Sådär va?

Just nu är det enda som fungerar mot ångesten är att ligga nära, nära, nära pojkvännen. Där är jag trygg, känner mig älskad, tänker att livet kanske inte är kört. En timme efter att han åkt hemifrån känner jag raka motsatsen på alla punkter. Känner mig osäker, väldigt, väldigt rädd för att ens leva, vilket i sig är en kamp varje dag. En kamp för att orka en hel dag, bara för att fortsätta samma kamp den dagen också. Eller ja, just nu blir kampen svårare för varje dag. Kanske kan saker vara något för mig, tänker jag ibland. Sen kommer jag på att pojkvännen i sinom tid kommer komma på att det finns så mycket bättre för honom, att han vill leva också. Just nu lider vi båda två, men ja, kampen tar aldrig slut - och vad fan vore kampen jag redan tagit mig igenom värt något om jag ger upp nu? Precis, ingenting. The struggle has just begun!

Fanfan rakt in i väggen

Mår rätt ruttet om jag ska vara ärlig. Är lite svårt att erkänna det dock. Allt faller samman, jag vet inte hur jag ska klara mig alls, utan att drunkna därnere på botten. Sen har jag fel sällskap därnere, som jag inte alls vill eller förtjänar att vara där. Men nu är vi där och då får man låtsas inför andra att saker är bättre än de är och helt enkelt kämpa tillsammans, för det är den enda vägen. Man kan inte hoppas på att någon skjutsar en in på rätt väg. Man måste ork till att börja gå, sedan hitta tillbaka till vägskälet där allt blev fel, ta sig in på rätt väg och sedan helt enkelt vandra. Myrsteg ibland, ibland lite större steg. Men ja, vi är inte ens på marken, med vägen att gå under oss. Vi är LÅNGT nedanför. Jag sörjer min situation, men än mer lider jag med de jag har runt mig som påverkas av alla mina dumma beslut. Så just nu orkar jag ingenting. Eller vill något alls om jag ska vara ärlig. Så hej då på er, jag hör av mig snart.

Det här med att tänka positivt

Just nu vet jag inte vad jag ska känna. Så jag nöjet mig med att säga att saker är kaos och ångesten är iiiinte kul. Tappar ork.

Herrejävlar

Just nu är jag osäker på allt. På livet; vardagen, mig själv. Oron växer, självhatet likaså. Jag vet inte om jag orkar det här. Men jag gör som vanligt, går under utan att låtsas om det. Tills jag kraschar. För tillfället ligger min lilla bebis (vovven) på Strömsholm för tredje dagen. Är livrädd varje sekund. Tittar på bädden. Tom. Kliver på en pipleksak. Ingen hund kommer. Det känns så tomt. Utan pojkvännen vettefan. Är så trött hela tiden, mentala hälsan är i fara. Igår började jag mitt jobb nr två. Det kändes okej. På söndag ska examensarbetet in. Jag ligger efter. Skit. Är så svårt att fokusera på vanliga saker. Så känns tufft. Lite så ja.

Beklagar, MEN igen... Så kommer betungande här

Det är inte bra just nu. Jag mår inte bra. Alls.. Jag är helt enkelt trött och less och deprimerad och självskadad och stressad och ångestfylld och värdelös. Ja, ni fattar. Orken är slut men den hoppar till ibland, när man gör roliga saker som lyfter en. Pojkvännens glada humör, när det dyker upp, jobbet som jag jobbar på och det andra jobbet jag kommer jobba på. Är helt slut, men fem pass på en vecka är ju normalt, för en frisk människa i och för sig. Det är inte riktigt jag. Strunt samma. Jag andas och lever, det är en förutsättning. God natt.

Alltså den här dagen

Jävla helvetes skitdag. Jag vet inte riktigt vad som gick fel. Fick jobba med jobbets bittraste kärring. Som ALLTID får en att känna sig totalt värdelös. Jippie. Just nu känner jag mig redan så nedtryckt i skorna efter de senaste dagarnas kaos. Känns helt enkelt inte lätt att orka med mer. Allting blir bara värre och värre. Det ena efter det andra. Kom hem till något inte alltför trevligt. Men ibland väntar man sig mer än man borde. Allt känns så förbannat, in i helvete tungt. Vill bort. Vill ge upp. Vill bara inte mer.

Kalenderstress och känslostress

Det är helt enkelt inte så bra här. De senaste dagarna har varit ETT ENDA KAOS. Jag orkar inte riktigt med mig själv emellanåt. Förra veckan gjorde jag någon jag aldrig kommer förlåta mig själv för. Och nej, jag var inte otrogen. Antagligen något värre. Är rädd bara att minnas det. Vilket gör mig livrädd hela tiden då jag tänker på det HELA tiden. Varje gång det finns plats, även då det inte finns plats, förgör det hela vardagen. Just nu går maten åt helvete, ekonomin lite samma sak, lillebror vill inte prata med mig och ja. Det var ungefär halva listan. Men idag ska jag jobba, på mitt favvoställe! Ska bli riktigt kul! Försöker glädja mig åt det!

