Hej kom och hjälp mig

Här är det stökigt i livet. Jag mår urkasst och försöker verkligen kämpa för att överleva. Det är så svårt. För emellanåt är allt så tungt. Orken försvinner allt mer och livslusten dör långsamt. Försöker ta mig ur den isolering jag befunnit mig i ett längre tag. Vilket gör saker svårare när jag nu försöker vända.på det hela. Så ja jag kämpar.

Skepp o hoj

Här fortsätter kampen. Gårdagen gav trötthet, som alltid när jag ska ta mig ur isolering. Men så värt det. Jag hade en underbar dag och det var kanske putten i ryggen jag behövde för att våga. En liten pepp om att folk tycker om mig, att jag är värd att träffa, för jag har människor jag så innerligt älskar och som så mycket förtjänar det. Så den 19e oktober tar fötterna (och tåget) mig till Gbg. Låter rätt nice faktiskt. Annars är jag totalt utsliten. Plus lite feber och halsont på det. Älskling i rummet intill fasar för lunginflammation. Med tanke på vår senaste tur med förkylning så förstår jag honom för han var nära döden och klarade sig tack varje fem dagars inläggning på sjukhuset, samtidigt som jag hade lunginflammation i nästan fem månader med tidvis väldigt hög feber och X antal olika mediciner. Det var ungefär exakt ett år sen jag insjuknade, han blev sjuk i december så om man nojar sig över årsdagar och datum så är det farsans tider nu. Nog sjukbabbel. Nu ska jag ägna mig vidare åt valvakan. Usch så fel det kan gå. Finns inga bra lösningar, om jag ska vara ärlig.

Yey

Det är rätt nice ändå att ha en bra dag! Ni vet, när saker är rätt jävla nice och ångesten är så pass hanterbar att man kan göra saker utan att behöva oroa sig för att den syns, utan att hela tiden behöva vara på helspänn, att man slipper ävärsta trycket över bröstet. Halleluja! Av flera anledningar känns allt rätt okej idag. Jag håller fast vid det.

Förvirrat inlägg

Det är inte lätt just nu. Jag är glad att jag lever, för tillfället, att jag överlevt alla motgångar. Idag var jag lite tveksam till om just den känslan var så adekvat för dagen den 7e maj. Det har gått många år, men nu satt jag där igen. För er som var med på dikta.se-tiden så var det samma minuters-resa som till slut blev en hel resa till Köpenhamn. Några minuter, plus lite tid, några minuters väntan och ja - nu slipper jag en Köpenhamns-resa. Tack i hela helvete vilken tur. Jag har helt enkelt haft mer tur än jag trodde att jag någonsin skulle få. Men med ångest, väntan, självanklagan och en massa stress så gick det ändå bra idag. Är nöjd med att ha överlevt alls. Hej Patricia! Du skulle bara veta hur många gånger jag tänkt på dig. Letat tillbaka hundra år i tiden för att hitta alla dina bloggar, men inget fungerade.

Nattens tankar

Åtminstone om man tänker sig att hetsätning, sömnlöshet och tre timmar efter sänggående magsjukesymtom. Eller på något annat men det får visa sig det också. Precis som övriga saker i livet. Bara att försöka vara aktivt väntande inför kommande dagar. Tack och lov ser de lite lugnare ut än den sista veckan. Samtidigt blir jag så rastlös, utan något särskilt bra anledning. Och utan förvarning, för jag kan lika gärna ligga i soffan och gråta, också utan vettig anledning. Tankarna snurrar lite så här på den kvist jag inte vill sitta vaken på. Morgonkvistar ska man sova sina sista krafters återkomst. Inte för att min kropp och mitt huvud fattat det men det säger ju inget om hur det som lyckligast skulle se ut - om man ser till förutsättningarna. Å den ljuvligare sidan är det rätt lugnt när man har tid för saker som är skönare att göra själv. Kladda lite på dikter, strategiskt planera dagen, kolla uppbokade dagar framöver. Skriver listor på inköp, att-göra-lista -> dela upp både under dagen och under veckan. Jag är helt enkelt redan trött.

