"Sträck på ryggen!"

Det är lite småkämpigt just nu. Alla tankar. Alla känslor. Det är så mycket att göra men det mesta är Bra, om än tufft ibland. Som idag. Nästan 1.5 h med min oroliga individualterapeut. Värdesätter henne högt. Hon och min gamla psykolog är HEEELT olika. Både bra och dåligt. Den jag har nu är väldigt öppen och frispråkig. Den förre var mycket mer detaljstyrd och ville alltid låta mig ta plats. De gör och gjorde helt olika uppgifter och hade helt olika sorters behandling. Det tog sju år inom psykiatrin innan jag fick den förre och ytterligare fem tills den jag har nu. Jag kommer alltid sakna den gamla, för den han var och för det han gjorde för mig. Men nu är det en annan tid. En tid som innebär kamp, analyser, hemuppgifter, långa samtal och en nära relation med tillförsikt och ingen rädsla för att säga ifrån och låta varandra ha sina känslor. Så det fick vi våra prövningar i idag. Vi kände båda panik vid ett tillfälle. Jag grät tre gånger och visste inte hur jag skulle hantera det. Hon sa att hon är stolt över mig och att.det är framsteg att vi förstår varandra så väl att vi vågar. När jag gick fick jag en lång kram och en viskning: "Sträck på ryggen!". Fick tårar i ögonen en fjärde gång. Idag tänker jag gå med sträckt rygg hela dagen FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA! Eller inte, men jag ska bortse från det idag.

Förlåt att det ekar tomt

Här är det lite rörigt med allt. Sjukskriven, deprimerad, stressad och värdelös. Ingen bra kombo. Just idag överlever jag. Men det är väldigt överväldigande att allt bara blir värre i huvudet. Idag fick äs-hjärnan vatten på sin kvarn. Provade en vinterjacka jag varit för smällfet för på länge. Nu sitter den tajt men snyggt. Så fem kilo säger jackan, tio säger äs-hjärnan och ja. Vad fan säger jag? Ingenting. Jag kämpar tillräckligt med dbtn och en strulande pojkvän. Som jag älskar fantastiskt mycket. Ingen kan ge stöd som han. Dock är han kall om fötterna så jag kan inte värma mina på dom just nu. Annars ja..? Nada.

Jag har inte ord längre

Just nu är saker tuffa. Man kanske skulle ge upp? Eller nej. Jag har för mycket att kämpa för. Vilket är ungefär det jag gör nu. Endast. Mina ben är täckta av infekterade sår. Ångesten är sådär brutal att man helst vill gömma sig. Men har har mina nära och kära och vet att jag överlevt värre. Hur nu det gått till. Men var dag innehåller både gamla och nya utmaningar. Är inte helt pepp på att ha några alls. Bara att ta en i taget och sedan börja om. God natt.

Hemma

Det är många saker på gång samtidigt här så jag försöker få ihop vardagen under någon slags förhoppning om att det ser lätt ut. Jag antar att jag failar på det sistnämnda. Idag har jag flängt och farit hit och dit. Men det slutade okej ändå. Även om ångesten just nu tycker det är dags att plåga mig rejält. Blandade orsaker. Stress. Utmattning. Depression. Självhat. Minnen. Frågor. Men tankarna går att hålla i styr än så länge. Ligger så nära J. det bara går. Vilket hjälper. Mycket. Det är egentligen ganska optimalt att sova nu: två snarkande varelser bredvid, en väldigt mycket bättre medicinering (lagt till circadin och tagit bort en Nozinan) och en aktiv dag. Men ja. För er.som såg Idol idag kanske ni minns mannen som vuxit upp i misshandel, bott på gatan Osv? Han var tacksam för sin uppväxt för nu påminns han om det bra med livet. Jag undrade genast vad fan som är fel med mig..? Jag är inte ett enda jävla skit tacksam för att jag upplevt vissa saker. En vän påminde mig om att han kanske inte har ptsd pga sin uppväxt som jag har av en del saker jag upplevt (dock inte pga uppväxten). Det fick mig att tänka till lite. Så jag känner mig inte lika värdelös som vid min spontana reaktion. Det sägs att de nära plåstrar om såren man själv inte orkar bry sig om (inom de självdestruktivas värld). Det stämmer!