För att inte gå under

Just nu sliter livet hårt på mig. Den enda pigga i hushållet är en busig, gammal tax. Att hon är nio, det syns inte - varken på utseende (även om bebis har lite gråa hår runt nosen) eller beteende. När hon var sex trodde man att hon var 10 år, nu är hon nio år och beter sig som en fyra-åring. Den olösliga ekvationen har ett väldigt enkelt svar: min älskade, fantastiska pojkvän, och bebis underbara, kloka husse. När allting stämmer så har vi det fantastiskt bra. Det kräver att jag inte gråter på nätterna, att han inte går under av smärtor i kroppen, att bebis inte är totalt utmattad, att jag inte - utan resultat, försöker stå emot alla impulser och att älskling inte går i biter av att allt är som det är. Helt enkelt svårt för oss nu. Snart ska jag krypa in i hans famn, med bebis snarkandes på andra sidan. Låta den här hemska dagen försvinna in i dimman av alla andra dåliga dagar. Vi är helt enkelt slutkörda här. Så god natt.

Ny månad - kanske bättre?

Det är svårt just nu. Min älskade, underbara pojkvän gör mer för mig än någon någonsin kan begära av en annan människa. Tack älskling. En liten vovve mår i alla fall mycket bättre och springer som vanligt, särskilt nu när vi går i skogen (eller okej - jag går och hon springer). Det är ungefär det jag har motivation att göra. Resten gör jag av tvång. Typ plugga, städa badrummet (till och med gjort rent inuti tvättmaskinen - den ni!) Laga mat - hata, köra igång en disk - dödar ryggen, disk - blä, tvätta - rätt avkopplande, förutom två glas som gick sönder (av olika anledningar) varav en bit bestämde sig för att trampas in i min fot, där den sitter än. Så allt som allt en rätt rutten dag. Inte att jämföra med helgen då delar av min omvärld tyckte att jag just då hörde hemma på en avdelning. En väldigt bra poäng kan jag tänka nu i efterhand.

Plus+plus=plus

Allting är så otroligt mycket just nu. Listan blir längre. Listan innehålller också allt fler punkter där det står att jag ska skriva en annan lista. Det är mest DBT-papper. Och jobbpapper. Och pluggpapper. Och körkortspapper. Och mål-för-dagen-papper. Och ja. Andra papper. Ångesten är brutal, det dåliga samvetet glöms aldrig bort, kraven känns oändliga, bebis mår dåligt, pojkvännen är inte helt hundra och ja. Ni fattar. God natt.

Ibland får saker helt enkelt kallas botten

Ångesten idag har inte varit alltför härlig. Jag har verkligen försökt hålla ihop dagen. Med distraktion och med ångesthantering och ja, allt vad DBTn kan erbjuda (hittills) så har en del situationer uthärdats men en del har verkligen inte slutat bra. Jag skäms så förbannat över mitt beteende, min ångesthantering och allt kaos. Just nu är det så otroligt mycket jag ska hålla reda på i huvudet. Allt är en enda röra. Det finns glädjeämnen dock: idag träffade jag en kär vän och hade långa härliga, men viktiga samtal som verkligen lyfter en och som ger hjärnan en tankeställare. Precis vad jag behöver. En annan otroligt fin människa (dumma människa som bor typ 60 mil bort) har messat med mig hela dagen, jag hoppas att jag är lika stort stöd för henne som hon innebär för mig. Vi har gett varandra pepp, frågor och tankar om vardagen. Ger så otroligt mycket att ha sådana vänner. Man inser saknaden efter människor som inte längre finns i mitt liv, av olika anledningar. (bråk och meningsskiljaktigheter, att vi glidit ifrån varandra, död genom exempelvis ålder - typ farmor och farfar - och en del så illa som självmord och mord). Men alla människor förlorar någon gång andra man håller kär. Det är jag inte unik med att behöva uppleva. Men fina M., som jag saknar dig. Och fina And, du är alltid med mig. Men jag försöker minnas kärleken och använda den som ett stöd när saker känns svåra. Love conquer!