När vindarna viskar mitt natt

Så. Efter en katastrofal valborg som tyngt enormt har nu min kappa vänt efter vinden som vänder mot rätt håll. Saker känns lite bättre trots allt den senaste veckan. Jag är glad idag. Stabil? Herrejävlar nej! Uppåt? Ja! Manisk? Tror ej. Bryr mig? Inte just nu. Slutsats? Tack vinden.

Götet bokat

Det har varit lite tungt idag. Det känns som att alla krav hopar sig. Även de minsta verkar enorma i mina ögon just nu. Känslan av att behöva komma bort har hängt i. Så en räddande ängel dök upp. Hon brukar anta den rollen. Och göra det med bravur. Så ock nu. Jag är välkommen till Götet en helg i mitten på msj. Mindre än en månad!!!! Ska bli sp kul!!!!

Man får ändå vara nöjd

Lång dag för mig men helt klart värd att gå upp ur sängen för. Kanske kräver jag för mycket av mig själv för just nu går jag i tusen bitar. Snurr hit och snurr dit. Huvudet spinner men hjärnan vill inte mer nu. Den vill VILA. Sådär att man kopplar av. Ser en hel film utan att det knattrari golvet för att mina ben vill röra på sig. Men jag vet att det är huvudet som lurar kroppen. Tio i tolv stod moppen och fick massa svordomar mot sig för att den inte gör som jag vill. Normalt? Eeeehhh... nej? Nu vet jag inte vad som ska göras härnäst. Vänta.tills pojkvännen sover för det första så min vilja får styra. Sömn hade varit tacksamt. Men ja. Jag måste ändå säga att dagen blev mycket bättre än väntat så lite nöjd är jag åndå. Lite lite tid med pojkvännen bara.

Vilken dag

Är heeelt slut. Orkar inte riktigt såna här dagar men jag har överlevt så man får ändå vara nöjd. Idag skulle farmor fyllt 88. Saknaden gör fortfarande så jävla ont. Smärtan försvinner aldrig. Kanske är jag för svag. Eller för patetisk. Eller bafa trött. Älskade farmor. Jag saknar dig. Alltid.

Ber om ursäkt

Inte kul alls att få mail från blogg.se att man inte loggat in på för länge. Skäms på mig. Här har det varit väldigt mycket på en gång. Mer än en vecka manisk tog musten ur mig. Det blev inte lättare med efterföljande depression. Den sitter i än och nådde klimax de sista dagarna nu. Helgen har sugit totalt på många sätt. Saker man missat, saker man inte var välkommen att göra, saker jag försökt göra men failat med att göra. Inte så kul. Ni vet när en dag förväntas bli dålig och ändå blir värre än det.. min lördag. MEN jag stod emot metallen. Och har gjort i 19 dagar nu. Men jag är stolt över dem dagarna för varje sekund under de där dagarna har varit kaos och en kamp jag för några år sedan skulle förlorat mer än ett dussin gånger per dag. Jag får verkligen tacka behandlingen. Dbtn har räddat mitt liv. Kanske mest terapeuten. Hon är ett guldkorn jag inte visste fanns inom psykiatrin. Så tack för det. Och för lite annat.

Här igen

Nu har jag varit inlagd totalt tre veckor och kom hem i fredags. Det känns faktiskt bra. För en gångs skull fick jag ut något av inläggningen. Hemma är det tryggt och lugnt. Äntligen kan man säga. En hund - min hund och framförallt en man - min man. Som jag älskar honom. Det går inte långa stunder utan att en tanke går dit. Det är ett av bevisen för hur mycket jag känner att vi hör ihop. Vi har klarat så mycket. I och för sig har jag i mig själv oc vunnit många kamper. Förra veckan träffade jag min psykolog tre timmar. Mon först vecka inlagd kom hon ner till avdelningen tre gånger på tre dagar. Det var så skönt att få det stödet. Det behövs. Herregud som jag kämpat för att överleva. Just nu känns det överhängande mycket bra att gå runt runt i kampen. Hur