Ja, jag lever

Hej fina ni! Är så glad för att ni hör av er, även på fb. Jag lever och försöker även LEVA. Det går sådär. Det är mycket som händer. Som många av er (och andra) sa så var det för tidigt för mig att börja jobba igen. Jag har saknat så fruktansvärt att arbeta, ta vara på mig själv, njuta av att kunna något. Men det hela visade sig vara en falsk förhoppning. Så nu är jag här igen. Totalt utmattad, en tur till ICA kräver halva dagen. Det är de där sakerna man ska göra ensam som inte riktigt fungerar. Det är så förbannat tungt att bara skriva det här inlägget, för min hjärna kokar över. Att titta på teve fungerar endast om det är reklam så jag hinner andas. Jag gläds åt att ha en fantastisk familj och underbara vänner. Jag bär på mycket ånger, jag skäms för saker jag INTE BORDE skämmas för, vilket jag vet men kan INTE undvikas. Den författande har också utvecklat ett ännu allvarligare självskadebeteende och har väl egentligen bara tagit steg bakåt. Förutom sömnmässigt. Fick Melatonin (Circadin) och får nu sova så jag inte vaknar hela tiden, utan bara nästan hela tiden. Men jag är glad över framstegen på det planet. Att gå in i väggen var, ska erkännas, inte så lindrigt som människor med psykisk ohälsa beskrivit (och då ser jag tämligen mörkt och negativt inom sådana ämnen). Nej, det var visst en depression likt vilket annan orsak depressionen än har. Det vill säga så är måendet inte riktigt som man kunde önska. Men jag kämpar och kommande vecka tar jag och pojkvännen oss två timmar bort, rakt ut i svenska öknen: skogen. Stugan, sjön, en nybyggd brygga, två gamla tanter till vovvar och ja, lugn. Det får räcka med det här megalånga inlägget.

Just idag känns saker lite ovanligt

Just nu befinner mig hos en kär vän. Är så härligt att vara här. Paus i vardagen. I och för sig kan jag snart hela deras hushåll. Men Ja, lika härligt oavsett. I övrigt kämpar jag. Mat, behandling, sjukskrivning, gå in i väggen och därmed utveckla en allvarlig depression. Utan pojkvännen har jag ingen aning om jag skulle orka. Men varje dag är ju en ny sådan.

Djup depression

Så var depressionen här igen. Så här kraftig har den inte varit på flera år. Jag är helt slutkörd. Orkar inte det jag borde än mindre göra något annat. Igår skar jag för första gången på nästan ett år på handleden. Idiiìiot.... Det var ungefär vad jag orka4 skriva. Återkommer snart.

Återigen jobb: en dag av elva

Nu är man, som oftast, på väg till jobbet. Trött redan, lite less och väldigt stressad. Lite som vanligt. Ångesten har bosatt sig inuti och oron växer. Men samtidigt känns det rätt okej just nu. Jag trivs mestadels på jobbet, övningskör för fullt, går ner i vikt och har en numera frisk hund. Oron rör andra är påtaglig dock. Just idag är jag inne på dag fyra av tio få jag jobbar. Imorgon är min enda lediga dag av elva. Delad tur fyra av dagarna.. Så fullt arbetande. Vem trodde det för några år sen? Precis.

Fyra dagars semester!

Härliga dagar! Jag och mamma har varit i stugan och gjort allt man kan tänka sig att göra mitt ute i svenska öknen. Dock har vi en sjö. (en svinkall sådan). Vi har suttit i solen för länge, druckit för mycket vin, varit vakna för länge, haft problem med att undvika världskrig mellan min vovve och en ankmamma. Visste inte att fåglar kan ändra ansiktsuttryck och göra miner. En lärdom den här helgen - för jag lovar - den där jädra skränande saken blev mer och mer hatisk ju mer tiden led. Bebis har visat sitt humör tidigare, efter nio år tillsammans, MEN EN SATANS FÅGEL?!?!?! Vi skrattade mest, men det var lite frustrerande att hela tiden höra något fjäderfä skräna när vi var på bryggan. Som för övrigt var jättefin, mamma fick den ju i 60-årspresent. Så glad!

Det här med att jobba som undersköterska

Ibland, eller ja, just nu mest hela tiden, ifrågasätter jag mitt val. Jag trodde att min tid på första arbetsplatsen där jag började som hjälpreda via en filial från ett psykiskt funktionsnedsättningscenter. De gav mig himmel och helvete, månader på psyk men också en indirekt påtvingad resa mot där jag är idag: utbildad undersköterska, med fem års erfarenhet inom äldrevård, två år sedan senaste inläggningen och två jobb. Jag har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat, en frisk hund som är underbar och vänner som ställer upp. Men ångesten förgör, tröttheten tär, behandlingen är så otroligt svår. Inte underlättar det att hitta ungefär 15 Xanor som var från förra året, när jag mådde bättre och inte tog alla som jag var ordinerad. Och det blir inte bättre av att pojkvännen inte är på topp, ekonomin svajar och det bipolära är verkligen inte lätt. Men jag kämpar, som jag gjort i hela mitt liv, redan när mobbingen började på lågstadiet, vilket är 20 år sedan nu. (ja, jag börjar bli gammal). Så allt som allt är det en oändlig saga av upp och ned.