Just nu fungerar det inte

Just idag har jag verkligen tvekat på min mentala styrka, om den ens finns där. Om den ens existerar, och om den nu gör det - VART FAN ÄR DEN?!? Jag orkar inte riktigt med mig själv, ångesten tär, av hundra anledningar. Utan pojkvännen vet jag inte vart jag skulle hamna. Hur allt skulle bli. Jag kämpar, sliter och försöker, men resultaten uteblir. DBTn är en förbannad behandling. Är inne på fjärde veckan och redan osäker på hur i helvete jag ska överleva många månader till. Det är så otroligt viktigt att jag klarar det här, kämpar, sliter och KOMMER ÖVER mina problem, som jag fått världens största chans att överleva nu. Det känns sådär just nu, då ja, jag gjort det jag absolut inte ska. Benen skakar och ångesten är problemet. Mitt eviga, stora, oändliga, destruktiva problem - hur svårt ska det vara? Just nu ser jag på Sveriges modigaste (på teven alltså) och fascineras över att människor med sådana rädslor är så otroligt starka. Själv är man världens fegaste, som är livrädd för ett satans examensarbete på högskolan. IIIInte kul. Har i alla fall kommit igång... Med det i alla fall, men jobbet har inte hört av sig på två veckor snart. Inte sen de fick veta att jag sökt ett jobb till, där de var så nöjda med mig i september när jag gjorde min utbildningspraktik där. Därifrån väntar en provanställning och sedan timmis, förhoppningsvis massa timmar (ekonomin är en enda röra). Körkortet går det seeeeegt med, då jag bara kan köra på helgerna. Vad mer? Orkar inte ens få ordning i huvudet på allt som ska göras. Vad sysslar jag med egentligen? Just det. Jag kanske glömde nämna det? - jag är totalt värdelös.

En inte alltför bra dag

Idag har det varit lite segt, det började bra med ett samtal med individualterapeuten. Det gick över förväntan, så jag är glad. Hon är väldigt bra hittills, även om vi bara träffats inom DBTn två gånger. Utanför DBTn har hon varit en riktig guldgruva, då det under sommaren 2016 var mycket strul, så allt löste sig då i alla fall då. Resten av dagen har varit ett enda töcken av ångest och för mycket tankar. Det ledde till min första, om än lilla, tillbakatripp in i medicinvärlden. Jag tänker inte döma mig själv, i det här tillståndet. Det får tillhöra morgondagen.

Helt slut

Idag har jag tagit mig till mamma och pappa för att hjälpa till lite. De där sablans äppelträden har hängt på mitt samvete ett tag nu. De tar tid, man får blåsor i händerna och rivsår över hela kroppen - så är tur för dom att dom bara behöver klippas en gång om året. Är i övrigt helt slut. Men det får vara så. Har jobbat en del på slutet och har jobbat med alla DBT-papper och en del skolarbete. Ska läsa körkortsboken också denna veckan tänkte jag. På onsdag till lördag borde jag hinna igenom dom. Mår i övrigt sådär. Energin från förra veckan jag fick hos C. lever jag på än. Kanske blev saker på sätt och vis sämre än innan, i och med prestationsångesten som inte alls är kul. På jobbet ska man hinna det, man ska klara det och det (delegeringstester och olika prov osv), papper ska hit och dit, lära sig nya dokumentationssystem och bråka med de där förbannade tvättmaskinerna och ja. Man ska dessutom orka med ett privatliv. DBTn skrämmer - upp till 18 månader av slit med min största kärlek (näst efter pojkvännen) men också min största fiende: rakbladen. Jag förstår inte hur man kan, ja, älska, faktiskt vara beroende av en metallbit som förstör min kropp och min själ. Det är visst något visst med att hata sig själv. Visst visste (ja, nu roar jag mig med ord ^^) jag att det skulle bli svårt att sluta, men jag hade visst fel. Jävligt fel. För nu sitter jag här med vetskapen och vissheten om att jag i tio år sagt att jag kan sluta när jag vill, för att sedan vilja sluta, men inte klarat av det. Det låter som ett äkta beroende. Kanske man ska anse sig vara en missbrukare som vissa sagt genom åren. Men det är lättare att låta bli så jag fortsätter säga: "jag har ett självskadebeteende". Man kan säga att jag förnekar det faktum att jag verkligen sitter i skiten. Så snälla ni som läser och självskadar, sluta i tid. Det är inte värt det. Har jag börjat komma på. Ibland. Nu har jag fanimej skrivit en hel roman här så ta mig på orden så hoppas jag att ni får en god natts sömn.

Så in i...

Idag har varit en otroligt tuff dag. På väldigt många vis. Inte mycket som går rätt just nu. Verkar som att jag inte får tillräckligt med timmar på jobbet för att klara mig ekonomiskt. Känns otroligt tungt då jag trivs otroligt bra hittills här. Sedan vet jag inte hur fortsättningen blir. Befinner mig hos mamma och pappa och försöker verkligen finna ro men det går ännu sämre än hemma. Hur nu det kan gå till. En bipolär-depp på gång tror jag. Mycket mardrömmar och hallucinationer. Känns inte alls bra. Människor runt mig mår också kasst och jag måste vara det sämsta stödet någonsin. Beklagar, men ni vet jag finns.