Selektiv nolltolerans

Just nu rusar min kropp. Tusen tankar samma huvud, samma tusen känslor i själen. Klockan är mycket, jag missade mellot, har självskadat med en kork från en flaska drickyoghurt, middagen blev för mycket så den sprang jag ifrån, sjuksköterskor ränner här och det finns egentligen bara två bra saker att jag är här och det är att jag inte kan dö, och att rumskompisen är fantastisk. Det spelar ingen roll vad jag gör här, jag får ändå skit för det mesta av det. Maktgalen ynkrygg till läkare (alternativet är inkompetent klant, alternatuvt uttråkad latmask - take a pick). Så med värre självmordstankar än på flera år kommer jag bli utkastad härifrån på måndag.

Sliten brud

Tankar flyger. Ångest tär. Känslor tar över. Allt är en enda röra. Kanske får jag skylla mig själv. Faktiskt så skiter jag i vilket, bara det här går över. Fort. Min ork tryter...

Ojoj

Här var det tomt. Det har varit tungt sista tiden. Depression och sedan några veckor av lunginflammation. Inte kul. Men just nu är det båttre, förutom en sönderhostad rygg så äter starka mediciner. En sak att berätta också: min tid som rakbladsfri.går på sönder in i vecka fyra. 19 dagar idqg. Det är ett rekord på väldigt länge. Är stolt över oss båda här hemma för vi sliter som djur. Och snart är det jul och dett ska bli roligt i år faktiskt. Grannarna kommer upp hela dagen, som förra året.

Det är rätt tröttsamt

Det är ännu en dag när jag uppskattar livet mitt för att det inte gav upp. Att jag fick sond i tid, att respiratorn höll mig vid liv, att hjärtat inte gav upp. Under alla dessa år har kropp och själ fått utstå så mycket. Men jag lever, överlever. Tack vare många saker: en fantastisk, underbar pojkvän jag för alltid kommer älska, en mamma och pappa som gör allt för mig. Trots allt som dom fått utstå på grund av mig. Jag har vänner som för alltid finns i mitt hjärta. Det betyder så mycket. Idag träffade jag världens finaste Malin. Vars familj jag i princip bodde hos under en längre tid. Det var en tung tid. Men allt stöd därifrån, det var en livlina, en räddning och en varm extrafamilj ingen kan ana hur fina de var/är. Så allt som allt: ingenting är lätt, jag är medveten om att jag kommer vara psykiskt sjuk för alltid, men livet kan vara värt så mycket mer. Mitt liv innehåller kärlek, tacksamhet, skratt, glädjetårar, omtänksamhet, lojalitet, och ett varmt hjärta. Det är ju inte fel? Glöm inte det.

Körkort på gång

Just nu är det rätt mycket på gång, samtidigt som det inte händer ett enda dugg. Jag går i behandling, min DBT, som är jobbigare än någonsin kunnat beskriva innan. Men den hjälper, i små steg går det ändå framåt. Inte för att det går i min takt, men ja. Jag vill alltid mer än jag klarar. Jävla prestationsångest. Men i övrigt är det rätt okej. Jag är trött mestadels, men saker kunde vara värre. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva livet. För det är rätt stillastående. Eller alltså. Händelselöst. Egentligen skulle jag vilja bosätta mig i Sahara eller på Grönland. Bara komma helvetes långt hemifrån. Men jag har den bästa, bästa pojkvännen man kan ha, och en underbar hund. Den del av familjen jag pratar med mår faktiskt rätt bra. Dessutom är jag väldigt långt gången med körkortsteorin. Kämpar och kämpar och hoppas på att jag blir klar, väldigt snart, för det är urtråkigt. Så kämpa, Elin.