Ber om ursäkt

Är helt slut nu för tiden, så inläggen blir så få. Inte meningen. Just nu är det så otroligt mycket jag måste hantera och ta itu med. Jobb, jobb och massa annat. Har i alla fall betat av en sak: kursen är avslutad! Och godkänd. Så nice. Måendet kunde varit bättre, men jag får ändå vara relativt nöjd med att inte vara på botten, där det är så otroligt mycket värre än här där jag är nu. Så ja, ostabilt men jag klarar av det.

Spännande dagar framför oss

Med oblandade känslor ligger jag nu och känner mig trött och seg. Jag har ångest, men som går att stävja med allt fint jag har i mitt liv. Snart, snart befinner sig jag och mamma nere i Göteborg! Just nu försöker jag somna i Sandra och Simons soffa och laddar inför morgondagen. Den kommer bli lång men härlig!

Så sliten

Känslan av seger har tagit ut sin rätt. Men fan vad det var värt det! Att ha klarat en högskolekurs är stort förr mig, som många trodde att jag ens skulle vara vid liv. Här är jag nu. Trasig och skör, men älskad och älskande. Jag har allt. Fantastiska föräldrar, underbar pojkvän, perfekt hund, en godkänd utbildning, en förhoppnings-bringande behandling, två jobb, högskolekurs klarad, och "sorterade" vänner, så energitjuvarna är i stort sett borta. Sen är det tusen saker som är tuffa men det tar vi sen.

Framsteg...?

Just nu är saker lite i oordning. Kanske för att jag inte har koll på saker, för det är så förbannat mycket på alla håll och kanter. I natt sov jag två timmar och är därmed helt slut. Oron för min lilla bebis börjar lugna ned sig då de ringde och sa att om EKG visar bra värden får hon åka hem idag. Så otroligt skönt, även om det gått fyra dagar nu. Hon har varit orolig, trött och nere, så jag hoppas att hon kan få ro när hon kommer hem. Vi bestämde att både hon och jag är hos mamma och pappa någon dag. Är så otroligt nervös för hur hon kommer vara. En sak som ordnar sig, hoppas jag. Sedan är allt annat en enda röra. Mamma är besviken på typ allt jag gör, och är duktig på att tala om det. Lillebror vägrar fortfarande att prata med mig. Oroligt här på hemmaplan, men ja, det är inte upp till mig hur vi ska göra. I måndags gjorde jag mitt första pass på demensboendet där jag gjorde min praktik under utbildningen. Gick bra. Har idag gjort klart mitt examensarbete och fått bra kritik av en lärare jag hade förr som läst för att kolla så att jag kan lämna in det. Nu väntar jag på att en kompis också läser och kommer med kommentarer innan jag lämnar in det. FÖR TIDIGT till och med!! Det känns sådär med allt alltsså: en del bra och en del dåligt. Jag orkar verkligen inte med all sån här tumult. Så kämpa Elin!

Ååååångest

Jävlajävlajävla skitdag. Nu ligger man här vaken och försöker kämpa emot. För tre månader sen hade jag gett upp för länge sen. Men inte nu. Mest på grund av familjen. Min älskade pojkvän lider. Och jag förstår honom; verkligen. Mannen i mitt liv får se mig förstöra både kropp och tära på vår relation. Har inte nämnt det, av rädsla mest men idag fick jag äntligen besked om att en graviditet inte är påbörjad. Min reaktion på kirurgen var tårar. I floder. Men tack gode gud. Som bara verkade vara med mig på det planet. För sju timmar efter att jag klev in genom den där jag smugit och haltat in genom så oändligt många gånger och dessutom varit på psykakuten i två. Idioter. Hela jävla högen. En sjukt dålig läkare och båda sköterskorna var bittra urkärringar. Den ena gnällde över atti jag fått plåster istället för linda nere på akuten. Väl inne för att sys bankar läkaren sönder mina ben med sprutor och sedan missade han ens att lägga bedövning över hela såren. Sedan missade han såren. Så det var många ilskna tankar. Läkaren sa att det var lag på att jag skulle till psykakuten. Bråk. Jag vägrade. Än mer irriterande var att sköterskan och läkaren bara pratade med varandra inte alls som läkaren tidigare. Förutom efteråt när hon la om. Då var det vanliga att jag måste må bra eftersom hon "upplevt värre saker". Vilket kanske hon har, men det invaliderar mina känslor, mitt liv. Jävla skitkärring. Sedan kommer läkaren och säger att en läkare väntar i dörren uppe på psykakuten och att jag inte kommer få vänta alls. Att jag inte lärt mig att självskadare alltid ljugs för. Så 45 minuter senare gick jag därifrån förbannad och besviken. Hem helt slut. Kom inte hem till något positivt. Är helt slut. God natt.