Nu räcker det

Så får jag väl säga nu. Jag är trött på allt. Trött på allt utom pojkvännen. Som i och för sig gör mig tokig ibland (och jag gör honom tokig oftare, med rätta). Men jobbet verkar kanske lite grann gå åt rätt håll: en lovande anställningsintervju på måndag. Men jag vet inte vad jag gör om inget jobb kommer snart. Till och med i mina depressiva tillstånd längtar jag numera efter att gå något att GÖRA. Ja visst, jag läser en hp-kurskurs, läser körkortet och kämpar, verkligen sliter för en behandling, men jag är rastlös. Det gör ont i varje cell som inte lider av psykisk smärta (som i och för sig är en hel del). Jag klarar inte av en sån här vardag. Verkligen inte. Trots mina perioder av depression (tack bipolär sjukdom för det) så är det här absolut inte okej för att allt ska vara. Pojkvännen behöver paus från mig vilket han får typ åtta timmar i veckan, vilket inte är tillräckligt. Det är så där kris att jag blir irriterad när han öppnar i käften och han blir lika irriterad och säger saker. Så vi är lite trötta på varandra. Jag är emellanåt trött på hunden till och med (!!!!!!). Allt är tröttsamt och tråkigt. Måendet är kört i botten. Den här vardagen fungerar inte. Jag skär 5-8 ggr per dag, gråter halva nätterna, avskyr att vara ensam då ångesten når mig (vilket den i och för sig inte låter bli att göra ändå), stressar upp mig över allt dåligt, vilket är fler saker än ovan nämnt - som att Islands-resan inte blir av - nice, pengarna räcker inte ens till en sthlms-resa liksom. Där de flesta har för fullt upp för att ta sig hit (det är ingen kritik eller anklagande för er som läser bloggen), och jag själv är bara helt jävla slut. Desto mindre jag gör, desto mindre orkar jag. Det betyder att ens åka till ICA känns tufft emellanåt. Okej jag ska sluta skriva, alltså sluta skriva. God natt.

Klockan tickar, men jag hänger fan inte med

Allt är så tröttsamt. Verkligen allt. Det värsta som det känns nu är hur fruktansvärt mycket mitt beteende tär på min och pojkvännens relation. Allt för att jag är patetiskt svag och inte orkar kämpa som jag borde. Det är inte helt lätt att bli övergiven av psykiatrin, när jag som bäst och mest behöver den. Men det är inte så oväntat. Psykiatrin är rätt tuff att hamna i, man blir om och om IGEN sårad, krossad och hamnar på botten. Jag vet inte hur jag ska göra för att det här ska bli bättre. Eller för att inte bli värre på de plan som redan är katastrofala. Allt är helt enkelt så svårt nu. Min mentala ork är helt slut. Totalt uttömd. Amen to that...

Nu kör vi - körkort

Idag har jag och pappa varit på handledarkurs. Inte särskilt roligt; men något lärde man sig. (Ni som går olika utbildningar eller möten: lägg ifrån er mobiljäveln!). Nu tänker jag verkligen satsa. Jag försökte för snart tio år sedan men blev inlagd på LPT två veckor innan och fick inte gå ut, hade vak 24/7. Det sög. Men nu: det är min tur! i övrigt är det sådär. Ångest, verklig ångest. Sådär att jag gråtit sedan jag la mig och helst dö under täcket. Stress. Sådär att jag vill kasta almenackan. Det går sådär med just det, det skulle aldrig gå. Det är just nu inte mycket som går. Mina ben ser ut som en "krigszon" och det enda jag egentligen vill mest av allt är att sluta skära. Men paradoxalt nog så är rakbladen det bästa jag har. För tillfället. Eller ja, sedan ett decennium tillbaka. Är helt slut med allt. God natt.

Fråga

Vad fan håller jag på med?

Dag efter dag, men vilken dag är vilken dag?

Dagarna går. Dagens enda bedrift var att ägna några timmar åt att försöka vara något slags stöd åt en vän som hade en jobbig kväll. Det känns bra att kunna vara stöd åt någon som man fått så otroligt mycket stöd, minnen och kärlek av under de här tio åren vi känt varandra. Det är sånt som gör att man känner sig mindre ensam och mer värd. Tur där att pojkvännen behöver stöd emellanåt. (Precis som jag). Om en vecka kommer jag minnas den här kvällen, men komma ihåg att det var på onsdagen? Nej. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde i förrgår. Eller på fredag. Är så trött. Pga sömnbrist, pga brist med stimulans, pga. smärta och pga. alla tabletter. Är helt enkelt slut.

Tidigare inlägg
RSS 2.0