte fryser jämt, att mina händer inte är vita, att mina ådror inte lyser, att musklerna inte är helt förtvinade, att jag inte springer på svältmoln, att jag kan äta utan kräkreflexer, att huvudet inte dunkar ständigt, att det inte svartnar för ögonen varje gång jag reser på mig. Det innebär hundra saker (plus några till) som är positiva och är framsteg och viktiga element på vägen mot friskheten.

Okej, jag kan inte ha alla kläder jag en gång kunde ha, jag känner inte den där kontrollen jag trodde att jag hade, jag kan inte känna att jag är bra på något, inte ens på att svälta, jag kan inte räkna mina revben utan att dra in andetag, jag kan springa ute på grusvägen och inte känna svälten, jag kan inte enbart älska anorexin, jag kan inte få kommentarer om att jag är för smal, jag får inte höra av mamma och pappa att jag kommer dö av ätstörningen (numera kommer jag istället dö av självmordstankarna och borderlineproblemen). Jag får helt enkelt inte bekräftelse på att jag gör något rätt. Vilket var en av anledningarna (en av de små) till att jag fortsatte svälta.

Nu har jag babblat utan att säga något vettigt så jag säger så här;
fettlager är inte fulare än synliga revben och att vara mager.

En liten lång tuff helg

Denna helgen har varit lång. Kanske för att den började redan i fredags med det jag normalt börjar med på lördagen; stora måltider med många delar. Jag pratar om julbordet. Såna utmaningar har jag inte provat på på väldigt länge. Julbord ute bland vanligt folk. Tre år sedan sist, och den gången slutade inte bra alls. På toan med tårar och blod och panik. Det gick bättre den här gången. På vissa plan i alla fall. Jag hamnade inte på toaletten, jag hamnade dock vid sällskap jag inte är helt bekväm med, jag hamnade inte vid buffebordet så många gånger som det förväntades av mig, jag hamnade i en hög utanför ett våningshus efteråt och lyckades hindra tårarna från att smärtsamt rinna nerför mina kinder, jag hamnade inte vid dörren där jag kunde andas. Kort sagt var det ett på sätt och vis värre julbord än sist. Förra gången var jag hög på svält och tabletter, inte denna gången. Hur som helst däckade jag i mammas bil efteråt och var tacksam för att jag inte skulle bli själv på flera timmar.

Inte för att helgen blev så mycket lättare den heller. Den innebar inte de där utmaningarna jag hade tänkt mig. Inte heller någon framgång i dom utmaningar jag tog mig an heller. Mycket tok och mycket tankar som jag inte riktigt kunde hantera.

Nu är det hur som helst söndag och det känns för en gångs skull ganska bra. Inte för att jag kanske tror att veckan blir så lätt. På söndag firar jag min födelsedag. Jag har en liten ålderskris så jag ser inte fram emot den direkt. Blir 22 i år. Vansinnigt jobbigt. Vansinnigt tråkigt också. Alla unga, småbarn är snart stora. Jag var liten en gång i tiden, jag trodde aldrig att tiden som vuxen skulle komma. Det gjorde den och vägen dit var dödligt farlig och jobbig och ensam och smärtsam och sjuk. Den var helt enkelt inte som jag tänkte mig innan att den skulle vara.

Okej, det är måndag idag, rent Fröken Ur-mässigt. God natt.

En ny dag gryr, och har gjort det ett tag

Det är torsdag idag och jag mår inte särskilt bra. Ganska skit faktiskt. En oändligt lång natt med bara dystert och dystert. Hur svårt kan det vara, sov för helvete. Blev därför hemma från praktiken idag. Orkar helt enkelt inte. Inte så suger på morgondagen heller. Faktiskt. Men jag tänker inte fega ur ett julbord bara för att jag inte har sovit. Det var längesen jag sovit rätt och vaknat utvilad. Två nätter utan sömn brukar gå.

Däremot piggades jag upp av att jag blev tillagd i en grupp på FB som heter Överlevare, jag tänkte efter innan jag svarade ja. Men ja, jag kom fram till att jag visst är en överlevare. jag sitter ju här, efter månader och år av suicidtankar, självmordsförsök, självhat, sjukdomar, ständiga svek och sorg. Jag har hittills överlevt allt. Sen hur bra jag gjort det, eller tack vare vem, det är en annan sak, men jag har överlevt.

Klara det

Kväll börjar bli natt Och det känns sådär. Känner fortfarande lite survivor-känslan. Jag har tagit mig igenom så mycket, så många nätter jag överlevt, så många fall jag rest mig upp ifrån, så många måltider jag tryckt i mig, så många bråk på sjukhus, så många kramar från nära och kära. Så mycket kamp och jag sitter ju här då jag har inte misslyckats totalt. Faktiskt bra ibland, kanske inte idag, eller senaste tiden, då har jag glömt bort att jag vill leva. För det vill jag ju nästan jämt. Så jag tänker inte ge upp. Inte ens idag. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0