Sliten

Det är söndag och jag är helt slut. Veckan har inneburit mycket. Jobb, tårar på jobbet, längtan efter andra jobbet. Långa timmar med läsande av studieläsande. Jag har tagit mig en jädrans lång bit på den punkten faktiskt på de här dagarna. Övningskört - det går framåt fortare än väntat, enligt både mig och pappa, numera är det nästan kul, kanske för att man känner att man kommit igång på riktigt. Vad mer. Jo. Behandlingen är tuffare än väntat - och då hade jag ändå väntat mig krävande samtal, högar med papper, hemläxor i flertal, gruppterapi som emellanåt skapar panikkänslor. Det var ungefär tio gånger värre än det. Mer papper, svårare uppgifter, frågor jag inte ens visste var jobbiga att svara på för min del, men jag börjar komma med insikt om att jag har fler och allvarligare problem än jag visste och väntat mig. Dessutom... Ett besök på kirurgen med alldeles för många stygn. Men mitt i allt inser jag dag för dag det jag trodde jag redan var övertygad om: att jag har en fantastisk pojkvän. Vi känns tryggare än någonsin, jag har aldrig älskat någon så mycket och han verkar trivas. Vi pratar mer, lär känna varandra mer, kryper närmare, njuter mer, stöttar mer. Känns overkligt att jag haft sådan tur. Okej nu ska jag sluta skriva innan jag når romanlängd. Eller förresten - mamma har öppnat sitt ombyggda bageri och fick en beställning som löd: "baka så mycket du kan". Mamma kommer älska sin nya vardag. Älskade, fina, underbara, starka, modiga mamma. Det kommer bli så bra!

Dag två

Idag har varit en hektisk dag, men givande. Och tungt. Och skrämmande. Och hoppfullt. Fick 12 nya pass på det här boendet. Såååå skönt! Blev dessutom lovad att få gå två semesterperioderna om jag vill. Och en lättnad att höra. Även om jag självklart vill gå en på mitt första arbete. Det är hektiskt att jobba långa dagar. Imorgon blir också tuff då jag har terapeuten på psyk 11.00 och sen jobb 15-21. Ja så är livet nu.

Det där med att vara klok - DBT

Just nu är jag inte riktigt i stabilt läge. Utan pojkvännen vet jag faktiskt inte vart jag skulle vara. Vid liv ja, troligtvis, men så mycket mer nej. Ikväll har han verkligen gjort allt han kan för att finnas, stötta, peppa och få mig att inse många saker. Och en del övertalning, som absolut behövdes. Efter dagen idag så är kroppen sliten. Just det, det kanske jag ska nämna: första dagen på jobb nummer två. Inte lika bra och trevligt som det andra jag har. Som jag inte får några timmar på, vilket är tråkigt för jag trivs så otroligt bra där. Men ja, pengarna måste in. Punkt Elin. Lär dig det vanliga livet. Inte bara psykvärlden med psykologer, terapier, avdelningar, behandlingar, isolering, svek, tårar, och brutal ångest. Nu är tid att leva, som någon sjöng (men som jag glömt namnet på, som vanligt). Också jag.

En sån där dag

Så sitter jag här igen. Med ångest, men något slags hopp om att saker kommer bli bättre. Den sista känslan där är något vacklande beroende på ork och humör. Saker är tuffa: jobbiga möten, för få timmar på jobbet, en riktigt tuff DBT-behandling, krävande skolarbete (Högskolekursen - demens) och ja. Men efter ett antal timmar sovandes så nära inpå man kan komma sin pojkvän och med hunden lika nära på andra sidan så känns saker alltid lite bättre. Som idag. Jag har knappast fått så mycket gjort som jag hade tänkt mig, men det får helt enkelt vara så vissa dagar, har hunnit med annat istället. Lite pappersarbete, lite allmänt tråk och ja. Tvätt och disk. Min att-göra-lista är inte kul. Men ja, den väntar ju, så det får tas senare.

När saker inte riktigt fungerar

Alltför mycket på gång känner jag. Gör lite ont att behöva erkänna för mig själv att jag måste tagga ned lite. Prioritera och andas däremellan. Det går sådär. Eller ja, rätt kasst. Jag har dessutom börjat inse att den här DBT-behandlinglingen kommer kräva otroligt mycket mer än jag förväntat mig. Det vill säga förbannat mycket papprena kommer in i raketfart men jag kämpar. Som med allt annat. Saknar dock att jobba, fått alldeles för få timmar nu i april. Nu är hjärnan slut - så god natt!

Tidigare inlägg
RSS 2.0