Man får vara trött, man får erkänna att man är trött, man får vila bort tröttheten

DBTn har börjat vända två, och det känns skrämmande att jag har samma saker att göra, igen, men nu ska jag klara dem bättre än sist. Prestationsångest...? Ja. Men inuti, där är det slutkört. Vi dricker alldeles, alldeles för mycket. Jag har ångest. Men framför allt så är jag SÅ IN I HELVETE TRÖTT! Men nu är DBTn inne på självvalidering, att man ska uppmuntra sig själv, tillåta sig själv. Och just nu vill jag erkänna att det är OKEJ ATT VILA. Så imorgon tänker jag vila. Punkt. Det behövs. Men samtidigt mår jag rätt okej idag. Allting känns inte som att jag inte duger. För idag har jag gjort mindre än på länge, mina dagar är alltid fulla av vänner, DBT, tvätt, köksstäd, rensa överallt, försöka plugga körkort, men det går sådär. Men så idag vaknade jag, i lagom tid, och kom fram till att idag ska jag göra roliga saker, som kräver att jag kommer i ro för att överleva. Visst det var kul, men det bästa med dagen är när man kommer hem igen. Där finns han, och den lilla tokfian (hunden). Min älskade, han jag vill tillbringa resten av mitt liv tillsammans med. Kärleken är starkare än allt annat!

"Sträck på ryggen!"

Det är lite småkämpigt just nu. Alla tankar. Alla känslor. Det är så mycket att göra men det mesta är Bra, om än tufft ibland. Som idag. Nästan 1.5 h med min oroliga individualterapeut. Värdesätter henne högt. Hon och min gamla psykolog är HEEELT olika. Både bra och dåligt. Den jag har nu är väldigt öppen och frispråkig. Den förre var mycket mer detaljstyrd och ville alltid låta mig ta plats. De gör och gjorde helt olika uppgifter och hade helt olika sorters behandling. Det tog sju år inom psykiatrin innan jag fick den förre och ytterligare fem tills den jag har nu. Jag kommer alltid sakna den gamla, för den han var och för det han gjorde för mig. Men nu är det en annan tid. En tid som innebär kamp, analyser, hemuppgifter, långa samtal och en nära relation med tillförsikt och ingen rädsla för att säga ifrån och låta varandra ha sina känslor. Så det fick vi våra prövningar i idag. Vi kände båda panik vid ett tillfälle. Jag grät tre gånger och visste inte hur jag skulle hantera det. Hon sa att hon är stolt över mig och att.det är framsteg att vi förstår varandra så väl att vi vågar. När jag gick fick jag en lång kram och en viskning: "Sträck på ryggen!". Fick tårar i ögonen en fjärde gång. Idag tänker jag gå med sträckt rygg hela dagen FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA! Eller inte, men jag ska bortse från det idag.

Förlåt att det ekar tomt

Här är det lite rörigt med allt. Sjukskriven, deprimerad, stressad och värdelös. Ingen bra kombo. Just idag överlever jag. Men det är väldigt överväldigande att allt bara blir värre i huvudet. Idag fick äs-hjärnan vatten på sin kvarn. Provade en vinterjacka jag varit för smällfet för på länge. Nu sitter den tajt men snyggt. Så fem kilo säger jackan, tio säger äs-hjärnan och ja. Vad fan säger jag? Ingenting. Jag kämpar tillräckligt med dbtn och en strulande pojkvän. Som jag älskar fantastiskt mycket. Ingen kan ge stöd som han. Dock är han kall om fötterna så jag kan inte värma mina på dom just nu. Annars ja..? Nada.

Jag har inte ord längre

Just nu är saker tuffa. Man kanske skulle ge upp? Eller nej. Jag har för mycket att kämpa för. Vilket är ungefär det jag gör nu. Endast. Mina ben är täckta av infekterade sår. Ångesten är sådär brutal att man helst vill gömma sig. Men har har mina nära och kära och vet att jag överlevt värre. Hur nu det gått till. Men var dag innehåller både gamla och nya utmaningar. Är inte helt pepp på att ha några alls. Bara att ta en i taget och sedan börja om. God natt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0